En blå gunghäst och en röd rutchbana är min utsikt
En vardag precis som alla andra, för andra. För mig inte riktigt. Min onsdag, mitt i veckan-dag, är en till för återhämtning. Att se och höra min omgivning, men att framförallt för att känna mitt jag. Jag SER utanför mitt fönster yviga men perfekt skapade träd, lövlösa och nedstoppade i ett marktäcke av fluffig vit snö. Snö som bär spår av små fotavtryck, storlek 20 till 35 sådär. Och ännu mindre. Eller vem vet, Herr Skata kanske hoppar runt med storlek 45, omräknat till skatstorlek?
Nu skiner solen och får träden att kasta vackra grå skuggor över lekplatsen. En blå gunghäst, en röd rutchbana från ett trätorn. Några gungor. Inga barn.
Jag HÖR radioskval i bakrunden, mer exakt pratas det om hur bilder och matematik kan bli till musik och ljud, för att underlätta för utomjordingar att förstå att vi finns...
Jag KÄNNER mig lite uppstoppad, desorienterad och torr. Jag försöker att känna att denna stund är min. Att jag ska försöka vara här och nu och inte rusa iväg i tankarna på allt jag ska göra senare idag. Inte ens en timme eller en kvart in i framtiden. Nu är jag här. Bara här. Så svårt det kan vara!
Är det motivationsbrist eller koncentrationssvårigheter jag lider av? Jag försöker fortfarande komma underfund med hur motivation och drivkraft kan få figurera i mitt liv utan prestationshets och stress. Går det? Är det ens möjligt att dessa kan hållas is-är? I min värld har det inte varit möjligt, men man har ju ett val. Det är vad jag försöker lära mig. Jag har ett val. Jag kan välja hur mitt liv ska kännas. För tillfället är minn affirmation; Är det värt det? Om inte, säg NEJ!
Jag säger nej flera gånger varjedag. Mest tyst förmig själv i mitt huvud när tankarna rusar iväg. Då försöker jag bryta in just det. Är det värt att låta tankarna rusa så att jag blir mentalt anfådd? Svaret blir alltid detsamma; Nej. och så sprider sig en behaglig förlösande känsla i bröstet. Som när man lättar på ett hårt bundet förband. Blodet tillåts flöda till. Min prestationshets är just ett sådant förband. Som blivit grått, oelastiskt och smutsigt, kanske tillockmed fläckigt av var och blod. Från alla gånger jag slagit huvudet i väggen.
Men gunghästen här utanför, nere på min gård, är alltjämt lika glatt blå, men gul man och svans. Den väntar nog på nästa ryttare.
