Bloggrocking blues

^{(photot by KoAn)}

Jag skriver igen. Länge sedan sist. Ute regnar det och snön som föll igår är ett minne blott. Snö ja, i oktober. Inte roliga dagar.
Har drabbats av någon typ av julchock. Vet inte varför.Kanske påverkas jag av att stormarknaden fyllt halva golvet med julskräp, varje mattidningen dingnar av julrecept och jag leds likt en blind (eller kanske hypnotiserad?) in på traderas julkategori...julnoja och nostalgi. Varje år samma visa. Men det är tryggt att längta och mysa av jul i oktober. Den ligger på säkert avstånd in i framtiden då. Det behövs bara ett par dagar in i decemeber för att jag ska tappa sugen. Nuttinutt och gulligull och vet hut om du inte tindrar som faan... Barndomens jular kommer aldrig tillbaka. Det är synd. Det var underbara. Vita och långa, fyllda med skratt, jullekar och ringdans, bilresor, kalasbyxor som inte satt ända upp i grenen och gav janne långben-fötter till sammetskläningen. Julpapper och marchaller, hästdoft och släde med renfäll...långt borta.
Varje dag går långsamt. Jag tar mig inte alltid utanför dörren. I regnet. Har bytt gardiner. I kök och sovrum. Vilken bragd. 60-tals tyger får nytt liv i min lya. Tur att nå't får liv.

Dagarna kryper fram och jag förstår inte i huvudtaget att klockan går. Jag gör ingenting på dagarna och ändå känns det som om jag anstränger mig jättemycket. Bara det att jag fick post imorse, remissen till stresskliniken, gjorde mig så trött att jag gick och la mig igen. Sov i två timmar. Behövligt. Bedrövligt.
Hur kunde livet ta en sådan vändning? Vad gjorde jag fel och hur hamnade jag här? Jag tar på mig det fulla ansvaret bara någon kan vara så vänlig och förklarar. Men det finns det såklart ingen annan än jag själv som kan göra det. Och själv känner jag mig stum.
Jag har inte skrivit på flera veckor, och inte jobbat på två. Känns som om jag både vill skriva och inte. När jag sätter mig tar det emot, men lockar än så mycket. För sånt är väl nyttigt? Eller?
Jag har gått på promenad idag. För detta krävdes vilja och mina gröna överdragsbyxor. Inunder var mysbyxorna krovade runt vaderna. Kepsen neddragen över ofixat hår, den fula vindjackan uppdragen över hakan så att sovtshirten inte avslöjade sig. Ingen kan väl ana vad man bär på här under? Som typ dåliga kläder, otvättade minnen och känslor som tumlats för hårt. Jag är ju bara en beige typ som går på. Som traskar på och förbi de andra som traskar. Skillnaden är väl att jag inte har pannband. Kanske borde jag för att hålla ihop hjärnan?
Jag försökte gå raska steg nerför gatan bort till skolan. Det kändes lagom att vända runt kvarteret just där. På vägen tillbaka kändes mina andetag ansträngda. Av den enkla lutningens anledning. En knappt kännbar uppförsbacke uppfattades som bergsbestigning. Mycket händer på några dagar. Märkligt, då andra saker tar sådan god tid på sig. Jag hade nästan lust att stanna och vila. Sätta mig en stund. Men jag stoppade mig i tanken för rädslan att uppfattas som någon jag inte är. Det vill säga en beige typ med dålig kondition som för modligen sitter på din fina stenmur bara av den anledningen att jag undrar om ditt hus är värt att rånas. För det är väl ungefär så skum jag ser ut, med NY-kepsen neddragen och sovt-shirten lurandes därunder.  För vem kan ana att jag bara tappat orken, när jag gör allt för att dölja det själv? Och det är fult att tappa orken. Det måste väl vara alla topplistors bottenskrap, det fulaste som kan hända en modern människa?
Jag är ju konstnär i själen så hur kan jag känna mig blank?
Jag är ju uppfinnare i hjärnan så hur kan det ha blivit så tyst?
Min kropp är ju en dansares så hur kan den ha blivit så lam?
Fast det viktigste är väl att jag fortsätter gå. Jag ska bra gå. Gå utan att prestera en Promenad.