paus
Har läst inför seminariet imorgon, då vi ska diskutera två papers. Jag har svårt att koncentrera mig och måste gång på gång börja om på stycket och läsa det igen. Tankarna springer iväg på hur det skrivs och hur bra det är och hur långt de verkar har kommit och vad dålig det gör mig och varför har inte jag....SÅ då måste jag börja om och försöka tysta dessa tankar tredje gången jag läser...tröttsamt. Måste ha en kopp kaffe.
Kroppens mening
I natt sov jag sådär igen. Vaknade vid femtiden alldeles sjöblöt av svett som rann utefter baksidan av låret när jag skiftade ställning från sidan till ryggläge. Det känns som om min kropp gör pausläge i sängläge. Jag känner mig uppstoppad av indränkta salvor som skall mumifiera mig under natten. Men så på morgonsidan ångrar sig systemet och slår på alarmknappen. "Alarm, alarm! Fara! Utrym!"
Det är bara svårt att veta hur. Hur utrymmer man sin egen kropp klockan fem på morgonen, när sängkläderna och nattlinnet slickar och nedtynger ens kropp, då dagsljuset sakta börjar tränga sig genom springor vid fönstret och klockan lyser väckning klockan sju. Allt man vet är att vakna inte är den enda lösningen som behövs för att stänga av kroppsalarmet. Utan det är bara början. Därefter följer pinan. Smärtan och såklart den efterkommande tröttheten.
Jag tog mig inte till jobbet i tid imorse. Kom två timmar försent, vilket inte märks när man har flexibla arbetsdagar. Dock märks det i mig. Varje morgon med detta brännmärker min stressade själ. Ännu en dag av misslyckanden. Varje kväll kan utvecklas till ännu en natt att vara rädd för...
Min halvtidssjukskrivning tog slut i går. Det är alltså tänkt att jag ska vara fit for fight så att säga. Jag fightas varje dag, men jag vet inte om det gör mig fit. Jag har rasat i vikt. Väger nu 59kg. Sist jag vägde så lite var när jag dansade på proffessionell nivå och allt bestod av muskler. Det var tio år sedan och jag är ju fortfarande lika lång. På fyra veckor har jag gått ner 6 kg och inget av det jag bär på är muskler. Annat än de vältränade axel- och käkmusklerna då.
Men solen skiner utanför mitt fönster...
Sunny day blues
Tänk om man vore begåvad. Ja, att alltid vara redo att lösa livets roliga överraskningar med en höftvickning. *Tic-tic* så var gåtan löst. Visst jag kan ganska mycket. Eller jag kan lite om mycket, som det så bekant heter. Tyvärr. Men jag kan byta sladdar till en gammal lampa, sy en blus utan mönster, baka en kaka som faktiskt är god och snickra ihop ett vitrinskåp (jo, faktiskt har tre bevis på det i mitt vardagsrum!). Jag kan prata inför folk utan att svimma, och dansa i takt till all typ av musik (jag lovar att det är en gåva), lägga en snygg makeup och le vackert.
Jag är någolunda smart men dum nog att inte ta hand om mig själv...
Jag har en stor, jättejättestor last i livet; jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om mig. Det jag gör, tycker och säger. I huvudssak av människor av sigifikans. Typ familj, vänner, kollegor, grannar och sånna som man möter på stan. Ja, ganska många virtuella icke-synliga men tänkbara signifikanta andra. Kanske typ som du.
Tänk vilken mardröm att inte vara omtyckt. Den ultimata rädslan är väl att bli lämnad ensam. Tänk vad hemskt att uppleva att andra tycker att man är fel, eller obegåvad. Ibland får jag prestationsångest bara genom att skriva i min blogg. Tänk om andra tycker att det jag skriver är dåligt. Eller kanske är det ännu värre att föresälla sig att inte någon skulle tycka att det är bra? Kanske är det samma sak?
Ibland känns det som om jag vänder mig ut och in för att vinna andras gillanden. Det är inte lätt och jag lyckas aldrig hur mycket jag än försöker. Försök själv snitta dig i mitten och vända det blodiga utåt. Känslorna. Nerverna. Musklerna. Hjärtat. Även om man vet att det inte går på egen hand, så kan jag ibland vilja i tanken. Det känns dagligen i bröstet att jag inte duger som jag är. Att jag inte är bra. Att jag är obekväm och den där stickan i någons finger som inte syns men alltid irriterar. Ömmar. Det är det fösta jag känner när jag vaknar om morgonen, därefter kommer känslan att jag är hungrig och kissnödig.
Det finns ingentigt så bedövande som att inte bli älskad för den man är och vill vara. Att leva ett liv inom parantes, inte värdigt att levas kursivt förren man gjort uppoffringar.
