En blå gunghäst och en röd rutchbana är min utsikt
En vardag precis som alla andra, för andra. För mig inte riktigt. Min onsdag, mitt i veckan-dag, är en till för återhämtning. Att se och höra min omgivning, men att framförallt för att känna mitt jag. Jag SER utanför mitt fönster yviga men perfekt skapade träd, lövlösa och nedstoppade i ett marktäcke av fluffig vit snö. Snö som bär spår av små fotavtryck, storlek 20 till 35 sådär. Och ännu mindre. Eller vem vet, Herr Skata kanske hoppar runt med storlek 45, omräknat till skatstorlek?
Nu skiner solen och får träden att kasta vackra grå skuggor över lekplatsen. En blå gunghäst, en röd rutchbana från ett trätorn. Några gungor. Inga barn.
Jag HÖR radioskval i bakrunden, mer exakt pratas det om hur bilder och matematik kan bli till musik och ljud, för att underlätta för utomjordingar att förstå att vi finns...
Jag KÄNNER mig lite uppstoppad, desorienterad och torr. Jag försöker att känna att denna stund är min. Att jag ska försöka vara här och nu och inte rusa iväg i tankarna på allt jag ska göra senare idag. Inte ens en timme eller en kvart in i framtiden. Nu är jag här. Bara här. Så svårt det kan vara!
Är det motivationsbrist eller koncentrationssvårigheter jag lider av? Jag försöker fortfarande komma underfund med hur motivation och drivkraft kan få figurera i mitt liv utan prestationshets och stress. Går det? Är det ens möjligt att dessa kan hållas is-är? I min värld har det inte varit möjligt, men man har ju ett val. Det är vad jag försöker lära mig. Jag har ett val. Jag kan välja hur mitt liv ska kännas. För tillfället är minn affirmation; Är det värt det? Om inte, säg NEJ!
Jag säger nej flera gånger varjedag. Mest tyst förmig själv i mitt huvud när tankarna rusar iväg. Då försöker jag bryta in just det. Är det värt att låta tankarna rusa så att jag blir mentalt anfådd? Svaret blir alltid detsamma; Nej. och så sprider sig en behaglig förlösande känsla i bröstet. Som när man lättar på ett hårt bundet förband. Blodet tillåts flöda till. Min prestationshets är just ett sådant förband. Som blivit grått, oelastiskt och smutsigt, kanske tillockmed fläckigt av var och blod. Från alla gånger jag slagit huvudet i väggen.
Men gunghästen här utanför, nere på min gård, är alltjämt lika glatt blå, men gul man och svans. Den väntar nog på nästa ryttare.
Dagar utan namn...
Jag är på väg till veckans Qi Gong klass igen, det ska bli skönt. Sedan ska jag ha avstämningsmöte på Stresskliniken med f-kassan, rehabkonsult, överläkaren och chefen. Är lite orolig och darrig inuti, men det går över...
Jag känner mig så anonym av att vara sjukskriven, vem är man om man inte jobbar? Dagarna är jätteviktiga för mitt tillfrisknande, men de känns en aning meningslösa. Jag spelar förtillfället mest dataspel, Wow. Har levlat upp min warrior att snart dinga lvl 70. Vad är det Eva Dahlgren sjunger, "Jag en krigare"? Det stämmer nog på mig, men somsagt livet var väl inte meningen att vara ett krig?!
Konsten att bara vara jag
Hur gör man när man bara ska vara? FEL: vad gör jag till jag?
I min familj har aldrig dessa saker diskuterats. Aldrig har det bekräftats att jag duger precis som jag är, utan jag har varit duktig när jag; städat, dansat, diskat, sytt, sjungit osv osv. Säker vanligt i alla familjer. Det är kanske inte så vanligt att någon säger; Åh vad duktig du var på att vara du när du tog studenten! Eller; du är så duktig på att vara snäll. Låter konstigt att läsa, men egentligten har man lärt sig att tycka att det låter konstigt. Kanske kan jag lära om?
Har fått en uppgift som jag tycker är jättesvår, att promenera varje dag ute, sakta och utan mål. Kanske kallas det vandra? Vet inte hur man gör riktigt. Jag har försökt gå lungt. Till apoteket. Till posten. Men fått påbackning. Inget mål var det. Men hur lever man utan prestation? Vad får jag för egenvärde då?
Blues goes Bongo!
Tuttut! I'm driving!
Jag sitter i M's datarum, istället för mitt eget. Det känns som om väggarna där lutar in...men det blir väl resultatet när man beslutar sig för att göra sitt datarum till garderob och sin garderob till datarum... Men min walk-in-closet är underbar!
Idag ska jag göra någonting. Ännu vet jag inte vad det blir efetrsom jag gör saker utan speciell planering dessa dagar. Jag är alltså ännu inte tillbaka till jobbet utan försökerfortfarande få en rätsida på dagarna, tankarna, nätterna och känslorna. Jag är sjukskriven tom slutet av september och det känns som en evighet. En evighet som med ett vips blir till en sekund. Been there, done that...
Men jag ska in te vara sarkastisk mot mig själv och mitt liv. Jag behöver vara snäll och ta mig själv med bomullshandskar och duntossor, det finns tillräckligt med vassa hörn och kanter i mitt liv som jag som offtast stöter mig emot. Hörn och kanter som jag tidigare stöttemot med knipna ögon, uppdragna axlar och hållen anda. Nu andas jag, ser och vilar jag och försöker röra mig runt eller välja att ta smällen...I'm the one driving my car for gods sake! Synd bara att jag saknar körkort...
Ninja och hennes underbara fötter! =)
När vatten blir regn
(photot by KoAn)
Jag skriver igen. Länge sedan sist. Ute regnar det och snön som föll igår är ett minne blott. Snö ja, i oktober. Inte roliga dagar.
Har drabbats av någon typ av julchock. Vet inte varför.Kanske påverkas jag av att stormarknaden fyllt halva golvet med julskräp, varje mattidningen dingnar av julrecept och jag leds likt en blind (eller kanske hypnotiserad?) in på traderas julkategori...julnoja och nostalgi. Varje år samma visa. Men det är tryggt att längta och mysa av jul i oktober. Den ligger på säkert avstånd in i framtiden då. Det behövs bara ett par dagar in i decemeber för att jag ska tappa sugen. Nuttinutt och gulligull och vet hut om du inte tindrar som faan... Barndomens jular kommer aldrig tillbaka. Det är synd. Det var underbara. Vita och långa, fyllda med skratt, jullekar och ringdans, bilresor, kalasbyxor som inte satt ända upp i grenen och gav janne långben-fötter till sammetskläningen. Julpapper och marchaller, hästdoft och släde med renfäll...långt borta.
Varje dag går långsamt. Jag tar mig inte alltid utanför dörren. I regnet. Har bytt gardiner. I kök och sovrum. Vilken bragd. 60-tals tyger får nytt liv i min lya. Tur att nå't får liv.
Sakta jag går genom stan
Hur kunde livet ta en sådan vändning? Vad gjorde jag fel och hur hamnade jag här? Jag tar på mig det fulla ansvaret bara någon kan vara så vänlig och förklarar. Men det finns det såklart ingen annan än jag själv som kan göra det. Och själv känner jag mig stum.
Jag har inte skrivit på flera veckor, och inte jobbat på två. Känns som om jag både vill skriva och inte. När jag sätter mig tar det emot, men lockar än så mycket. För sånt är väl nyttigt? Eller?
Jag har gått på promenad idag. För detta krävdes vilja och mina gröna överdragsbyxor. Inunder var mysbyxorna krovade runt vaderna. Kepsen neddragen över ofixat hår, den fula vindjackan uppdragen över hakan så att sovtshirten inte avslöjade sig. Ingen kan väl ana vad man bär på här under? Som typ dåliga kläder, otvättade minnen och känslor som tumlats för hårt. Jag är ju bara en beige typ som går på. Som traskar på och förbi de andra som traskar. Skillnaden är väl att jag inte har pannband. Kanske borde jag för att hålla ihop hjärnan?
Jag försökte gå raska steg nerför gatan bort till skolan. Det kändes lagom att vända runt kvarteret just där. På vägen tillbaka kändes mina andetag ansträngda. Av den enkla lutningens anledning. En knappt kännbar uppförsbacke uppfattades som bergsbestigning. Mycket händer på några dagar. Märkligt, då andra saker tar sådan god tid på sig. Jag hade nästan lust att stanna och vila. Sätta mig en stund. Men jag stoppade mig i tanken för rädslan att uppfattas som någon jag inte är. Det vill säga en beige typ med dålig kondition som för modligen sitter på din fina stenmur bara av den anledningen att jag undrar om ditt hus är värt att rånas. För det är väl ungefär så skum jag ser ut, med NY-kepsen neddragen och sovt-shirten lurandes därunder. För vem kan ana att jag bara tappat orken, när jag gör allt för att dölja det själv? Och det är fult att tappa orken. Det måste väl vara alla topplistors bottenskrap, det fulaste som kan hända en modern människa?
Jag är ju konstnär i själen så hur kan jag känna mig blank?
Jag är ju uppfinnare i hjärnan så hur kan det ha blivit så tyst?
Min kropp är ju en dansares så hur kan den ha blivit så lam?
Fast det viktigste är väl att jag fortsätter gå. Jag ska bra gå. Gå utan att prestera en Promenad.
paus
Har läst inför seminariet imorgon, då vi ska diskutera två papers. Jag har svårt att koncentrera mig och måste gång på gång börja om på stycket och läsa det igen. Tankarna springer iväg på hur det skrivs och hur bra det är och hur långt de verkar har kommit och vad dålig det gör mig och varför har inte jag....SÅ då måste jag börja om och försöka tysta dessa tankar tredje gången jag läser...tröttsamt. Måste ha en kopp kaffe.
Kroppens mening
I natt sov jag sådär igen. Vaknade vid femtiden alldeles sjöblöt av svett som rann utefter baksidan av låret när jag skiftade ställning från sidan till ryggläge. Det känns som om min kropp gör pausläge i sängläge. Jag känner mig uppstoppad av indränkta salvor som skall mumifiera mig under natten. Men så på morgonsidan ångrar sig systemet och slår på alarmknappen. "Alarm, alarm! Fara! Utrym!"
Det är bara svårt att veta hur. Hur utrymmer man sin egen kropp klockan fem på morgonen, när sängkläderna och nattlinnet slickar och nedtynger ens kropp, då dagsljuset sakta börjar tränga sig genom springor vid fönstret och klockan lyser väckning klockan sju. Allt man vet är att vakna inte är den enda lösningen som behövs för att stänga av kroppsalarmet. Utan det är bara början. Därefter följer pinan. Smärtan och såklart den efterkommande tröttheten.
Jag tog mig inte till jobbet i tid imorse. Kom två timmar försent, vilket inte märks när man har flexibla arbetsdagar. Dock märks det i mig. Varje morgon med detta brännmärker min stressade själ. Ännu en dag av misslyckanden. Varje kväll kan utvecklas till ännu en natt att vara rädd för...
Min halvtidssjukskrivning tog slut i går. Det är alltså tänkt att jag ska vara fit for fight så att säga. Jag fightas varje dag, men jag vet inte om det gör mig fit. Jag har rasat i vikt. Väger nu 59kg. Sist jag vägde så lite var när jag dansade på proffessionell nivå och allt bestod av muskler. Det var tio år sedan och jag är ju fortfarande lika lång. På fyra veckor har jag gått ner 6 kg och inget av det jag bär på är muskler. Annat än de vältränade axel- och käkmusklerna då.
Men solen skiner utanför mitt fönster...
Sunny day blues
Tänk om man vore begåvad. Ja, att alltid vara redo att lösa livets roliga överraskningar med en höftvickning. *Tic-tic* så var gåtan löst. Visst jag kan ganska mycket. Eller jag kan lite om mycket, som det så bekant heter. Tyvärr. Men jag kan byta sladdar till en gammal lampa, sy en blus utan mönster, baka en kaka som faktiskt är god och snickra ihop ett vitrinskåp (jo, faktiskt har tre bevis på det i mitt vardagsrum!). Jag kan prata inför folk utan att svimma, och dansa i takt till all typ av musik (jag lovar att det är en gåva), lägga en snygg makeup och le vackert.
Jag är någolunda smart men dum nog att inte ta hand om mig själv...
Jag har en stor, jättejättestor last i livet; jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om mig. Det jag gör, tycker och säger. I huvudssak av människor av sigifikans. Typ familj, vänner, kollegor, grannar och sånna som man möter på stan. Ja, ganska många virtuella icke-synliga men tänkbara signifikanta andra. Kanske typ som du.
Tänk vilken mardröm att inte vara omtyckt. Den ultimata rädslan är väl att bli lämnad ensam. Tänk vad hemskt att uppleva att andra tycker att man är fel, eller obegåvad. Ibland får jag prestationsångest bara genom att skriva i min blogg. Tänk om andra tycker att det jag skriver är dåligt. Eller kanske är det ännu värre att föresälla sig att inte någon skulle tycka att det är bra? Kanske är det samma sak?
Ibland känns det som om jag vänder mig ut och in för att vinna andras gillanden. Det är inte lätt och jag lyckas aldrig hur mycket jag än försöker. Försök själv snitta dig i mitten och vända det blodiga utåt. Känslorna. Nerverna. Musklerna. Hjärtat. Även om man vet att det inte går på egen hand, så kan jag ibland vilja i tanken. Det känns dagligen i bröstet att jag inte duger som jag är. Att jag inte är bra. Att jag är obekväm och den där stickan i någons finger som inte syns men alltid irriterar. Ömmar. Det är det fösta jag känner när jag vaknar om morgonen, därefter kommer känslan att jag är hungrig och kissnödig.
Det finns ingentigt så bedövande som att inte bli älskad för den man är och vill vara. Att leva ett liv inom parantes, inte värdigt att levas kursivt förren man gjort uppoffringar.
Best in the No-show
Vad grym jag är...
Det är väl klart att man i perioder kan behöva medicin! Vem skulle tycka att en migränsjuk skulle vara en vekling om den tog sin medicin? Förmodligen en som har stora kontrollbehov...en sån som min djävul. Men nu är det gjort. Ingenting hände. Imorgon är en annan dag och en annan tablett, men det är då. Nu är nu.
Det är bra att jag tar denna hjälp, även om jag anser att jag haft större katastrofer i mitt liv som jag hanterat "medicinlöst" och kom igenom. Jaha, vad bra då. Men det var då. Nu är nu, och problem har lagts på problem. Känslan att alla kräver att jag ska rädda världen och lösa alla andras problem och rädslor måste få ett slut en gång för alla. Jag är inte någon Rocky Nightengale det är bara att inse, även om jag försökt vara det. Utan utbildning...
Jag borde göra en stor skylt och starta mitt eget demostrationståg. Om det någon gång skulle vara dax för mig att börja demostrera så är det nu och nte nen dag försent. Det skulle vara det viktigaste tåget i min demostrerarkarriär. JAg skulel gå runt med en stor skylt, ett plakat med bokstäver stora som i Hollywood-skylten. För det skulle väl krävas eller hur? Det skulle stå "Ner med kraven", eller "Jag har rätt att vara som jag är!" eller kanske den viktigaste "Nej!" Nej är det viktigaste ordet för en människa som vill vara till lags. Nej är ett nej även om det viskas, eller ens uttalas. Nej är den "lilla svarta" som kan kombineras med de flesta stasser; Typ Nej, det går inte, eller Nej, jag har inte tid, eller Nej, inte nu men kanske sneare. Eller varför inte det mest vågade angränsande till vulgärt Nej, du har inte rätt att lägga över detta på mig". Där skulle man sticka ut på rödamattan. Kanske skulle man stata upp en Oscarsgala för Nej-sägare. "And the winner in the category Best in the No-show is...*fanfar*
Vad gör jag Egentligen?!
Igår fick jag det sista samtalet från min läkare. Det fanns inga tecken på att jag är känslig för lactos heller. Vilket då innebär att jag har IBS. Det kom inte oväntat. Vi har ju pratat om det och jag har haft det på känn länge, men nu är det äntligen uttalat av en läkare. Nu slipper jag fler provtagningar och slangar med kameror i fishlet! På tiden kan man väl säga. Har ju dragits med det så länge. Nu gäller det bara att lära sig leva med det.
Det som känns jobbigast är just att läkaren rekommenderade mig att börja äta antideppresiv medicin. Det ska ta bort tarmsmärtor genom att tarmen blir lugnad. Låter logiskt, men inte desto mindre jobbigt.
Jag har varit på ett samtal hos en psyk-doktor för att lära mig hantera sjukdomen och försöka hitta knep som jag kan ta hjälp av. Behöver hjälp att hantera min stress. Tyvärr så fick jag också veta att jag lider av depression. KUL! (läses med sarkasm förståss)
Visst borde jag ha va förstått att det var hit hela tåget barkade, men det har varit svårt att dra i handbromsen. Men vill ju gärna få lov till att göra det. Läkaren gav mig det.
Jag är bara glad att det äntligen görs, så att jag kan komma igen. Är bara orolig att jag dras ner i någon hemsk spiral med saknad utgång/exit. Och jag är rädd för mediciner...
Har blivit sjukskriven på halvtid fom igår för att dra ner farten och tvinga mig själv att ta det lungt. Vet bara inte vad jag ska göra om jag inte får göra "projekt". Projekten håller mig borta från tankarna nämligen. Tankar som jag egentligen vet bör så komma fram och komma tilltals. Min handledare (som också varit sjukskriven pga av stress, visade det sig!) rådde mig att ta långa promenader och verkligen tänka igenom min arbetssituation. Vad är viktigt? För vem är det viktigt?
Han berättade att han komit fram till att det är ok att inte vara omtyckt av alla. Och det är ok att göra halvdåliga föreläsningar. Mao. jag behöver inte vara perfekt! När det gällde avhandligsdelen så så menade han på att det är ok att skriva dåliga texter. Det låter ju lite konstigt för mig, men jag förstår syftet med varför han sa så: för att dra ner på ambitionen och kraven. Han tyckte ochså att jag skulle avsäga mig några av mina åtaganden. Och jag förstod först inte vad han medade men nu tror jag att jag förstår...om jag tänker efter. Det bästa kanske är att faktiskt skriva ner och stolpa upp för att få det synligt för mig.
Jag är anställd med 80/20-tjänst.
- På de 80% ska jag skriva min avhandling, göra datainsamlingar, läsa litteratur, analysera och skriva resultat (detta är konstant en arbetsuppgift där jag dagligen försöker hinna jobba med något. Har bearbetat äver 400 enheter för min forskning och djupanalyserar 20 av dessa för tillfället...detta hade jag tänkta ha klart under semestern...man måste ju ta till den tiden för att hinna ta igen, det man inte gjort....)
- Jag ska också läsa forskarutbildningskurser men allt vad det innebär; 1000sidor litteratur, seminarier och examinerade papes som skall granskas (jag har läst två kurser under våren som har deadline nu i september). Jag ska också läsa och förbereda mig inför de obligatoriska doktorandseminarieträffarna på institutionen.
- På mina 20% ska jag undervisa. Jag gjorde bort tre kurser under våren, har en kurs kvar under hösten, fast denna gång för första gången som kursansvarig (med all vad det innebär). Här ska jag också vara på lärarlagsmöten, utarbeta kursplaner och arbeta med Bolognaanpassningen. Ha möten med andra lärare jag skall undervisa med. Förereda föreläsningar och seminairer och läsa in mig på litteratur.
- Jag ska också ta kursen på universitetspedagigiskt centrum som är obligatoriskt för att senare får en lektorstjänst. Men eftersom de är så svåra att få plats på så måste man ansöka kontinuerligt vilket gör det svårt att planera för det, utan man får ta det när man blir tilldelad. Men vet ju inte närman får det nästa gång.
Utöver detta, som inte egentligen finns bemannat utan som bara skall läggas på och göras tid för är att jag sitter som;
- ordinarie ledarmot i en programutbildningsstyrelse
- ordinaire doktorandrepresentant i institionsstyrelsen
- är med i uppbyggandet av en forskningsprofil på institutionen
- är med i en grupp som träffas för att diskutera genusfrågor
- är med i ett tvärvetenskapligt nätverk för doktorander på mitt universitet som arbetar för att få en samverkan mellan doktorander inom mitt område på nationell nivå! (Vi hade förresten vår konferens denna vecka i måndags och tisdags som blir jättelyckad. Det var jättekul att träffa likasinnade och plöttligt fanns man sig i ett sammanhang som var så självklart. Det var ljuvligt.)
MEN, åter till problemet; kanske bör jag läsa detta inlägg några gånger för att se vad det egentligen är jag ska göra och vad jag ska dra ner på och rent av avsäga mig.
Måste tänka på det...
Strandpärla
Man kan undra om jag varit borta under sommaren i något trevligt? Men jag har bara varit borta lite sådär allmänt, typ i huvudet och i koppen och så. Jag har precis kommit tillbaka från en långkörare på stranden. Skinnet känns lite stramt och håret är blekt och flygit. Jag är jättenöjd med att ha fått spendera sista dagen på semestern på stranden. Det finns ingenstans som jag mår bättre på. Badat hela dagenoch guppat omkring på en stor gummiring. Underbart. Känns inte fullt lika undebrat att bege sig till jobbet imorgon. Men thats life och jag vill inte ens skriva om det. Det är morgondagens bekymmer.
Förmiddagen avklarad
Number two - for you
Finns det fler än jag som ibland blir lite yr efter att man varit på toaletten och gjort ”number 2”? Ja jag vet, jag måste vara konstig som ens ställer frågan. Men varför inte vara den första i såfall, ingen som läst min blogg har väl undgått min konstighet. Kanske är det en vanlig sak, vad vet jag? Ibland kan jag fundera, varför jag känner mig yr, eller lång, som om perspektiven och perseptionsmekanismerna i ögat får sig knuff av att tarmen blir tömd... Only me? Förmodligen. Kanske är det det som får katterna så tokiga efter att de varit på kattlådan? De kan rusa genom lägenheten alldeles ystra och vad jag tror och tolkar in, glada och lättade. Som jag. Fast jag visar det inte lika tydligt. Kanske borde jag, tänk vilket vardagligt glädjeämne! Att rusa genom lägenheten, hoppa och studsa och med svankande rygg gira förbi hörn och dörrkarmar kaxigt fökunnande: ”Ha-ha, ja´ gjorde’rä!” (översatt; ha-ha, jag gjorde det!). Hmm…vad var det jag skrev för ett tag sedan om post-pubertet? Kanske är jag postpostpost-infantil? Är det detta jag lider av…
Föreningen för förkylda
Ja jag måste ha blivit vip-ad utan min inblandning, för jag är förkyld igen. Så jävla tråkigt. Det är ju sommar! Jag kan dock inte vara hemma. Har handledning i veckan och jag har ett paper att skriva. Går inte på semester förren nästa vecka. Längtar dit. Men jag vet att det förmodligen bara är fiktivt, för vem har tid för semester egentligen?! Vi har inga direkta planer för semestern och aldrig tidigare har den känts så overklig som nu. Jag har inte en spänn att spendera på semesterresor eller annat skoj. Så det blir en fattigmanssemester på hyresrättsbalkongen. Underbart. Vet också att jag måste jobba. Jo, jag vet att det är "fel" att jobba när man har semester, men jag måste. När jag kommer tillbaka efter semestern är det bara en vecka kvar till doktorandworkshopen jag är med och anordnar, och sen ska papret till intersektionalitetskursen vara inne den första september och papert till theories of identities-kursen den tionde. Hur kunde det bli så mycket? Jag inte en aning, allt jag vet är att jag måste jobba, och få sakerna gjorda. Ta mina poäng. Dessutom så kommer det att infalla en konferans i Jönköping i december som jag borde ansöka till, som precis är inom mitt område. Vet bara inte hur jag ska kunna finansiera det. Blir väl att ta från den privata för evigt sinande plånboken. Och det är väl ok om det är till Jönköping. Annat är det när det gäller konferenser längre bort. Som HCI International konferensen i Kina nästa juli. Det vore en dröm att åka dit. Men bara resan går på ca tio pannor, så det är inte ens att tänka på att skicka in ett abstrakt nu i oktober. Hinner hursomhelst inte. Förstår inte hur människor gör...
med en enkel tulipan...
Fast nu är inte detta en tulipan, men ändå...inte heller så helt enkel, men förövrigt....till mig? Tack! Fast jag får tydligen bara en tredjedels blomma, och desto mera vägg!? Jaja, kanske är det den berömda väggen? Som jag alltför ofta slår pannan i? Ja, vem vet...(inte du, inte jag...levande scharader...) Jag fyller 35 idag (och jag ÄR inte tokig!) Grattis på mig själv. Har den äran att fylla år idag.
Ännu en födelsdag att vara sådär nöjd i bröstet av, är man inte alltid det? Födelsedagar är som julaftnar, man vaknar i brötet med en speciell känsla som man inte kan beskriva. Imorse väktes jag av en väckarklocka, prassel utanför sovrumsdörren och strax därpå en rosslig stämma som utbrister i en "Men en enkel tulipan på bemärkelsedan..." Katterna kom i släptåg som i ett lucialed. Knappast för min skull utan för krussidullet på paketen. Sånt är kul. Jag fick en balkonglåda och en stor perkulator (ej inte rullator...där läste du nog allt fel!). Precis vad jag önskat mig!
Jag tror faktiskt att det var just vid denna tidpunkten som jag tittade ut dessutom, fast då var det onsdag och nu är det fredag. Mamma har berättat att jag hade bråttom ut, hela en månad för tidigt , då hade jag fått nog...kanske var det nyfikenheten som tog överhanden. Jag tyckte att jag var redo att välkomna världen. Men alla andra tyckte att jag gott och väl kunde mogna på mig lite till, så mor min blev inlagd och då blev jag lite sur (tydligen...). Så, jag bestämde mig för att stanna kvar...var det så de ville ha det så...
När mamma gått två veckor över beräknad tid så fick de fösa ut mig...
Det är rätt kul eftersom detta faktiskt ser ut att vara ett mönster som följer mig livet igenom. Jag kastar mig in i saker huvudstupa och väl inne är jag tjurig som en oxe och mjölkar ut allt som går...även när inget finns kvar att hämta, för trygghetens skull. Jag föddes med segerhuva, om det nu skulle betyda något. Mamma och pappa var också inställda på att jag var en pojke, en Fredrik...men så kom jag. Undra om det betyder något?
Jag fick tre namn, ett extra för att jag också skulle få namnsdag. I mitten på 80-talet ändrades den svenska allmanackan och jag blev över en natt förärad med tre namnsdagar. Inte tredubbelt så firad...anhöriga har dock tre chanser på sig att pricka rätt. Det gör alltid någon, nån gång per år. Men det är ändå inte något viktigt. Fast i vissa länder firas namnsdagar som födelsedagar ungefär, som tex. i Polen. Oj vad jag skulle ha många kalas...(va dyrt!)
Nu ska jag fortsätta jobba. Ska läsa en artikel som heter "Oh no! I'm a Nerd! Hegemonic Masculinitiy on an Online Forum" (låter som en kul artikel eller hur?). Den är skriven av Lori (nej inde Lordi!) Kendall (hard rock halliluja...). Nu fick jag den på huvudet, tänk vad mina tankar INTE är på min sida ibland. Ni kan förstå att jag behöver skriva av mig för att få slut på dem. Förhoppningen är att få lugn och ro, lite tysnad så att man kan läsa!
Schyzz!
Torsdagsfnitter över språksvårigheter...
Länkad från http://www.masteroni.com/show.php?itemId=88098232
Åh vad rolig! Lyssna på denna. Kände att jag behövde lite skratt som uppvägde min tid. Jag har suttit och slitit med en text som nu äntligen är ivägskickad till mina handledare. Hoppas att det kommer något bra ur det. Nu ska jag inte tänka på det mera i veckan utan jobba med en annan text....det tar aldrig slut.
Fast i kväll blir det städa och titta på fotboll...hejahejaheja!
Cold comfort
Helst av allt skulle jag vilja slippa fylla mera. Jag har lite svårt att fatta att jag fyller så mycket som jag gör. Eller mycket för vissa (och tydligen är jag en av dessa att tycka detta) och inget alls att bry sig om, för andra. M hittade ett grått hår uppe på mitt huvud igår. Vilken lämplig tajming! Försöker komma på det ena efter det andra argumentet till att jag inte ska känna mig "gammal"; som att jag inte känner mig äldre än för tio år sedan, att jag kommer i samma kläder som jag gjorde för tio år sedan, att jag trivs mer med mitt liv nu än vad jag gjorde för tio år sedan och så BANG - visar det sig att under det senaste halvåret (kan jag gissa) så har ett grått hårstrå, mig helt ovetande, snirklat sig ur min skalp helt oberörd, grå, stel och fel. Usch!
Ja, jag vet - du är inte heller gammal bara för att du är gråhårig och jag gillar grått hår! Funderade (för tio år sedan...) att färga mitt dåvarande långa blonda raka hår i cendrebruna och gråa breda fält...jo det var faktiskt trendigt då. Men jag vågade inte, precis som jag inte vågade haka på tatueringsboomen. Jag ska ta emot mina gråa hår med stolthet!
Jag - utan tillsatt socker
Varför är jag som jag är? Just nu?
Helt (o)seriöst känner jag att jag befinner mig i ett förevigt post-pubertalt tillstånd. Känner att jag där för alltid förblir - ett för evigt ifrågasättande av min egen existens. Vad gjorde mig så`n?
Är det ett resultat av alla mina terapitimmar? Inte för att det är något negativt. Snarare upplever jag mig för bra för mitt eget bästa! Saker tar lite för lång tid bra, när man ska tänka igenom allt man gör, varför man gör det och vad det kommer att få för konsekvenser för mig och alla andra.
Förvånades så av någon från kursen upplevde det svårt att läsa och förstå Freuds "Ego, id and superego" av den anledningen att texten krävde retrospektion - för att förstå krävs en djupdykning i sig själv - något som tydligen den personen inte var van vid att göra. Jag förundrades, kanske även beundrade? Är inte klar med den tanken ännu.
Varför gör jag det, när andra inte gör det? Kanske är det för att jag är så nyfiken på mig själv eller dum (mot densamma)?
Allt jag läser kommunicerar jag med mitt inre, mina egna erfarenheter - men då har jag också den stora lyckan att känna till varenda skrymsle av mitt inre. Levde ju i storsett där en period.
Vilken är din identiet, har du funderat på det någon gång?
För mig har frågan varit så självklar. Men att se det som att det man berättar för någon, när man ska presentera sig själv för någon första gången, bara som just en berättelse av mina egna minnen, det jag känner, mina drömmar och förhoppningar av vad jag kommer att bli, ger ens identiet en helt annan innebörd.
Vad jag känner mig vara idag, kan vara helt utbytt imorgon, då andra minnen dyker upp och formar min väg. Ens identiet är för mig så mycket mer än vart någonstans jag är född, när jag föddes eller vilken färg min hud har eller vilket kön jag råkade få som litet embryo. Men vad detta "mera" består av vet jag inte, inte heller vart det kommer ifrån.
Vissa menar att identiteten kommer som ett brev på posten i och med att någon tar sitt första andetag vid födseln, på grund av det sätt du bemöts ("det blev en liten prinsessa" eller "det blev en kavat liten pojke"). Att vi blir det vi föds in till. Hur ska vi kunna värja oss från det, alltså från andras fördommar som spys över oss som små, som vi inte har kunskap att ifrågasätta?
Jag älskade Barbie när jag var liten eller som 80-tals unge favoriserade jag dock Sindy. Idag avskyr jag Barbie, och andra könssteriotypiska leksaker. Hur hade det varit om det var tvärt om - hade jag varit annorlunda då?
Fast jag måste ändå få säga att jag redan som 6 åring - när jag fick min ballerina-Sindy som jag avgudade över allt annat (får fjärillar i magen fortfarande när jag känner doften av 'henne'). Jag döpte henner till det vackraste namnet jag visste då - Kim. Könsneutralt om något!
Kim, ett namn jag själv hade velat ha. Hon/han-namnet kändes spännande, minnas jag, men också nära mig själv. Det hade varit ett bra namn för mig när jag var 6 år och skrapade upp knäna i sandhögen när jag körde runt alla mina bilar och långtradare, eller när jag satt på pakethållaren och styrde min dubbelbackspeglade (tjej)cykel - det gav iallafall förnimmelsen av en limpa, i fantasin. Men gjorde det mig mindre flickig? Jag älskade Madickenklänningar med små förkläden och hade ofta margaretaflätor (flätor i klinglor vid öronen), men jag trivdes också som fisken i truck-kepsarna pappa fått från någon verksta och jag önsakde ofta att mina träskor var lika tufft nedslipade som moppekillarnas i högstadiet. Men då gick jag i lågstadiet. I mellanstadiet började helvettet. När man skulle lära sig att passa in, gilla killar och tjejjiga luktsudd. Jag började tillockmed att samla på servetter! (VARFÖR DÅ?!)
Jag tror vi har vår sanna identitet i lågstadieåldern. Där finns kärnan som vi i äldre dagar återkopplar i vårt inre. Den som sedan tystas ner för att passa in i det sociala nätet av regler för hur man som tjej eller kille bör vara äldre upp i åldern. Det är ju det hela för-pubertala och puberteten handlar om. (Tydligen också den post-pubertala!)
Jag måste fortsätta tänka på detta sen...nu måste jag jobba.
