Bloggrocking blues

Igår fick jag det sista samtalet från min läkare. Det fanns inga tecken på att jag är känslig för lactos heller. Vilket då innebär att jag har IBS. Det kom inte oväntat. Vi har ju pratat om det och jag har haft det på känn länge, men nu är det äntligen uttalat av en läkare. Nu slipper jag fler provtagningar och slangar med kameror i fishlet! På tiden kan man väl säga. Har ju dragits med det så länge. Nu gäller det bara att lära sig leva med det.
Det som känns jobbigast är just att läkaren rekommenderade mig att börja äta antideppresiv  medicin. Det ska ta bort tarmsmärtor genom att tarmen blir lugnad. Låter logiskt, men inte desto mindre jobbigt.
Jag har varit på ett samtal hos en psyk-doktor för att lära mig hantera sjukdomen och försöka hitta knep som jag kan ta hjälp av. Behöver hjälp att hantera min stress. Tyvärr så fick jag också veta att jag lider av depression. KUL! (läses med sarkasm förståss)
Visst borde jag ha va förstått att det var hit hela tåget barkade, men det har varit svårt att dra i handbromsen. Men vill ju gärna få lov till att göra det. Läkaren gav mig det.
Jag är bara glad att det äntligen görs, så att jag kan komma igen. Är bara orolig att jag dras ner i någon hemsk spiral med saknad utgång/exit. Och jag är rädd för mediciner...

Har blivit sjukskriven på halvtid fom igår för att dra ner farten och tvinga mig själv att ta det lungt. Vet bara inte vad jag ska göra om jag inte får göra "projekt". Projekten håller mig borta från tankarna nämligen. Tankar som jag egentligen vet bör så komma fram och komma tilltals. Min handledare (som också varit sjukskriven pga av stress, visade det sig!) rådde mig att ta långa promenader och verkligen tänka igenom min arbetssituation. Vad är viktigt? För vem är det viktigt?

Han berättade att han komit fram till att det är ok att inte vara omtyckt av alla. Och det är ok att göra halvdåliga föreläsningar. Mao. jag behöver inte vara perfekt! När det gällde avhandligsdelen så så menade han på att det är ok att skriva dåliga texter. Det låter ju lite konstigt för mig, men jag förstår syftet med varför han sa så: för att dra ner på ambitionen och kraven. Han tyckte ochså att jag skulle avsäga mig några av mina åtaganden. Och jag förstod först inte vad han medade men nu tror jag att jag förstår...om jag tänker efter. Det bästa kanske är att faktiskt skriva ner och stolpa upp för att få det synligt för mig.
 
Jag är anställd med 80/20-tjänst.
- På de 80% ska jag skriva min avhandling, göra datainsamlingar, läsa litteratur, analysera och skriva resultat (detta är konstant en arbetsuppgift där jag dagligen försöker hinna jobba med något. Har bearbetat äver 400 enheter för min forskning och djupanalyserar 20 av dessa för tillfället...detta hade jag tänkta ha klart under semestern...man måste ju ta till den tiden för att hinna ta igen, det man inte gjort....)

- Jag ska också läsa forskarutbildningskurser men allt vad det innebär; 1000sidor litteratur, seminarier och examinerade papes som skall granskas (jag har läst två kurser under våren som har deadline nu i september). Jag ska också läsa och förbereda mig inför de obligatoriska doktorandseminarieträffarna på institutionen. 

- På mina 20% ska jag undervisa. Jag gjorde bort tre kurser under våren, har en kurs kvar under hösten, fast denna gång för första gången som kursansvarig (med all vad det innebär). Här ska jag också vara på lärarlagsmöten, utarbeta kursplaner och arbeta med Bolognaanpassningen. Ha möten med andra lärare jag skall undervisa med. Förereda föreläsningar och seminairer och läsa in mig på litteratur. 

- Jag ska också ta kursen på universitetspedagigiskt centrum som är obligatoriskt för att senare får en lektorstjänst. Men eftersom de är så svåra att få plats på så måste man ansöka kontinuerligt vilket gör det svårt att planera för det, utan man får ta det när man blir tilldelad. Men vet ju inte närman får det nästa gång.

 Utöver detta, som inte egentligen finns bemannat utan som bara skall läggas på och göras tid för är att jag sitter som;
- ordinarie ledarmot i en programutbildningsstyrelse
- ordinaire doktorandrepresentant i institionsstyrelsen
- är med i uppbyggandet av en forskningsprofil på institutionen
- är med i en grupp som träffas för att diskutera genusfrågor
- är med i ett tvärvetenskapligt nätverk för doktorander på mitt universitet som arbetar för att få en samverkan mellan doktorander inom mitt område på nationell nivå! (Vi hade förresten vår konferens denna vecka i måndags och tisdags  som blir jättelyckad. Det var jättekul att träffa likasinnade och plöttligt fanns man sig i ett sammanhang som var så självklart. Det var ljuvligt.)

MEN, åter till problemet; kanske bör jag läsa detta inlägg några gånger för att se vad det egentligen är jag ska göra och vad jag ska dra ner på och rent av avsäga mig.
Måste tänka på det...

Man kan undra om jag varit borta under sommaren i något trevligt? Men jag har bara varit borta lite sådär allmänt, typ i huvudet och i koppen och så. Jag har precis kommit tillbaka från en långkörare på stranden. Skinnet känns lite stramt och håret är blekt och flygit. Jag är jättenöjd med att ha fått spendera sista dagen på semestern på stranden. Det finns ingenstans som jag mår bättre på. Badat hela dagenoch guppat omkring på en stor gummiring. Underbart. Känns inte fullt lika undebrat att bege sig till jobbet imorgon. Men thats life och jag vill inte ens skriva om det. Det är morgondagens bekymmer.