FFoF-dag
Så mycket för den skrämseltaktiken (mitt förra inlägg). Jag föll som en fura ner i förskyllningsträsket och jag har gått runt med Alvedonmössa sedan i tisdags. Idag är första feberfria dagen och jag är på lite bättre humör. Men det är knappt!
Man känner väl sig aldrig så snygg och trevlig som efter man legat i sängen ett par dagar... Ungerfär som allmänna PMS-dagar som Tanja oftast kallar för FFoF-dagar. Fet, Ful och Finnig alltså.
Jag skulle kunna kalla mig för Febrig, Förskylld och Fjällig. Man är torr överallt, i halsen som ljudligt skrapar när man sväljer, runt munnen för att man andas med öppen mun när man sover, i näsan för att man snytit sig för hårt när man försökt tvinga ut det som vägrar släppa bihålorna, runt ögonen som förvandlar små tårar till torrt salt i vecken, för att inte tala om håret... När jag inte orkar preparera med allehanda medel efter en duch utan förblir naturelle så får jag ett hår som slickar ansiket varje gång man tar på sig en tröja. I allafall torra vinterdagar. Jag avskyr elektrsikt hår, extra tunt hår som jag har blir dessutom väldigt elektriskt. Hemskt! Jag känner mig långt ifrån Fin, Fräsch och Friserad om man säger så. Tur att katterna och Mia inte bryr sig.
Nu ska jag koka lite thé med honung.
Man känner väl sig aldrig så snygg och trevlig som efter man legat i sängen ett par dagar... Ungerfär som allmänna PMS-dagar som Tanja oftast kallar för FFoF-dagar. Fet, Ful och Finnig alltså.
Jag skulle kunna kalla mig för Febrig, Förskylld och Fjällig. Man är torr överallt, i halsen som ljudligt skrapar när man sväljer, runt munnen för att man andas med öppen mun när man sover, i näsan för att man snytit sig för hårt när man försökt tvinga ut det som vägrar släppa bihålorna, runt ögonen som förvandlar små tårar till torrt salt i vecken, för att inte tala om håret... När jag inte orkar preparera med allehanda medel efter en duch utan förblir naturelle så får jag ett hår som slickar ansiket varje gång man tar på sig en tröja. I allafall torra vinterdagar. Jag avskyr elektrsikt hår, extra tunt hår som jag har blir dessutom väldigt elektriskt. Hemskt! Jag känner mig långt ifrån Fin, Fräsch och Friserad om man säger så. Tur att katterna och Mia inte bryr sig.
Nu ska jag koka lite thé med honung.
Pang du är död!
Det var ett tag sedan jag skrev. Det har varit så mycket att göra, texter att läsa, tentor att rätta, OS-sändningar att se osv. Då är det inte lätt att låta själen få reflektera om det liv den har omkring sig.
Jag önskar bara att jag inte var så nogrann med allt jag gjorde, inte så jävla "fröken duktig" hela tiden. Tänk vad kul jag skulle kunna ha på all den tid som blev över. Det kan jag ju i allafall fantisera om. Då skulle jag börja teckna igen, ta dansklasser, rita alla de där kläderna som skrynklats ihop till oigenkännlighet i huvudet på mig - för att inte nämna fysiska tygerna som fyller kartong på kartong uppe på vinden. Jag skulle ringa mina vänner mer, kyssa min sambo mer, läsa roligare böcker, skriva egna böcker, leta efter något/någon som kan skänka oss ett nytt liv...
Men, den tiden finns alltså inte för att jag vill vara bra, i tid, perfekt, duktig och parant, stilig och ren...blablabla.
Jag måste krypa isäng nu. Har inte känt mig kry de sista dagarna, en förskyllning hägrar i kulisserna. "PULL!" *PANG*
Jag har inte tid att bli sjuk.
Det är så långt till Dun Morogh!
Usch det är vekligen långt till IF (Ironforge, för er som inte varit där och som inte spelar WoW). Ja det är helt enkelt långt att ta sig in på spelet i huvudtaget. Det är alltid en massa patcher att uppdatera och innan det är gjort har jag tappat lusten, det har blivit försent, eller jag har hittat roligare saker att göra...blivit försjunken i någon inredningstidning eller nåt. Jag är stolt medlem i guilden Daraemaens, men jag tyx oftare hamna på bloggen än att se till att mina quester görs och mina skills trimmas, eller framförallt är ett stöd tillalla i guilden. De måste tröttna på mig snart - jag säger bara; Stå ut! I'll be back!
Det handlar om lust. Lusten till att logga upp sig och spendera sina timmar springades, oftas i hälarna på kära Eowline, som leder mig fram i de för mig okända skogarna som för henne är skogar hon kan i sömnen. Stackars Eow - love you, men det kan inte vara kul att ha en gf i rl som inte förstår tjusningen att ledas runt, när man själv vill leda...Men fasen med att plocka blommor och förundras över den vackra utsikten tyx vara förbi...nu ska jag bara se till att bli större, men det känns som en transportsträcka! Låt mig plocka blommor...
Det handlar om lust. Lusten till att logga upp sig och spendera sina timmar springades, oftas i hälarna på kära Eowline, som leder mig fram i de för mig okända skogarna som för henne är skogar hon kan i sömnen. Stackars Eow - love you, men det kan inte vara kul att ha en gf i rl som inte förstår tjusningen att ledas runt, när man själv vill leda...Men fasen med att plocka blommor och förundras över den vackra utsikten tyx vara förbi...nu ska jag bara se till att bli större, men det känns som en transportsträcka! Låt mig plocka blommor...
JAAAAAAAAAA!!!!
Vilken match! Vilka mål, vilka tjejer! Jag är helt slut, låg mer på golvet än satt i fotöljen. Jag är nästan hes! Jag älskar hockey, jag älskar när vi vinner - ännu mera att damkronorna (det brukar väl heta "vi") är i OS-final!
Kim - min idol!
Åhhh, vad roligt!
Maria - vilken kvinna...vilket skott! Miss Rooth the Shooter!
Bilder från www.damkronorna.se
Kim - min idol!
Åhhh, vad roligt!
Maria - vilken kvinna...vilket skott! Miss Rooth the Shooter!
Bilder från www.damkronorna.se
Kaffe, OS, axelklaffar och en massa tentor
Bild lånad av Aftonbladet och Jan Stenmark på; http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/stenmark
Är hemma och jobbar idag, det är så skönt med miljöombyte ibland. Jag har en massa tentor att rätta och en massa texter att läsa till nästa vecka då jag både har eget doktorandseminarium och seminarium med studenter. Phu!
Ibland kan det vara skönt och tänkapå annat, som att avbryta för att se Anja åka, koka mitt kaffe och titta på dagens Stenmark på Aftonbladet. Jag fullkomligt kapitulerar under Stenmarks humor, helt underbar. Men då är jag ju uppvuxen i världen så som den såg ut då, som urklipp från Vi i Villa a la 70-tal, och tidningen "Ung och Kär" och Starlet, som idag får vilken ljummen feminist som helst att tända till och skälla. Då är det skönt att Stenmark finns som kan berätta vad de egentligen sa i pratbubblorna...*hehe:ar skadeglatt*
Jag hittade syrrans gamla sköna tröja från 80-talet med insydda axelvaddar i min garderob imorse. Vad skulle Stenmark skrivit för pratbubbla om det? Kanske; - Ja, det passade ju extra bra idag.
Nu kaffe?
Mellan pärlor och boots
Det känns som om någon knuffat mig genom hela dagen, för att jag varit i vägen för alla. Av någon anledning. Det ha kännts frustrerande för när man återtagit koncentrationen på något, så har nästa axel slagit en i midjan, nästa armbåge tryckts in i mellangärdet, en tunga räckts ut och fingrar har fladrat i öronen på folk. Pilutta dej lixom - hela dan!
Jag har helt enkelt inte fått någon ro. Stökigt är vad det varit. Runt om och innuti. Som om jag bedrövat suttit på golvet mitt i korridoren och försökt trä upp små små pärlor på en tråd, fast det rustat människor fram och tillbaka. Sparkande, knuffande, bufflande och några med det stora klivet över mitt huvud. Jag har duckat, böjt åt sidan, flyttat fötter och händer från att krossas under sylvassa klackar.
Jag avskyr sånna här dagar. När allt känns fel fastän man ingen kan göra åt saken. Som att få skulden att man sitter ivägen fastän det var någon annan som slet av halsbandet. Men eftersom det var jag som trätt det tidigare, knytit den sista knuten - så får jag kanske skylla mig själv att det inte höll måttet.
Självklart har inget av mina halsband gått sönder idag - jag talar bara metaforsikt. Försöker vara subtil i en värld där allt som oftast något lurar runt hörnet, mycket närmare än vad man tror - bara för att allt är är så jävla transparant. Kliv fram! Säg saken direkt till mig! Våga stå för vad du tycker och låt mig få förklara vad jag tycker om det som sägs. Ge mig en chans!
Nåväl, jag är ok. Almost anyway. Imorgon ären annan dag och då kanske saken känns annorluda och förhoppningsvis bättre. Vissa arbetsdar är sämre än andra. Jag vet det också.
Två roliga saker idag var att jag hämtade ut mina nya kläder på posten som jag "ropat" in på Tradera. Både linnena (heter det så?) och kjolen var perfekta. Jättefina!
Jag måste ner på stan senare i veckan. Behöver kolla rean och köpa nya skor. Mina älskade MC-kängor har spruckit i sömmen och det ser inte ut att kunna lagas. Två år höll de, fast de var ju billiga...det var ju rea då med. Vagabond gör dem inte längre så jag får söka nån annanstans.
Drömmen vore något i den här stilen...fast ett par tusen billigare då,eller nå't.
Ooh så snyggt grymma! *ler stjärnögt*
Bilden är lånad från denna adress;
http://www.fwtbv.com/en/derby_en.shtml
Jag har helt enkelt inte fått någon ro. Stökigt är vad det varit. Runt om och innuti. Som om jag bedrövat suttit på golvet mitt i korridoren och försökt trä upp små små pärlor på en tråd, fast det rustat människor fram och tillbaka. Sparkande, knuffande, bufflande och några med det stora klivet över mitt huvud. Jag har duckat, böjt åt sidan, flyttat fötter och händer från att krossas under sylvassa klackar.
Jag avskyr sånna här dagar. När allt känns fel fastän man ingen kan göra åt saken. Som att få skulden att man sitter ivägen fastän det var någon annan som slet av halsbandet. Men eftersom det var jag som trätt det tidigare, knytit den sista knuten - så får jag kanske skylla mig själv att det inte höll måttet.
Självklart har inget av mina halsband gått sönder idag - jag talar bara metaforsikt. Försöker vara subtil i en värld där allt som oftast något lurar runt hörnet, mycket närmare än vad man tror - bara för att allt är är så jävla transparant. Kliv fram! Säg saken direkt till mig! Våga stå för vad du tycker och låt mig få förklara vad jag tycker om det som sägs. Ge mig en chans!
Nåväl, jag är ok. Almost anyway. Imorgon ären annan dag och då kanske saken känns annorluda och förhoppningsvis bättre. Vissa arbetsdar är sämre än andra. Jag vet det också.
Två roliga saker idag var att jag hämtade ut mina nya kläder på posten som jag "ropat" in på Tradera. Både linnena (heter det så?) och kjolen var perfekta. Jättefina!
Jag måste ner på stan senare i veckan. Behöver kolla rean och köpa nya skor. Mina älskade MC-kängor har spruckit i sömmen och det ser inte ut att kunna lagas. Två år höll de, fast de var ju billiga...det var ju rea då med. Vagabond gör dem inte längre så jag får söka nån annanstans.
Drömmen vore något i den här stilen...fast ett par tusen billigare då,eller nå't.
Ooh så snyggt grymma! *ler stjärnögt*
Bilden är lånad från denna adress;
http://www.fwtbv.com/en/derby_en.shtml
Det dånar hos grannen
Åh vad jag kan avsky att bo i lägenhet! Jag blir tokig på dessa grannar, är det inte utelåsta ungar som riiinger på någon dörr i ottan, så är det långvägars gannar som ringer hem/dit tiden är flera timmar efter eller före, så att man oavsett vilket, alltid väcks av mottagarens dåliga linje som gör att sändaren kompenserar med att skrika ut i natten! Eller som nu... 30+ singlel snubbar, som dövar sin saknad med hårdrock på högsta volym kl.22:53 en tisdagkväll! Fick de månne ingen valentin-hälsning, ingen ros på dörren eller kram? Varför är jag inte förvånad?!! Det är sånna som låter sin jakthund spy upp hårbollar eller någon annans hundskit i trapphuset utan att det torkas upp, sånna som är klädda i senaste jaktmunderingen (mitt i stan!) som kostar skjortan och går med mobilen och sms-ar med enda handen och har jakthunden i den andra så de låter andra hundägare i området ta skiten efter dem. Sånna som har två bilar som båda står vardag som helgdag på husets besöksparkering, medan alla andra får betala dyra pengar för sin parkeringsplats! Idioter och stackars hundar. Skulle inte fövåna mig om de läser till lantmätare...eller polis på högskolan... På en av bilarna står finns en klisterdekal som vittnar om idrottsprestationer á la VM för juniorer, tro fan det - skida på för helvette så man slipper se dej! Och gör det fort - så det blir tyst! VI VILL SOVA! " § # f & döskalle £ " (eller hur man nu svär högt i skrift). Jag blir tokig på grannar som tar för stor plats, det kan man göra i kåtan, i huset eller på hemmet där alla andra ändå tappat hörseln.
Det finns barn i detta hus och så stackars oförstående, vuxna som jag!
Min älskade Ninja blänger å mina vägnar genom väggarna. Godnatt!
Det finns barn i detta hus och så stackars oförstående, vuxna som jag!
Min älskade Ninja blänger å mina vägnar genom väggarna. Godnatt!
Då avbrott uppstår, ställ mätaren på noll
Jag vet inte varför min organisering av oviktiga tankar ibland avbryts. Kanske är det så att jag lyckas tro att de skulle vara viktiga och därför inte behövs spottas ut och sorteras, att jag vill ha godbitarna kvar för mig själv och så att säga suga på tankekaramellerna? Ja, så är det nog.
Men jag blir inte klokare för det, vardagen blir inte lättare och såklart min blogg blir inte tydligare för alla stackars läsare.
Vad utsätter jag er för?! Och varför?
Likväl som jag förundras över att någon orkar läsa mina (o)strukturerade tankar. Kom ihåg att de inte är viktiga, att de inte bestämmer över mig eller dig heller för den delen.
"När ett avbrott uppstår, ställ mätaren på noll" ett citat från Gibsons Neuromancer, får mig att önska mig tillbaka till en tid då livet var enkelt, svaren självklara och man fick vara lite sådär småkorkad. Ibland saknar jag den tiden då jag kämpade med att hävda mig bland belästa vänner som accsepterade en för vem man var. Ingen förväntade sig mer av mig än att vara välklädd, välfriserad och glad. Idag förväntar sig ingen detta av mig utan istället är det andra saker som förväntas. Som gör frisyren lidande.
Det är ju tur att det finns nagelsax och hårspray! Ja alltså ett par hyllmeter böcker och en och annan teori att frisera sig med. Men hur mycket jag än lockar blir håret rakt när jag kommer ut (där alla andra finns). Och om jag sprayande försöker fixera det jag lagt till mig, så räcker det med en vindpust för att jag plötsligt skrämmer vem som helst!
Kunskap är inte som schampo för tunt hår - alltså att det blir fylligare någonstans. Istället upplevs det som om jag bara blir mer och mer tom, dum och obildad. Kanske är det dax att ställa kunskapsmätaren på noll och börja om min tideräkning. Att inte bygga på, fylla ut de luckor jag hittar utan läsa för nyfikenhetens skull, viljans och själens. Bara jag själv kan ta ansvar för den kunskap jag vill uppnå. Tur att jag har hela mitt liv på mig.
Men jag blir inte klokare för det, vardagen blir inte lättare och såklart min blogg blir inte tydligare för alla stackars läsare.
Vad utsätter jag er för?! Och varför?
Likväl som jag förundras över att någon orkar läsa mina (o)strukturerade tankar. Kom ihåg att de inte är viktiga, att de inte bestämmer över mig eller dig heller för den delen.
"När ett avbrott uppstår, ställ mätaren på noll" ett citat från Gibsons Neuromancer, får mig att önska mig tillbaka till en tid då livet var enkelt, svaren självklara och man fick vara lite sådär småkorkad. Ibland saknar jag den tiden då jag kämpade med att hävda mig bland belästa vänner som accsepterade en för vem man var. Ingen förväntade sig mer av mig än att vara välklädd, välfriserad och glad. Idag förväntar sig ingen detta av mig utan istället är det andra saker som förväntas. Som gör frisyren lidande.
Det är ju tur att det finns nagelsax och hårspray! Ja alltså ett par hyllmeter böcker och en och annan teori att frisera sig med. Men hur mycket jag än lockar blir håret rakt när jag kommer ut (där alla andra finns). Och om jag sprayande försöker fixera det jag lagt till mig, så räcker det med en vindpust för att jag plötsligt skrämmer vem som helst!
Kunskap är inte som schampo för tunt hår - alltså att det blir fylligare någonstans. Istället upplevs det som om jag bara blir mer och mer tom, dum och obildad. Kanske är det dax att ställa kunskapsmätaren på noll och börja om min tideräkning. Att inte bygga på, fylla ut de luckor jag hittar utan läsa för nyfikenhetens skull, viljans och själens. Bara jag själv kan ta ansvar för den kunskap jag vill uppnå. Tur att jag har hela mitt liv på mig.
Rocky swrils by
Klockan är bedtime men jag måste jobba ett tag till. Känner att jag bara måste få ur mig en massa störande tankar som lägger sig ivägen.
1. Jag fick mail från två söta vänner idag, de är så saknade och jag hoppas att vi bodde närmare varandra. Men det tillhör väl gisslet med jobb och familjebildning.
2. Hur kan man jobba på en webbyrå utan att veta vad en blogg är? Två arbetare på en webbyrå intervjuades i teve ikväll för att kommentera sitt språkbruk och de visste inte vad "blogg" kom ifrån! att det var ett nytt modeord.
När icke svenska ord uppkommer i svenskan verkar det som om många tror det är nya ord vi skapat, detta utan att vi förstått vad meningen bakom är. Eller något i den stilen. Vilken absurd ide´!
Jag förvånas så över att många tror att en Community är Lunarstorm och dyl. Hör det speciellt bland yngre.
Egentligen är det ett gammalt begrepp från sekelskiftet som Tönnies använde sig av för att beskriva en gemenskap - alltså förstås långt ifrån Internetfenomnet.
Frågor många inom forskningen ställer sig idag är om "miljön" på nätet likt Lunarstom ens kan räknas som en gemenskap, alltså efter de egenskaper som gestaltar en gemenskap.
För att återkomma till Blogg-begreppet så kommer det från Webb-logg, för gammalt (om det inte förtfarande används) fanns skeppsdagböcker/ journaler på fartyg somkallades detta. Dagens "Webbased loggbooks" härstammar alltså från logistiken, det rör sig om organisering av skrivet materiell publicerat på webben. Förkortningen blir Blogg - enkelt och konsist! Det är inget trendigt över det alls! Lika logiskt som vi i talspråk säger "bibblan". Vi vet ju var det kommer ifrån (Biblio- betyder bok på grekiska). Miss "Messherschmitt" har talat...
3. Jag har fyllt i mitt stresshanteringsverktyg PQL för andra gången. Fick lite att tänka på. Mitt nya mantra som jag måste jobba med är: "Det är viktigare att fokusera på saker jag vill uppnå än på vad jag inte vill ska hända". Måste jobba på det. Jag oroar mig för mycket. Peaceful living!!
Nu känns det lite bättre, så nu kan jag nog återgå till att förbereda mig för tretimmars föreläsningen jag håller imorgon. Det är ett år sedan jag höll den sist och jag måste frächa upp den delen av hjärnkontoret "knock, knock anybody home?"
"nja , det e tveksamt..."
1. Jag fick mail från två söta vänner idag, de är så saknade och jag hoppas att vi bodde närmare varandra. Men det tillhör väl gisslet med jobb och familjebildning.
2. Hur kan man jobba på en webbyrå utan att veta vad en blogg är? Två arbetare på en webbyrå intervjuades i teve ikväll för att kommentera sitt språkbruk och de visste inte vad "blogg" kom ifrån! att det var ett nytt modeord.
När icke svenska ord uppkommer i svenskan verkar det som om många tror det är nya ord vi skapat, detta utan att vi förstått vad meningen bakom är. Eller något i den stilen. Vilken absurd ide´!
Jag förvånas så över att många tror att en Community är Lunarstorm och dyl. Hör det speciellt bland yngre.
Egentligen är det ett gammalt begrepp från sekelskiftet som Tönnies använde sig av för att beskriva en gemenskap - alltså förstås långt ifrån Internetfenomnet.
Frågor många inom forskningen ställer sig idag är om "miljön" på nätet likt Lunarstom ens kan räknas som en gemenskap, alltså efter de egenskaper som gestaltar en gemenskap.
För att återkomma till Blogg-begreppet så kommer det från Webb-logg, för gammalt (om det inte förtfarande används) fanns skeppsdagböcker/ journaler på fartyg somkallades detta. Dagens "Webbased loggbooks" härstammar alltså från logistiken, det rör sig om organisering av skrivet materiell publicerat på webben. Förkortningen blir Blogg - enkelt och konsist! Det är inget trendigt över det alls! Lika logiskt som vi i talspråk säger "bibblan". Vi vet ju var det kommer ifrån (Biblio- betyder bok på grekiska). Miss "Messherschmitt" har talat...
3. Jag har fyllt i mitt stresshanteringsverktyg PQL för andra gången. Fick lite att tänka på. Mitt nya mantra som jag måste jobba med är: "Det är viktigare att fokusera på saker jag vill uppnå än på vad jag inte vill ska hända". Måste jobba på det. Jag oroar mig för mycket. Peaceful living!!
Nu känns det lite bättre, så nu kan jag nog återgå till att förbereda mig för tretimmars föreläsningen jag håller imorgon. Det är ett år sedan jag höll den sist och jag måste frächa upp den delen av hjärnkontoret "knock, knock anybody home?"
"nja , det e tveksamt..."
Bugar ont bockar
Hur glad blir jag inte? Fick påhälsning utav trevlig person på jobbet som erbjöd mig en fin vilostol. "Jag tänkte på dig, du som har problem". Jag problem...?
Ja smällen med en danskarriär är ju inte bara en livstidsavbetalning hos CSN (tro inte något så simplet!) utan även en livstidsavverkning av goda senor, muskler, ligament och annat som håller ihop armar och ben med midja och huvud (ehh...ja, den bilden kommer att förfölja mig, vad är det heter, jo - en huvudfoting!?). Så man har en arbetsgivare som är förstående och givit mig specialmus till datorn, höj och sänkbart bord och nu idag en vilstol med fotpall! Underbart! Nu kan jag sitta där och läsa istället för bugande över bordet. Ska dock köpa mig en billig läslampa på fot att ta hit och en filt.
Som den snälla personen sa; "ja så nu kanske du kan bli klar i tid!" Yea right! ville jag svara, men det gjorde jag inte. Log gjorde jag dock. Jag är stressad nog som jag är redan, fastän jag bockar tacksamt den högra (eller vart den befinner sig) makten för den sista tidens något längre sömn - Tack! Jag ska nog hinna bli klar med avhandlingen som det är tänkt 2009, första februari 2009. Enligt mina tidigare anteckningar här på bloggen så förstår väl den införstådde att det för mig betyder typ, i övermorgon...
Så, det är bara att ligga i. Fast nu med fötterna på en fotpall, och det skäms jag inte över. Skräms möjligen...one step closer to boredom.
Gissa rätt;
På mitt skrivbord ligger ett rött äpple på min vänstra sida och en påse Polly på en högra...gissa vad jag väljer...polly e gott.
Ja smällen med en danskarriär är ju inte bara en livstidsavbetalning hos CSN (tro inte något så simplet!) utan även en livstidsavverkning av goda senor, muskler, ligament och annat som håller ihop armar och ben med midja och huvud (ehh...ja, den bilden kommer att förfölja mig, vad är det heter, jo - en huvudfoting!?). Så man har en arbetsgivare som är förstående och givit mig specialmus till datorn, höj och sänkbart bord och nu idag en vilstol med fotpall! Underbart! Nu kan jag sitta där och läsa istället för bugande över bordet. Ska dock köpa mig en billig läslampa på fot att ta hit och en filt.
Som den snälla personen sa; "ja så nu kanske du kan bli klar i tid!" Yea right! ville jag svara, men det gjorde jag inte. Log gjorde jag dock. Jag är stressad nog som jag är redan, fastän jag bockar tacksamt den högra (eller vart den befinner sig) makten för den sista tidens något längre sömn - Tack! Jag ska nog hinna bli klar med avhandlingen som det är tänkt 2009, första februari 2009. Enligt mina tidigare anteckningar här på bloggen så förstår väl den införstådde att det för mig betyder typ, i övermorgon...
Så, det är bara att ligga i. Fast nu med fötterna på en fotpall, och det skäms jag inte över. Skräms möjligen...one step closer to boredom.
Gissa rätt;
På mitt skrivbord ligger ett rött äpple på min vänstra sida och en påse Polly på en högra...gissa vad jag väljer...polly e gott.
Reflektion
Handledningen gick bra idag. Jag är på rätt spår och behöver bara forstätta med det jag gör. Det gick upp för mig på handledningen att jag kanske ska släppa hela hetsverksamheten med att skriva en sammanläggningsavhandling iallafall. En monografi är kanske mera jag när allt kommer ikring. Kanske t.o.m trotsa konventionerna och göra den som jag själv vill. Professorn sa att jag inte ska tänka på att använda mig av metodologiavsnitt så som jag gjort, eller känt mig tvingad att göra och planerat inför, utan istället tänka lite mer nutid. =) Kul, med tanke på att det är han som gått in pension och tillhör det gamla gardet. Men det är väl så "de" (vilka de nu är) säger; med åldern släpper hämningarna...eller nåt sånt. "Våga vara jag" - ska bli min nya matris.
Jag är jättelättad över att det gick bra idag. Vi kom överrens om att jag också ska planera in för mittseminarium i september. Tänka sig att jag gjort halvtid då?! Jag började väl här i förrgår?!
Nä, nu måste jag släppa detta och börja förbereda för ett seminarium jag håller imorgon.
Jag är jättelättad över att det gick bra idag. Vi kom överrens om att jag också ska planera in för mittseminarium i september. Tänka sig att jag gjort halvtid då?! Jag började väl här i förrgår?!
Nä, nu måste jag släppa detta och börja förbereda för ett seminarium jag håller imorgon.
jobbajobbajobba
Hej och hå vad det går...har jobbat med en föreläsning fram tills nu. Dumt, men jag det känns bra. Ska hoppa i säng nu. Och hoppas att på somna. Har som sagt inte sovit så bra de senaste nätterna, igår likaså.
Imorgon kommer min handledare och jag är jättenervös. Tänk om han säger att "No, this wont do! You're not suited to become a researcher! There's the door, you know your way out!"
Hjälp!
Men det är väl klart att han inte säger så, men det kan ju vara så han tänker....och det kommer ju att påverka mig i slutänden. Fast nä...nu skruvar jag bara upp mig. Det är ju det sista jag behöver inför sängdax.
Jaja, det är bara att ta tjuren vid hornen då. Godnatt.
Imorgon kommer min handledare och jag är jättenervös. Tänk om han säger att "No, this wont do! You're not suited to become a researcher! There's the door, you know your way out!"
Hjälp!
Men det är väl klart att han inte säger så, men det kan ju vara så han tänker....och det kommer ju att påverka mig i slutänden. Fast nä...nu skruvar jag bara upp mig. Det är ju det sista jag behöver inför sängdax.
Jaja, det är bara att ta tjuren vid hornen då. Godnatt.
Nu blir det andra bullar!
Jaha, vad kul då! Min verkliga ålder är 36,2 fast jag inte fyller 35 förren i sommar! Du testar det här hos Hjärt och Lungfonden. Nej, nu blir det till att träna mer och stressa mindre. Men även att använda tandtråd regelbundet och kanske skaffa hund? (hör min sambo jubla och katterna fräsa...) Nä, vänta ni bara. Om någon månad då ska jag göra om testet!
Vad är riktig kärlek?
Jag stod i bokhandeln idag och letade efter nya böcker. Tog vägarna förbi på väg hem från jobbet. Hittade några jag förhoppningsvis kommer att ge mig tid att läsa. För att koppla av. Tänk vad många böcker det skrivs! Stannade med en i handen som jag läste baksidan på två gånger, men som jag inte köpte. Den handlade om kärlek. Om vad riktig kärlek är för människor. Kommer inte ihåg vad den hette, men den innehöll olika människors bild av riktig kärlek.
Det fick mig att fundera. Under min promenad hem tänkte jag på detta. Vad är riktig kärlek? För mig?
Att uppleva riktig kärlek är något av ett livsmål för många. Att tänka sig något annat mål för ens liv känns uppriktigt sagt jävligt omöjligt. Att älska och att älskas på riktigt är väl livets mening? Men hur många kan säga att man älskar på riktigt? Man älskar ju på riktigt, tror man, tills kärleken tar slut och nästa förälskelse tar vid. Något som är bättre än det som var tidigare, något som tycks vara förlösande äkta, något som är på riktigt.
Är det så varje gång? Är det alltid på riktigt? För mig har det inte varit så. Jag har älskat på icke riktigt sätt, alltså oriktigt. Personen har dock varit så pass intressant att jag bländats och insupit allt vad personen sagt och gjort. Likt idoldyrkan. Jag har trott att det varit kärlek, men alltid upplevt en bismak. En oriktighet mot mig själv. Osanning. Tänk vad länge man kan låta sig bländas! Och så djupt in i synfältet att man brännmärks. Vet inte hur många sidor jag intresserats av hos andra, och som jag fallit för, bara för att sedan inse att det bara handlar om självkärlek. Ren och skär egoism från min sida. Det har inte handlat om deras intressanta sidor när det ställs på pränt, utan om att jag saknat dessa sidor hos mig själv så mycket att de fått fylla i dem åt mig.
Ett tid i livet var jag mina pojkvänners karbonpapper. Den person jag var när jag gick in i förhållandet, var inte den samma när jag gick ur det. Eller slängdes ur det, för vem vill vara tillsammans med ens egen självbild? Som man kanske till råga på allt inte själv tycker om.
Jag blev expert på att snappa upp varje åtråvärt drag och älska det högt. Musiksmak, klädsmak, drömmar i livet, vänner och mycket mera har kommit och gått i takt med de jag älskat. Koder och kulturer, normer och värderingar. Men jag vet inte hur många gånger jag slutat gråtande och frustrerad över att inte räcka till och passa in. Men det var nog då jag stod mig själv närmast. Fast det förstod jag inte då. Då var det andras krav som var så höga på mig, fastän det var mina egna som försökte komma till tals. Jag behövde inte vara allt det där.
Men jag har också levt med riktigt kärlek. Ovillkorlig kärlek. Bara en trygg person trotsar den, testar dess gränser. Det gjorde jag. Bara för att finna att det finns luckor. Sprickor i väven.
Riktigt kärlek ska förtjänas. Tjänar man inte, så spricker fasaden och man faller ljudlöst igenom. Tyst. Tomt. Ensamt. Chockad landar man där man trodde att det fanns ett skyddsnät som skulle fånga ens kropp och trösta. Det är då man vet att riktigt riktig kärlek inte finns. Inte ens på det allra närmaste håll man kan tala om.
Jag känner kärlek idag. Förmodligen den största kärlek min kropp och själ någonsin upplevt. Jag tillät mig att älska mina egna sidor, min egen smak, normer och värderingar. Allt som gör mig till jag. Jag lät mig älska allt jag ville bli. Varje haltande, irrande steg i min utveckling lärde jag mig älska. Och det var då kärleken kom. På riktigt. Hos vilken jag får vara som jag är. Ofullbordad, oklar och opolerad. Att bli älskad i det lilla, utan bländande stråklastare. Istället en för evigt lysande nattlampa som mildrar och suddar ut mina tidigare brännmärken. Varmt och tryggt.
Energin mellan oss, orden, blickarna, skratten och gråten, är ren och skär vila. Riktig vila. Det är riktigt stort. Jag tror att det är kärlek.
Energin mellan oss, orden, blickarna, skratten och gråten, är ren och skär vila. Riktig vila. Det är riktigt stort. Jag tror att det är kärlek.
Insomnia
Jag vet inte vad som hänt. Det senaste nätterna har varit en mardröm. Jag är så trött när jag går och lägger mig, men jag kan ändå inte somna. I går natt var en mardröm, i natt var jag vaken till 3-4...var helt urlakad imorse. Kom sent in på jobbet. Men fick iallafall mycket gjort. Spelade in onlineföreläsningen, och fick litteratursökningsföreläsningen klar. Imorgon jag jag undervisning mellan 9-12, restseminarium för studenter. Jag hoppas att det ska gå fort. Jag vet att det blir jobb hela helgen. Har som förhoppning att i allafall få ihop några sidor tills dess att min handledare kommer upp, på onsdag. Vet inte hur jag ska hinna, men text är det enda som räknas. Att sitta med analys eller datainsamling diskuteras aldrig, som det knappt räknas. Vem ska man diskutera sånt med då?! Förundras fortfarande över hela systemet.
På lördag ska vi vara hundvakt åt gulliga Pussel. Här är en bild på oss två på nyårsafton. Hon var självklart hedersgäst! (till Katternas stora förtret) =)
Det ska bli ett skönt avbrott i helgjobbet, en lång promenad och en härlig lunch. Hoppas att det blir fint väder i helgen. Kan inte fatta att det redan blivit helg igen! Vart tar alla dagar vägen?!
Hoppas jag kan somna i natt...avskyr att lika vaken och stressas över klockan, eller att känna varje hjärtslag. Pippi-vändningen fungerade några nätter, men nu spelar det ingen roll åt vilket håll jag sover...jag måste börja träna - så jag blir fysiskt trött. Godnatt.
På lördag ska vi vara hundvakt åt gulliga Pussel. Här är en bild på oss två på nyårsafton. Hon var självklart hedersgäst! (till Katternas stora förtret) =)
Det ska bli ett skönt avbrott i helgjobbet, en lång promenad och en härlig lunch. Hoppas att det blir fint väder i helgen. Kan inte fatta att det redan blivit helg igen! Vart tar alla dagar vägen?!
Hoppas jag kan somna i natt...avskyr att lika vaken och stressas över klockan, eller att känna varje hjärtslag. Pippi-vändningen fungerade några nätter, men nu spelar det ingen roll åt vilket håll jag sover...jag måste börja träna - så jag blir fysiskt trött. Godnatt.
Kybernauten valsar hem utan äpple i fickan
Då var veckans första dag avklarad. Jag avslutar min arbetsdag med att glödjas åt att jag fått lite gjort idag. Har omarbetat en onlineföreläsning till två, gått igenom en momentanvisning vi har möte om imorgon, och tittat igenom mina gamla föreläsningsanteckningar. Tyvärr blir det nog en del jag behöver omarbeta. Jag vet...det betyder merarbete, och att jag inte borde. Men ibland bara känner jag att jag inte är nöjd. Då är svårt att bara låta det passera. Man vill ju inte göra bort sig. Men det tar ju aldrig slut när det gäller nya rön eller fördjupning. Men även om en annan helst ska kunna föranleda allt från tidernas begynnelse, platon, aristoteles och f-n och hans moster - så finns inte tid för att prata om det när man väl står i sal och har sina ynka två timmar, där 15 minuter går åt i början och 15 minuter går åt till rast. Menmen, likväl ska det läsas till ögonen blöder, bara för att vara förberedd på snillet som kommer med frågan men stort F.
Och inte får man några äpplen heller! Annat var det förr, då kom eleverna med äpplen till magistern...jaja, det var väl rädda för riset å andra sidan, de stackars små liven. Nu får jag plocka av mig dumstruten och åka hem.
Nu ska jag hem och laga pyttipanna.
Och inte får man några äpplen heller! Annat var det förr, då kom eleverna med äpplen till magistern...jaja, det var väl rädda för riset å andra sidan, de stackars små liven. Nu får jag plocka av mig dumstruten och åka hem.
Nu ska jag hem och laga pyttipanna.
Långnäsa åt Mr Bacill
Hehe där lurade jag dig allt, denna gången fick du mig inte på fall...
Satte just in de nya riktlinjerna som gäller på jobbet vis sjukdom och såg att jag två år i rad varit hemma i förskyllning och feber mellan den 25 och 27 maj! Samma datum, samma prognos! Vad vill detta säga? Vilken tur att jag bröt trenden senare under året, för om det skulle varit gällande så skulle jag blivit sängliggande även den 14 till den 17 december. Men den gick inte hem! Viss var jag förskylld och kände mig riktigt risig, men icke! Jag tog Mr Bacill med bakdörrn´... nu gäller det att inte falla dig i maj igen då...ska trotsa allt vad lagbundenhet heter.
Satte just in de nya riktlinjerna som gäller på jobbet vis sjukdom och såg att jag två år i rad varit hemma i förskyllning och feber mellan den 25 och 27 maj! Samma datum, samma prognos! Vad vill detta säga? Vilken tur att jag bröt trenden senare under året, för om det skulle varit gällande så skulle jag blivit sängliggande även den 14 till den 17 december. Men den gick inte hem! Viss var jag förskylld och kände mig riktigt risig, men icke! Jag tog Mr Bacill med bakdörrn´... nu gäller det att inte falla dig i maj igen då...ska trotsa allt vad lagbundenhet heter.
Svinga gångjärn utan applåder
Helt utan förvarning åker dörrar igen. Det kan vara dörrar som demonstrativt visar att här är du inte välkommen, stanna där du är. Det kan vara osynliga dörrar, som när någon man älskar går ut genom det som tidigare var den gemensamma dörren till lyckan, då dennes kärlek tagit slut.
Det finns också inre dörrar som stängs, när någon otillåtet tar ett steg för nära. Helt plötsligt kan det låta *SLAM* i bröstet och man blir som en mussla. Ofrivillig att dela med sig eller ta emot. Många dörrar som slagit igen i mitt liv. Låsts också för den delen. För att på något övertydligt sätt markera att där har jag inget att hämta, jag kanske inte ens var välkommen från första början. Oftast har dörrarna smällts igen när man haft det som roligast. När jag fingrat på dörrkarmarna och klättrat på dörrhandtagen, tigersovit uppe på dörren och svingat i gångjärnen. Det är då det slagit igen. Med en kroppsdel i kläm. Hjärtat främst.
Det kom sedan en tid då jag såg många dörrar. Så många både stängda och öppna dörrar som jag blev nyfiken på. Någon hade sagt till mig att jag hade en knippa med nycklar som passade i de flesta dörrar. De som öppnade sig om jag provade, var också fria för mig att beträda. Men jag höll mig sedesamt på tröskeln till de flesta i många år. Beundrade många trösklar, klev över desto färre. Satt snällt och tittade in, beundrade och tidvis skrattade jag med, men inte riktigt delaktigt. Jag fanns där för många, mötte dem i dörren, leende, hejande, välkomnade. Fastän jag själv aldrig gick längre.
Men en dag stod jag i en dörrpost jag befunnit mig så länge att tillslut blev oförsiktig och tappade balansen. Foten återupptog balansen på andra sidan. Jag hade klivit in. Eller var det ut? Ett var dock säkert, inga minor exploderade. Inga teveshowsapplåder rungade i kulisserna. Inga dolda vattenfyllda hinkar föll över mitt huvud. Jag tog klivet och resten av kroppen och själen gjorde detsamma. Sedan gick det fort. Dörrar öppnades likt strida strömmar. Alla i vilka jag välkomnades. Tillslut hade jag sprungit mellan så många att jag kommit vilse. Jag stannade upp och började själv välja vilka jag ville stänga.
Idag är de viktigaste för mig öppna. Jag öppnar sedan en dörr i taget. Utforskar det jag finner och tar därefter beslutet om den ska få vara öppen eller om den kan gå att stänga. Vissa står på glänt, vill ha dem så för tryggheten skull. Då bländar inte ljuset, eller så blir det inte för mörkt. Inga dörrar är otillåtna i mitt liv. Alla möjligheter finns, jag väljer själv om jag vill gå vidare. In i något okänt eller stanna kvar i det kända.
Kalla lår men varma tår och en perfekt lördag
Äntligen tog jag mig ut idag i det fantastiska vädret. Solen sken så fint att glasögonen åkte på. Jag gick en långpromenad på ca 1½ timme och tillslut kände jag inte låren. Långkalsonger och jeans var alltså inte tillräckligt för att hålla värmen, men det var bara där jag frös. resten av kroppen var varm, tårna inkluderade. Härligt!
I eftermiddag kom mamma och pappa över på middag. Vi bjöd på hembakade pizzor. Min favoritpizza med persika och fetaost toppat med kall parmaskinka, babyspenat och pinjenötter. Jättegott. Till efterätt bjöd jag på Mangosorbet med Kokos och Chilimango. Du som hängt med kanske minns att vi åt det som tillbehör på nyårsafton, men eftersom jag tyckte att det var så gott så trodde jag att det skulle passa till sorbet, och det gjorde det.
Vi satt mest och pratade och sen såg vilite på teve innan de åkte hem igen. Det har varit en mysig och vilosam dag. En perfekt lördag.
I eftermiddag kom mamma och pappa över på middag. Vi bjöd på hembakade pizzor. Min favoritpizza med persika och fetaost toppat med kall parmaskinka, babyspenat och pinjenötter. Jättegott. Till efterätt bjöd jag på Mangosorbet med Kokos och Chilimango. Du som hängt med kanske minns att vi åt det som tillbehör på nyårsafton, men eftersom jag tyckte att det var så gott så trodde jag att det skulle passa till sorbet, och det gjorde det.
Vi satt mest och pratade och sen såg vilite på teve innan de åkte hem igen. Det har varit en mysig och vilosam dag. En perfekt lördag.
Trappsteg och vägen mot mina glada kläder
Om det är någonting jag lärt mig av livet so far, så är det att allting ordnar sig. Att saker och ting brukar lösa sig till det bästa. Att man kan mer än man tror. Att tålamod är som kondition, det måste underhållas och testas för att hållas under kontroll. Min kondition är urusel, mitt tålamod likaså. Men jag är medveten om det och jag ser det hela med tillförsikt. Inte enkelt, men effektivt.
De gånger skallen knyts i kramp och viljorna i mig inte vill bestämma sig och rösterna övertröstar varandra om vad jag ska/bör ha gjort/det jag kan eller kunnat ,eller om inte tillräckligt - då vet jag vad som står på. När jag springer genom lägenheten (inför katternas förvånade ögon) och hoppar i säng och drar täcket över huvudet och skriker i kudden likt ett obstinat barn (något i stilen med "Jag fattar inte! Jag måste vara helt dum i huvudet!"), då vet jag vad som håller på att hända. När jag kommer hem från jobbet efter en sån´där riktigt stökig dag, där jag bråkat med en text eller en artikel och känner att "detta kommer jag inte att klara" - då så vet jag att klivet redan är taget.
Så vad rör det sig om? Jo, utveckling.
Att utvecklas som människa är jobbigt. Att stå på ett nytt trappsteg för första gången är förvirrande, men steget är redan taget. När man inser det, kommer tryggheten tillbaka. Så, man ska inte förtvivlas, utan förundras - i did it again!
Efter någon dag känns livet bättre. Pusselbitar har fallit på plats och man upplever harmoni igen. Det är fantastiskt. Man måste låta sig landa på trappsteget bara, sätta ner fötterna och hitta balansen. Inte trippa omkring som på varm kol. Det är då man blir bränd.
Är det inte märkligt hur man i perioder i livet återkommer till att känna sig liten? "Förliten" som vi i norrland kan säga. Man kan vara förliten för att cykla utan stödhjul osv. Precis som det är med skolan. Man kände sig förliten för lågstadiet när man nyss började ettan. Jag kände mig förliten för mellanstadiet när jag började fyran. Samma sak i sjuan för högstadiet, i ettan på gymnasiet, första året på den fyraåriga universitetsutbildningen, första året på den femåriga forskarutbildningen. Jag är 34 år och förliten.
Det känns som om jag lever i en värld förstor för mig. Jämnåriga befinner sig generellt på helt andra platser eller ska man säga i helt andra livssfärer. Inte för att mena att min på något vis behöver vara sämre än deras. Yngre verkar också tycka det ibland. Man måste kunna kategorisera sin värld för att kunna förstå den. Jag är inte lätt att kategorisera in någonstans.
Ända sedan grundskolan har jag hört komentarer om mig som människa. Antingen har jag livig fantasi, eller så en för välutvecklad hörsel. Många av kommentarerna hade varit bättre att leva utan. Men det kan också vara så att flickor i högstadiet inte kan viska. I vuxen ålder så kan jag fundera om det kanske är så. Att det måste vara något fel med deras stämband eller så är det målbrottet som gör sig tydlig för flickor i den åldern på det sättet. För alla kommentarer de säger om andra hörs alltid tydligt. Även de elaka.
I somras, en vacker sommardag, tog jag på mig min älsklingsklänning. Det är en mörkblå känning med små via prickar jag haft otroligt länge. Det är jättesött skuren i empirstil, med ett band under bysten som knyts i ryggen. Kjolen har en bred volang längst ner (slutar vid knäna) i samma tyg och uppe på axlarna lika så. Lite förklädesmodell så där. Jag har alltid älskat kläder, aldrig varit rädd för att sticka ut och en av mina älsklingsväskor har jag fått av en god vän från Hongkong. Det är en ryggsäck/axelremsväska i blå lack som ser ut som ett grishuvud. Låter kanske konstigt, men den är supersöt och såldes på NK i Sthlm ett tag. Så, en sommardag hade jag klänningen på och tog den väskan när jag skulle ut på en kort shoppingtur. I en affär hör jag några tjejer (i högstadieåldern) kommentera min klädsel, precis bakom mig. Som om jag inte alls fanns där! Att jag befann mig i någon typ av ljudisolerad bubbla; "Men guu...kolla hennes väska! *fniss* "Asså, kolla in henne...hon har ju barnkläder på sig!" " Ja´mäh...gu!"
Det riktigt roliga var att ju längre in i butiken jag sedan gick, desto fler klänningar och överdelar såg jag i liknande stil som min egen klänning! Stärkt, köpte jag en topp. De...hade nog inte råd...
Detta är en av andledingarna till att jag saknar Stockholm. New York ännu mer. Att få klä sig hur man vill utan att behöva utstå kommentarer borde vara en mänsklig rättighet. Jag minns bland annat en tjej i New York som hade tagit på sig en grå sidenpyjamas med en vit brynja under när vi skulle gå på en bar, hon hade färgat håret brandpostrött. Jag minns då att jag tyckte att det var så snyggt! När jag kom hem till Stockholm igen tog jag på mig detsamma när vi skulle ut på club, men min dåvarande pojkvän förbjöd mig och vägrade gå med om jag inte bytte om.
Att tystas i sitt uttryck är unfair.
Jag vet att jag står på ett nytt trappsteg när det gäller min klädsel också. Fan, vad det är trappor överallt!Under en längre tid har jag känt mig frustrerad över hur jag sett ut innan jag gått till jobbet. Som en fågel i en catsuite. Snyggt, men det är inte jag, i en sån kan jag ju inte flyga! Men är det ok att flyga ut och vara den jag är på ett sånt jobb jag nu har? Visst kan man, om man vågar. Frågan är; vågar jag?
Jag vacklar ännu lite men jag vet att jag snart känner mig tygg. Jag borde kasta allt vad huvtröjor heter, dunjackor och tråkskjortor likaså....vart tog min kreativitet vägen?
De gånger skallen knyts i kramp och viljorna i mig inte vill bestämma sig och rösterna övertröstar varandra om vad jag ska/bör ha gjort/det jag kan eller kunnat ,eller om inte tillräckligt - då vet jag vad som står på. När jag springer genom lägenheten (inför katternas förvånade ögon) och hoppar i säng och drar täcket över huvudet och skriker i kudden likt ett obstinat barn (något i stilen med "Jag fattar inte! Jag måste vara helt dum i huvudet!"), då vet jag vad som håller på att hända. När jag kommer hem från jobbet efter en sån´där riktigt stökig dag, där jag bråkat med en text eller en artikel och känner att "detta kommer jag inte att klara" - då så vet jag att klivet redan är taget.
Så vad rör det sig om? Jo, utveckling.
Att utvecklas som människa är jobbigt. Att stå på ett nytt trappsteg för första gången är förvirrande, men steget är redan taget. När man inser det, kommer tryggheten tillbaka. Så, man ska inte förtvivlas, utan förundras - i did it again!
Efter någon dag känns livet bättre. Pusselbitar har fallit på plats och man upplever harmoni igen. Det är fantastiskt. Man måste låta sig landa på trappsteget bara, sätta ner fötterna och hitta balansen. Inte trippa omkring som på varm kol. Det är då man blir bränd.
Är det inte märkligt hur man i perioder i livet återkommer till att känna sig liten? "Förliten" som vi i norrland kan säga. Man kan vara förliten för att cykla utan stödhjul osv. Precis som det är med skolan. Man kände sig förliten för lågstadiet när man nyss började ettan. Jag kände mig förliten för mellanstadiet när jag började fyran. Samma sak i sjuan för högstadiet, i ettan på gymnasiet, första året på den fyraåriga universitetsutbildningen, första året på den femåriga forskarutbildningen. Jag är 34 år och förliten.
Det känns som om jag lever i en värld förstor för mig. Jämnåriga befinner sig generellt på helt andra platser eller ska man säga i helt andra livssfärer. Inte för att mena att min på något vis behöver vara sämre än deras. Yngre verkar också tycka det ibland. Man måste kunna kategorisera sin värld för att kunna förstå den. Jag är inte lätt att kategorisera in någonstans.
Ända sedan grundskolan har jag hört komentarer om mig som människa. Antingen har jag livig fantasi, eller så en för välutvecklad hörsel. Många av kommentarerna hade varit bättre att leva utan. Men det kan också vara så att flickor i högstadiet inte kan viska. I vuxen ålder så kan jag fundera om det kanske är så. Att det måste vara något fel med deras stämband eller så är det målbrottet som gör sig tydlig för flickor i den åldern på det sättet. För alla kommentarer de säger om andra hörs alltid tydligt. Även de elaka.
I somras, en vacker sommardag, tog jag på mig min älsklingsklänning. Det är en mörkblå känning med små via prickar jag haft otroligt länge. Det är jättesött skuren i empirstil, med ett band under bysten som knyts i ryggen. Kjolen har en bred volang längst ner (slutar vid knäna) i samma tyg och uppe på axlarna lika så. Lite förklädesmodell så där. Jag har alltid älskat kläder, aldrig varit rädd för att sticka ut och en av mina älsklingsväskor har jag fått av en god vän från Hongkong. Det är en ryggsäck/axelremsväska i blå lack som ser ut som ett grishuvud. Låter kanske konstigt, men den är supersöt och såldes på NK i Sthlm ett tag. Så, en sommardag hade jag klänningen på och tog den väskan när jag skulle ut på en kort shoppingtur. I en affär hör jag några tjejer (i högstadieåldern) kommentera min klädsel, precis bakom mig. Som om jag inte alls fanns där! Att jag befann mig i någon typ av ljudisolerad bubbla; "Men guu...kolla hennes väska! *fniss* "Asså, kolla in henne...hon har ju barnkläder på sig!" " Ja´mäh...gu!"
Det riktigt roliga var att ju längre in i butiken jag sedan gick, desto fler klänningar och överdelar såg jag i liknande stil som min egen klänning! Stärkt, köpte jag en topp. De...hade nog inte råd...
Detta är en av andledingarna till att jag saknar Stockholm. New York ännu mer. Att få klä sig hur man vill utan att behöva utstå kommentarer borde vara en mänsklig rättighet. Jag minns bland annat en tjej i New York som hade tagit på sig en grå sidenpyjamas med en vit brynja under när vi skulle gå på en bar, hon hade färgat håret brandpostrött. Jag minns då att jag tyckte att det var så snyggt! När jag kom hem till Stockholm igen tog jag på mig detsamma när vi skulle ut på club, men min dåvarande pojkvän förbjöd mig och vägrade gå med om jag inte bytte om.
Att tystas i sitt uttryck är unfair.
Jag vet att jag står på ett nytt trappsteg när det gäller min klädsel också. Fan, vad det är trappor överallt!Under en längre tid har jag känt mig frustrerad över hur jag sett ut innan jag gått till jobbet. Som en fågel i en catsuite. Snyggt, men det är inte jag, i en sån kan jag ju inte flyga! Men är det ok att flyga ut och vara den jag är på ett sånt jobb jag nu har? Visst kan man, om man vågar. Frågan är; vågar jag?
Jag vacklar ännu lite men jag vet att jag snart känner mig tygg. Jag borde kasta allt vad huvtröjor heter, dunjackor och tråkskjortor likaså....vart tog min kreativitet vägen?
Så här skulle jag vilja vara på jobbet;
Elouai hittar ni här.
Den sista är stilen jag allra helst skulle vilja våga ha...allt det andra är så lekfull jag önskar att jag vore.
