Bloggrocking blues

Imorgon går en vän till upp med sin avhandling. Hon måste vara jättenervös just nu! Det ska bli kul att lyssna på hennes disputation, hoppas att den går bra! Det känns skönt att jag fortfarande har kvar några år! Pustar ut över det.
På kvällen är det fest, på sendvaligt manér. Jag har sytt in ett par byxor ikväll som jag ska ha imorgon, till mina nya skor. Som jag verkligen diggar skarpt! De är som en blanding av 40-tal och balroomdancing-skor. Ropade in dem på Tradera för ett par veckor sedan.

Nu ska jag krypa i säng. Är jättetrött som vanligt. Förskyllningen är över men jag är fortfarande mycket trött, har svårt att sova om nätterna och fortfarande är jag lite yr till och från. Jag hoppas järntabletterna hjälper snart.

 

Idag är Hagamannens namn och foto publicerat i tidningarna. Jag vet vem han är. Vi gick i samma skola. När jag såg ett foto så blev det bara ett; "är det han?!" Om det känns lite smått ofattbart för mig, som bara vet vem han är, hur overkligt måste det inte vara för de som kände honom!? Tidningarna skriver hela tiden om honom som "helylle", "Svensson", "världens snällaste", och "han var ju så händig". Allt detta gör mig dock inte förvånad. Även om önskan var att det skulle vara någon "vidlyftig/OSvensson/världens dummaste/och med tummen mitt i handen" som stack ut och som tillhörde "de andra" och inte "vi". Så bör nog de flesta kunna förstå att i de grundaste vattnet går de fulaste fiskarna. Allt detta borde kanske få människor att förstå att även den finaste killen, mannen, brorshan - i ensamma stunder kan vara någon man inte tror. Och att vissa olykligtvis varit på fel plats, vid fel tid och får lida för det. Jag hoppas bara inte att folk tror att alla män är sånna. Att alla nu motorintresserade killar, som inte sticker ut och är snälla och timida kommer att betraktas som samhällets avskum. De killarna har inte gjort något fel. Vi får hoppas att så få personer som möjligt får ta konsekvenserna av det faktum att han är "som vem som helst". Vi får hoppas att de hittar mer teknisk bevisning i hans hem som verkligt tydligt knyter honomtill brotten. Så han kan bli straffad en gång för alla, att offren kan få upprättelse, skadestånd och bidrag till mera vård.

Det har varit en märklig dag idag. Polisen i Umeå har gripit, vad de tror är Hagamannen. Telefonerna gick varma på jobbet när anhöriga skulle meddela varandra den stora nyheten, och den lokala tidningens hemsida krashade under trycket av nyfikna.
Umeå andades ut.
Jag andades in, och säkert flera kvinnor med mig - för det är nu det gäller. Det är nu offren skall finna stryka. Jag blundar och sänder all min kraft till dessa kvinnor. Man får hoppas att dessa kvinnor inte hamnar i positionen att måsta bli förhörda av en toppadvokat under medias nyfikna nackar.
Men jag andas också in av förskräckelse, för att om detta nu är rätt man och förövare, så var det inte alls det man "önskat".  Man hade tänkt sig en enstöring, en socialt inkompetent som satt i en stuga utan el i skogen eller inne bakom lås och tröja med långa armar. Inte en man som hade jobb, arbetskamrater, fru och barn, och garanterat vänner, föräldrar, bekanta och grannar. Det är alldeles för nära...
Hur mår de alla just nu? Hur kommer de att må under lång tid framöver? Hur kunde det vara möjligt att ingen såg/förstod det tidigare, för flera år sedan? Vad kommer att hända nu?
Allt känns så overkligt.
I VK hyllas polisens insatser. Reportrar intervjuar kvinnor på stan och Umeå hyllar och jublar.
Jag jublar inte. Det är som någon skrev - "en sorgens dag" under all lättnad. Och jag håller med. Sorg för samhället, den påvisat otrygghet vi lever med och för alla de som drabbats av hans våld och deras nära och kära.
Det är en helvetisk dag för många idag, i Umeå men också runt om i Sverige. Först och främst för offren och vad det kommer att innebära för dessa och för hans familj, men också för alla kvinnor som någongång utsats för våld. Denna dag väcker smärta, frustration och varje rädsla till liv hos alla de som också utsats för våld - även om det inte varit Hagamannens. Oavsett anmält eller oanmält.
Vi behöver styrka en dag som denna, och natt då många kommer att ligga sömnlösa.
Offer likväl som gärningsmän. Kanske sida vid sida? Vägg i vägg?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att den man som är gipen, är den man som utfört dessa brott. Så att ingen oskyldig familj blivit drabbad. Men framförallt hoppas jag, att det inte blir att offren bara fått en bitterljuv försmak och vad som kunde ha varit sant. Ni måste få gå vidare. Mobben måste lägga sig och förhandligarna ta vid. För det är mycket som måste göras. Innan vi alla kan känna oss trygga. Många gator som ska belysas och relationer som ska lagas. Så att män likväl som kvinnor blir nöjda och därigenom väljer att inte utföra dessa djävulska dåd. Och tyvärr finns det fler män som misshandlar. Fler kvinnor som kuvas, räds, misshandlas och våldtas. 
Nu ska inte Sverige och Umeå andas ut i ett kollektivt jubel och tänka att faran är över. Nu ska vi kollektivt andas in och ta i allt vad tygeln håller. För det är många, många som lider idag, som behöver kraft och mod att orka igenom ännu en dag - utan att bli påmind och kunna gå vidare i livet. Det finns många många fler våldsmän att gripa... 
Mina tankar finns ikväll hos alla offer. Jag jublar för er styrka. Ert mod.
Vi är många som ser och lyssnar, känner och gråter. Men vi ska klara det här.
Men visst önskar man att det var sommar, sol och värme där alla tidningsrubriker, förhör och dommar låg långt bakom oss, som ett svagt insnöat minne.

Imorgon ryker det. Jag vägrar vara Marilyn i håret. Jag ska kapa allt och jag länktar. Önskar att jag vågade Sinéad-kort, men jag är förstoss för feg. Jag är så trött på att det finns så få snyggt kortklippta kvinnor! Var är ni? Bläddrade igenom ett modemagasin idag där inte EN enda kvinna hade kort hår! Drog sedan fram en gammal Vouge från tidigt 90-tal och alla supermodeller hade snaggade skallar, och 80-talets svällande vågor var byegones! Det var tider det. Nu är det Jane Fonda som gäller, medan Rocky vågar vägra vågor! Vi får väl se hur det blir med det...

I helgen gick finalen av stapeln i Göteborg. Ingen av mina gamla bekanta fick uppträda igen. Det känns alltid lite blandat att se sina gamla klasskamrater stå där uppe, mer än 10 år efter att vi gick ut. Jätteroligt - och jätteförvånande. Det känns alltid om en skolkatalog varje år..."ja ha vilken av alla kommer att vara med i år då?" Så till ni underbara tjejer som dansade och sjöng bakom Pontare, Kayo, Patrik Isaksson mfl. vad jag är glad att se er! Det känns så härligt att se att ni fortfarande håller på!

Jag vet inte riktigt vad som hände här. Ena dagen är man förkyld, sen är man frisk och sen blir man riktigt sjuk. Jag har varit dålig i snart tre veckor och jag förstår inte vad jag dragit på mig. Kanske är det straffet jag får ta för att jag muckat med Herr Bacill ett tag nu, trott att jag klarat mig. Jorrå, det gick ju bra att lura sig själv det ett tag, sen bar det iväg med ved virusflyget;

vecka 1;
Feber? (check)
Ont i halsen? (check)
Ont i kroppen? (check)
Huvudvärk? (check)

vecka 2;
Feber? (check)
Virusblåsor i halsen? (check)
Början till urinvägsinfektion? (oh yea...check)
Lågt blodvärde? (check)
Ont i lungorna? (check)
Sönderstucket armveck av Tant Sjuksköterska? (check... t.o.m. armbåden under var blå!)
Fick mens? (*suck* check)

vecka 3;
Ont i halsen (still going strong...check)
Ont i hjärtat (check...)
Inlagd på medicinska avdelningen (över dagen)...men hamnade som satelitpatient på Stroak? (dubble check)
Orolig? (check)
Började äta starka järntabletter? (check)

vecka 4;
Sov inte på hela natten? (check)
Trött? (check)
Yr i bollen? (check)
Var helt slut efter att ha promenerat den lilla träckan till jobbet? (check-check)
Gick hem efter halva dagen? (check)
Ser fram emot att jobba imorgon? (---)

Ja, vad säger man? Jag måste verkligen bli frisk!

Så mycket för den skrämseltaktiken (mitt förra inlägg). Jag föll som en fura ner i förskyllningsträsket och jag har gått runt med Alvedonmössa sedan i tisdags. Idag är första feberfria dagen och jag är på lite bättre humör. Men det är knappt!
Man känner väl sig aldrig så snygg och trevlig som efter man legat i sängen ett par dagar... Ungerfär som allmänna PMS-dagar som Tanja oftast kallar för FFoF-dagar. Fet, Ful och Finnig alltså.
Jag skulle kunna kalla mig för Febrig, Förskylld och Fjällig. Man är torr överallt, i halsen som ljudligt skrapar när man sväljer, runt munnen för att man andas med öppen mun när man sover, i näsan för att man snytit sig för hårt när man försökt tvinga ut det som vägrar släppa bihålorna, runt ögonen som förvandlar små tårar till torrt salt i vecken, för att inte tala om håret... När jag inte orkar preparera med allehanda medel efter en duch utan förblir naturelle så får jag ett hår som slickar ansiket varje gång man tar på sig en tröja. I allafall torra vinterdagar. Jag avskyr elektrsikt hår, extra tunt hår som jag har blir dessutom väldigt elektriskt. Hemskt! Jag känner mig långt ifrån Fin, Fräsch och Friserad om man säger så. Tur att katterna och Mia inte bryr sig.
Nu ska jag koka lite thé med honung.