Idag, precis nu, fast för 12 år sedan tog hjulen i på Arlanda.
Idag är det precis 12 års sedan jag tog flyget tillbaka från New York. 12 år sedan! Jag var 22 år! Det är ju inte klokt! De känns som om det var i går, förra veckan, eller nja kanske mera som två år sedan.
Jag måste bara få vältra mig i minnen igen:
Jag måste bara få vältra mig i minnen igen:
----
17/5 1994 11:00
Då är det återvändardagen! Jag sov länge och hade ju allt redan packat och klart.
14:00
Sitter nu på bussen till Newark flygplatsen. Åt lunch på French Roast med Shannon. Hon bjöd! Snällt va? Det känns konstigt att se New York Skyline för sista gången (för den här gången), skriver mer sen.
16:00
Sitter nu på Newark och skriver. Efter sökande efter ett ställe att röka på så slutade jag här. På en bar där jag sitter och skriver, med en Heiniken. Starköl som vi säger på svenska! Mysigt att kunna ta en öl ensam. Mycket som förändrats hos mig. Och jag stormtrivs med det. Kommer försöka fortsätta vara på det här viset, oberoende och "självkär".
Det var inga problem att checka in, trots ändring av biljett och för tungt och för mycket bagage. Jag gick in på en bokaffär och hittade tredje boken av "Tales in the City". Jag läste ju ettan och tvåan som jag lånat av Gabbi tidigare, men hon sakande trean. Så jag blev glad! Jag älskar dem och det är ett fint minne.
Gabbi, Katta och Jenny åkte med mig till Port Atority. Det var kul. Svenskarna får jag ju snart se, men Gabbi vet man ju inte. Hon ska och tågluffa en månad i Europa och kommer då kanske till Amsterdam och Köpenhamn. Vi planerar på att mötas där, men vi får väl se om man får ihop några slantar till det!
Jaha. Detta känns verkligen. Tråkigt att åka, after all. I’m gonna miss the language most of all. I’m planing to read it this summer and take a test, now when it’s fresh. People i meet are so impressed over my acceent and way of talking, and that is so funny! One girl yersterday, Katty, just realised that i use "caus" and phrases like "the thing is", words i just not realised i’m using. I can't be anything else but satisfied and glad that i did a progress in takling/understanding during my time here. But i don’t know what to do not to loose it. Now it’s back to sweden and you’re so used to hear english around you everyday, but now that’s over. And that sucks! Oh boy, what i’m gonna miss it!
Jaha. Detta känns verkligen. Tråkigt att åka, after all. I’m gonna miss the language most of all. I’m planing to read it this summer and take a test, now when it’s fresh. People i meet are so impressed over my acceent and way of talking, and that is so funny! One girl yersterday, Katty, just realised that i use "caus" and phrases like "the thing is", words i just not realised i’m using. I can't be anything else but satisfied and glad that i did a progress in takling/understanding during my time here. But i don’t know what to do not to loose it. Now it’s back to sweden and you’re so used to hear english around you everyday, but now that’s over. And that sucks! Oh boy, what i’m gonna miss it!
Shannon, Rachel and Gabbi promised to write and then i can practis my writing, that is not as good as my speakning…or whatever…Maybe i should start to write my diary in english instead of swedish from now on? Just to practis myself and be a-jour with it? But i’ll guess it’s easy for me to say now, when i’m still sitting in America writing. I’ll guess everything will go back to normal when i’m back there, after a while.
Oh, i’m gonna miss this! Now it’s about 45 minutes left for me before i have to go on board. SO i’ll guess i will smoke my last cigarette now, then go to the restroom and take a leak (!) and place myslef outside my gate (74) and read. After that it’s 8 hours of "non-smoking" for me that’s expected! And then - it’s Sweden, Arlanda, Cityterminalen and E. Oh my god, i’m gonna se E in about 9 hours! Isn’t that unreal!
Jaha, då sitter man på planet då smuttandes på en liten virre! Jag är hungrig som fan, men än så länge får jag vänta på käk. Undra vad som serveras? Hungrig! Trött är jag åxå, men så mycket sova blir det nog aldrig. Vi kommer inte att tjäna in något visst, utan beräknar landa på Arlanda vid halv niotiden. Och svinkallt är det här inne också!
Just nu visar de något program om den svenska gruppen Ace of Bace. Hoppas att jag inte kommer att höra dem lika ofta nu. Eftersom de är mer populära i Usa än i Svea. (jag undrar vad sorts mat som serveras idag.) Jag har mycket att ta igen när jag kommer tillbaka. Man har missat så mycket, men samtidigt så är det skönt. Ont i halsen har jag också till råga på allt, men vi får väl hoppas att den rena norrlandsluften rensar ur all skit som fått gro inne i NYC.
Vi har nyss avslutat middagen och jag har avnjutit en kopp kaffe! (Gissa vad det var? Kyckling! Har man ätit det förut eller?! ) Myysigt!! Filmen börjar nog snart. Det ska vara en komedi, men jag tror att jag kommer att ha det svårt att se den pga alla huvuden som är i vägen. (Det var jätteguppigt nyss! Ingen fara, men hur som helst otrevligt!)
Nu är det bara 5:30 timmar kvar innan landing! Jag har inte skrivit mycket under de sista månaderna. Nu när man kan sitta här och se objektivt på denna resa, inser man hur mycket man gjort och fått äran att uppleva. Det finns mycket att berätta, inte enbart om New York som stad tar lång tid, och framför allt om den amerikanska vägen, beteendet osv. Överdriven artighet men också ytlighet är typiskt. Nu är det bara 48 min kvar till landning på Stockholm Arlanda. Usch, småpirrigt är det ju! Och småtrött. Jag måste nu, inför allt, förbereda mig mentalt. Måste övertala mig själv att allt kommer att gå bra. Att jag har styrkan som krävs numera, för att bli accepterad i Sthlm osv.
Just nu visar de något program om den svenska gruppen Ace of Bace. Hoppas att jag inte kommer att höra dem lika ofta nu. Eftersom de är mer populära i Usa än i Svea. (jag undrar vad sorts mat som serveras idag.) Jag har mycket att ta igen när jag kommer tillbaka. Man har missat så mycket, men samtidigt så är det skönt. Ont i halsen har jag också till råga på allt, men vi får väl hoppas att den rena norrlandsluften rensar ur all skit som fått gro inne i NYC.
Vi har nyss avslutat middagen och jag har avnjutit en kopp kaffe! (Gissa vad det var? Kyckling! Har man ätit det förut eller?! ) Myysigt!! Filmen börjar nog snart. Det ska vara en komedi, men jag tror att jag kommer att ha det svårt att se den pga alla huvuden som är i vägen. (Det var jätteguppigt nyss! Ingen fara, men hur som helst otrevligt!)
Nu är det bara 5:30 timmar kvar innan landing! Jag har inte skrivit mycket under de sista månaderna. Nu när man kan sitta här och se objektivt på denna resa, inser man hur mycket man gjort och fått äran att uppleva. Det finns mycket att berätta, inte enbart om New York som stad tar lång tid, och framför allt om den amerikanska vägen, beteendet osv. Överdriven artighet men också ytlighet är typiskt. Nu är det bara 48 min kvar till landning på Stockholm Arlanda. Usch, småpirrigt är det ju! Och småtrött. Jag måste nu, inför allt, förbereda mig mentalt. Måste övertala mig själv att allt kommer att gå bra. Att jag har styrkan som krävs numera, för att bli accepterad i Sthlm osv.
Jag är minst lika bra som alla andra. Och om jag lägger på lite oberoendeattityd så hjälper jag mig själv! Du är stark nu! Du har varit modig och upplevt så mycket. Herregud, du kommer från en liten jäkla by med 13 gårdar i norrland! Säg inte att du inte fått kämpa för att komma till New York! Många i Sthlm kommer inte ens till NY. Låt ingen sätta sog på dig igen, för att få sig att känna dig usel. Du behöver inte ens bry dig om vad de andra gör. Var bara din egen "kung", du behöver ingen annans tron. Allt kommer att gå bra. Du har blivit en jäkla kaliber till människa under den här tiden. Var stolt över det och bär det inne i ditt hjärta, och huvudet högt. Det är vackert och världen blir vad du vill att den ska vara!
Nu är det bara 40 minuter kvar så jag avslutar för nu…
----
Åh, vad jag minns dessa sista timmarna och minuterna, då jag satt och försökte peppa mig själv till att känna hopp om livet och allt det nya som jag skulle komma hem till. Tillbaka till Sthlm, dansen, auditions, vännerna osv.
Jag kan längta tillbaka till NY så mycket har inte varit där sedan dess. Önskar dock ofta. Kanske vågar jag ansöka om en post-doc i NY? Nja, knappast. Skulle kanske behöva den där tågan jag hade när jag var 22?
Nu är det bara 40 minuter kvar så jag avslutar för nu…
----
Åh, vad jag minns dessa sista timmarna och minuterna, då jag satt och försökte peppa mig själv till att känna hopp om livet och allt det nya som jag skulle komma hem till. Tillbaka till Sthlm, dansen, auditions, vännerna osv.
Jag kan längta tillbaka till NY så mycket har inte varit där sedan dess. Önskar dock ofta. Kanske vågar jag ansöka om en post-doc i NY? Nja, knappast. Skulle kanske behöva den där tågan jag hade när jag var 22?
Expedition Liv - en krigare. Del 1
När jag var 14 år ville kompisarna bli lärare, frisörer, veterinärer och författare. Inget av detta tilltalade mig, om än möjligen det sista. Men det fanns inga författargymnasium och universitet kände jag inte till. När jag var 15 och det var dags att göra besök på gymnasieskolor med intressanta program så åkte jag 14 mil till länets enda dekoratörsutbildning. Att skylta fönster och butiker och skriva skyltar tyckte jag låg för min natur. Lagom kreativt. När det var dags att söka hade jag inte tillräckliga betyg. Jag fick tänka om och sökte program på orten. Bildgymnasiet, Dansgymnasiet och 2-årig social som mitt sista val. Till bildgymnasiet lämnades arbetsprov, jag kom till andra gallringen sen åkte jag ut, jag fick sedan meddelandet att jag inte hade tillräckliga betyg för mitt tredje val. Återstod var audition till dansgymnasiet, men jag hade bara dansat på hobbynivå någon gång i veckan, tagit balett bara under ett år. Syo-konsulenten försökte övertala mig att tänka om. Nog var dansen bara en hobby? Inte hade jag tänkt igenom beslutet tillräckligt? Det kunde nog finnas bättre alternativ.
Under bara några månader var dansen allt jag kunde tänka på. Jag kände ett kall till dansen. Jag krävde av livet att få dansa. Jag minns uttagningen som det var igår, läkarundersökningarna på rygg och höfter. Röntgenplåtar som lovade att allt var ok.
Konkurrensen var inte så krävande och jag togs in bland de 15. Som en av de medelmåttiga eleverna. Lyckan var total.
Konkurrensen var inte så krävande och jag togs in bland de 15. Som en av de medelmåttiga eleverna. Lyckan var total.
Under de två åren då gymnasiet pågick befann jag mig i ett lyckorus. Från att ha stått i kulisserna i mitt egen liv hade jag klivit upp på den riktiga scenen. Jag var någon. Jag hade skaffat mig en identitet. Jag var dansare.
Någon månad in på sista terminen fick jag besked om att jag var tvungen att låta mina fötter bli opererade. Då hade pappersluntor med ansökningshandlingar redan skickats iväg till vidareutbildningar söderut och det kommande dansplanerna. Men då hade också hundratals timmar av smärta ignorerats. På uppvaket och med två fötter hängande i luften som luftballonger, med en smärta som var total och efter en vecka i rullstol, verkade drömmen om en karriär som denasre långt borta – eller ens chansen till att på påbörja en början till en karriär. Kanske hade det varit tänkt att behålla det på en hobbynivå, kanske hade Herr Syo -"Mesher Smith" haft rätt?
Två månader efter operationen stod jag i dimblåbyxor på en aulascen och tog emot rungande applåder efter ett improvisationsnummer på skolans avslutning. Tiden hade inte varit tillräcklig för att skapa en koreografi, inte eller varit tillräcklig för att slippa att stapplande ta mig från scenen. Men tanken på att "det som inte knäcker, det härdar" och att man som ung inte har någon rätt att klaga, fick allt att rina av en som en gås. Det tillhörde epitetet att växa som människa, mogna, ta smällar, ta chansen. Att växa ska göra ont - hade jag fått för mig.
Jag fyllde 18 just efter studenten. En dag som inte alls var så kul som ryktet sagt. Kanske för att de nya examensskorna kändes som skruvstäd på svullna fötter. Sommaren väntade dock med större utmaningar än så. En månad in på sommaren stod jag uppställd med stram hårknut, svart dansdräkt och vita trikåer på ett golv så blankt och med stänger så nötta. Trädstammar som fallit offer för krampande händer eller lätta smekningar. Som stått pall för tryck av hävande kroppar som delats i splitt, under tiotals år. På drömskolan i Stockholm. 65mil från mamma och pappa. Där jag med egen muskelkraft skapade under med min kropp. Där själen berättade att här kunde allt ta slut och då skulle allt bero bara på mig själv.
Jag fyllde 18 just efter studenten. En dag som inte alls var så kul som ryktet sagt. Kanske för att de nya examensskorna kändes som skruvstäd på svullna fötter. Sommaren väntade dock med större utmaningar än så. En månad in på sommaren stod jag uppställd med stram hårknut, svart dansdräkt och vita trikåer på ett golv så blankt och med stänger så nötta. Trädstammar som fallit offer för krampande händer eller lätta smekningar. Som stått pall för tryck av hävande kroppar som delats i splitt, under tiotals år. På drömskolan i Stockholm. 65mil från mamma och pappa. Där jag med egen muskelkraft skapade under med min kropp. Där själen berättade att här kunde allt ta slut och då skulle allt bero bara på mig själv.
Jag kom in på den ettåriga Yrkesförberedande linjen. Jag flyttande till Stockholm och mamma grät. Hon fortsatte att gråta varje gång jag återvände till Stockholm, i flera år. Sammanlagt blev det fyra år på Balettakademien, då jag året efter dansade in mig på Yrkesdansarutbildningen. Mitt kall var nu givet. Jag hade nått mitt mål. Kropp och själ kunde nu drillas av vana händer, blickar och höga röster. Kraven blev hårdare. Jag fick inte vara lat. Jag fick inte göra fel. Skulle alltid vrida ut mer i höfterna. Hoppa högre. Se lättare ut när killarna lyfte mig. Inte gå upp i vikt. Inte gå ner i vikt. Ha det kul på julledigheten men inte FÖR trevligt, inte äta för mycket. Ta extra studielån eller jobba hela sommaren för att kunna träna på sommarkurserna. Ledighet var skadligt, speciellt om man skulle komma ikapp - sig själv och sin begåvning. Dansa mer. Styrketräna lätt men länge. Inte träna fel. Träna kvällstid utöver alla klasser om dagarna. Jobba helger för att få mer pengar till extraklasser. Göra mer. Göra bättre. Vi var alla utvalda. Andra ville ha våra platser. Jag skulle förtjäna min.
Jag åkte på skada efter skada. Det var som om min kropp var av papper. Jag skyllde på viljan. Om bara min vilja engagerades i allt jag gjorde. Om jag bara höll med om allt som sas. Accepterade och tog del av varje råd. Då skulle saker falla på plats. Jag skulle självläka. Själen skulle plötsligt kliva igenom varje rörelse och visa sig. Tekniken, kroppen och rörelserna skulle bara var bli ett verktyg för det jag ville förmedla. För det jag kände. Alla skulle se och förstå. Det gällde bara att få kroppen att göra det själen ville.
På min examen hade jag frånvaro från flera fysiska klasser under min sista termin. Skador i ett knä, en höft och i fötter begränsade min närvaro till enbart teori och sång. Jag var välkommen att gå om sista året. Det upplevdes som en omöjlighet. Istället lät jag mig övertalas att fortsätta min utveckling i New York. Samma sommar och 22år åkte jag och en vän till Manhattan för att utvecklas och förädlas till ultimata dansare. Skaffa erfatenheten som andra skulle avundas. Det där lilla extra som skulle få en att sticka ut ur mängden.
Sommaren innan avfärd till NYC dog min själ (men det är en annan historia). Räddningen var mitt New York, mitt nya jag, min nya kropp, mitt nya liv. Jag skulle finna viljan som hade stoppat mig från att bli så bra som jag hade potential för, träna bort skadorna, ignorera kroppens felaktiga signaler. Slå dövörat till. Jag hade blivit en krigare. En krigare i dans. Beredd att dö vid min post.
På min examen hade jag frånvaro från flera fysiska klasser under min sista termin. Skador i ett knä, en höft och i fötter begränsade min närvaro till enbart teori och sång. Jag var välkommen att gå om sista året. Det upplevdes som en omöjlighet. Istället lät jag mig övertalas att fortsätta min utveckling i New York. Samma sommar och 22år åkte jag och en vän till Manhattan för att utvecklas och förädlas till ultimata dansare. Skaffa erfatenheten som andra skulle avundas. Det där lilla extra som skulle få en att sticka ut ur mängden.
Sommaren innan avfärd till NYC dog min själ (men det är en annan historia). Räddningen var mitt New York, mitt nya jag, min nya kropp, mitt nya liv. Jag skulle finna viljan som hade stoppat mig från att bli så bra som jag hade potential för, träna bort skadorna, ignorera kroppens felaktiga signaler. Slå dövörat till. Jag hade blivit en krigare. En krigare i dans. Beredd att dö vid min post.
Brytpunkten, dagen som fick mig att välja - samt året efter.
"3/1 1997
Detta är jobbigt, nu är det svårt. Jag känner mig så ensam, så ensam. Maktlös också. Just för att jag inte vet hur jag ska ro iland det hela. Jag vet inte hur eller åt vilket håll.
Det har ju hänt att jag bestämt mig och styrt åt ett visst håll, men så har stormarna kommit och blåst hål och trasat sönder mina segel! Trotts det har jag rott i hamn, fast bara för att se att det inte fanns något att hämta när jag väl kommit fram. Allt skulle vara så mycket enklare med charter. En katalog där allt presenterades, där man kan läsa sig till vad som finns och vad som krävs. Så kunde man sen välja efter sina tillgångar, packa sina väskor och åka. Då vet man att man kommer fram och vad man får. Varför finns det inga livscharters? Det skulle hjälpa så mycket.
Jag tycker inte om det jag ser här, det jag känner. Jag tittar mig omkring mig och ser denna lilla lägenhet stökig som fan. Disk i högar, snorpapper och kläder huller om buller. Gamla brödkanter, faan jag kan ju inte ens laga ordentlig middag till mig själv!
Jag kan så avundsjukt titta i andras kundvagnar och beundra att de hittat allt det där och undrar hur det kommer att smaka och för vilka, hur många och när? Själv kommer jag inte på nå't att äta. Enda gången jag kan ha mycket i vagnen är då jag gör pannkaka (obs utan grönsaker!). Till pannkaka krävs fler indigridienser än två och det är matlagning för mig. Det är sällan det överskrider två för mig, när min matsedel ofta är nudlar, spagetti med diverse och fruktsoppa! Det är ju tragiskt! Vad hände?
Vill man vara med längre? Orkar man ta sig i kragen och bli fröken duktig igen? Hon som för några år sedan kunde stå vid spisen och laga mat, baka och feja.
Fast det var för två.
Nu är jag ensam.
Jag just nu hatar att vara ensam. Ensam ensamhet är hemsk. Egenhändigt vald ensamhet är inte lika olidlig. Skall detta jag ser runt omkring mig bevisa min lycka? Framgång? Men framför allt - är det mitt liv?"
Ett år senare
"9-10/1 1998
Är så dagvill att jag inte vet om det är dag eller natt, eller datum för den delen. Jag har vänt totalt på dygnet.
Men i kväll, natten till onsdagen den 10:e så kojsar jag i mitt hus! Mor och far hjälpte mig in med sängen i morse och sedan har jag fejjat hela dagen, och det blev mysigt. Toaletten är inte klar utan oanvändbar, golv ska läggas in. Pappa har lånat mig husvagnstoan!
Så, jag har kokat min första kopp the´, Stockholms thé så klart, och sitter i sängen. Det kommer väl att höras en massa ljud, nya ljud och knäppningar. Men det tillhör, inte minst gamla hus. Jag är jätte-trött. Godnatt."
Detta är jobbigt, nu är det svårt. Jag känner mig så ensam, så ensam. Maktlös också. Just för att jag inte vet hur jag ska ro iland det hela. Jag vet inte hur eller åt vilket håll.
Det har ju hänt att jag bestämt mig och styrt åt ett visst håll, men så har stormarna kommit och blåst hål och trasat sönder mina segel! Trotts det har jag rott i hamn, fast bara för att se att det inte fanns något att hämta när jag väl kommit fram. Allt skulle vara så mycket enklare med charter. En katalog där allt presenterades, där man kan läsa sig till vad som finns och vad som krävs. Så kunde man sen välja efter sina tillgångar, packa sina väskor och åka. Då vet man att man kommer fram och vad man får. Varför finns det inga livscharters? Det skulle hjälpa så mycket.
Jag tycker inte om det jag ser här, det jag känner. Jag tittar mig omkring mig och ser denna lilla lägenhet stökig som fan. Disk i högar, snorpapper och kläder huller om buller. Gamla brödkanter, faan jag kan ju inte ens laga ordentlig middag till mig själv!
Jag kan så avundsjukt titta i andras kundvagnar och beundra att de hittat allt det där och undrar hur det kommer att smaka och för vilka, hur många och när? Själv kommer jag inte på nå't att äta. Enda gången jag kan ha mycket i vagnen är då jag gör pannkaka (obs utan grönsaker!). Till pannkaka krävs fler indigridienser än två och det är matlagning för mig. Det är sällan det överskrider två för mig, när min matsedel ofta är nudlar, spagetti med diverse och fruktsoppa! Det är ju tragiskt! Vad hände?
Vill man vara med längre? Orkar man ta sig i kragen och bli fröken duktig igen? Hon som för några år sedan kunde stå vid spisen och laga mat, baka och feja.
Fast det var för två.
Nu är jag ensam.
Jag just nu hatar att vara ensam. Ensam ensamhet är hemsk. Egenhändigt vald ensamhet är inte lika olidlig. Skall detta jag ser runt omkring mig bevisa min lycka? Framgång? Men framför allt - är det mitt liv?"
Ett år senare
"9-10/1 1998
Är så dagvill att jag inte vet om det är dag eller natt, eller datum för den delen. Jag har vänt totalt på dygnet.
Men i kväll, natten till onsdagen den 10:e så kojsar jag i mitt hus! Mor och far hjälpte mig in med sängen i morse och sedan har jag fejjat hela dagen, och det blev mysigt. Toaletten är inte klar utan oanvändbar, golv ska läggas in. Pappa har lånat mig husvagnstoan!
Så, jag har kokat min första kopp the´, Stockholms thé så klart, och sitter i sängen. Det kommer väl att höras en massa ljud, nya ljud och knäppningar. Men det tillhör, inte minst gamla hus. Jag är jätte-trött. Godnatt."
Långtradare och Kyrkans barntimme
Har just kommit hem från jobbet. Slut. Jag var så trött imorse men ändå piggare än vad jag varit på hela helgen och förra veckan. Kan ha att göra med att jag redan halvnio igår tog febernedsättnde och kröp i säng innan tio. Klockan ringde 6:15 imorse - och jag kände mig piggare i kropp och knopp. Med nånstans måste jag vara trött, för påvägen till jobbet var jag tvungen att runda en tankbil som stod vid sjukhuset och fyllde oxygen, och när jag gjorde det slog doften av långtradarhytt emot mig och jag bara kände hur mycket jag längtade efter pappa! Bara så där. Och det var så starkt att jag blev tvungen att torka bort en tår med "stickivanten" som rann...Då slog det mig att; - du tjejen, är du utarbetad nu? Du pratade med pappa typ tre ggr igår på telefonen inför julförberedelserna...du träffar honom i övermorgon...hallå? Skärpning!
Visst är det lustigt vilken makt det ligger i dofter? Hänsynslöst kastas vi tillbaka längst "Memory Lane" vare sig man vill eller inte då dofter slår emot en. Och vad känslan gör med en sen! Den kan sitta i ett bra tag, kanske längre och det är ju okej, om det är ett angenämt minne. Mindre trevligt om det är något jobbigt.
Jag har på jobbet en korridor som ger mig dubbla vibbar. Något både fyller mig med trygghet, förväntan men ändå obehag och misströstan. Den luktar Kyrkans barntimme!
Ja, det hette så, den där "pre-pre-förskoleverksamheten" som låg antingen före eller om det var mittemellan "KomochLek" (i vilkens regi den drevs har jag ingen aning om) och Förskolan. Det jag vet är att jag inte var "mogen" för KomochLek. Det var en pina att sättas på en stol och gegga med pappersmassa och forma en gris med hjälp av en ballong inför några äldre flickor. Det är allt jag minns av KomochLek - vi gick inte dit fler gånger mamma och jag.
Däremot Kyrkans barntimme - träffarna som kändes som en evighet, men som förmodligen bara bestod av 60 minuters barnverksamhet (undertiden mamma var och handlade?), och jag var väl 5 år och jag minns det tydligt. Hur lokalen såg ut, doften, känslan av den bruna 70-tals heltäckningsmattan som vi lekte Björnen Sover på. Och alla böcker med långhåriga killar i klänningar (Jesus och lärjungarna) och mandariner. På julavslutningen fick man en papperspåse med en mandarin och en ask russin. Fast det var överkurs för mig - men mandarinen gick hem. Så, när jag varje gång går denna korridor på jobbet sköljer dessa minnen över mig då det EXAKT luktar som det luktade på församlingsgården. Det måste vara murbruket. Båda har 60/70-tals väggar i ljusgult tegel. Kanske ska jag skala min mandarin när jag går igenom den nästa gång? =)
Visst är det lustigt vilken makt det ligger i dofter? Hänsynslöst kastas vi tillbaka längst "Memory Lane" vare sig man vill eller inte då dofter slår emot en. Och vad känslan gör med en sen! Den kan sitta i ett bra tag, kanske längre och det är ju okej, om det är ett angenämt minne. Mindre trevligt om det är något jobbigt.
Jag har på jobbet en korridor som ger mig dubbla vibbar. Något både fyller mig med trygghet, förväntan men ändå obehag och misströstan. Den luktar Kyrkans barntimme!
Ja, det hette så, den där "pre-pre-förskoleverksamheten" som låg antingen före eller om det var mittemellan "KomochLek" (i vilkens regi den drevs har jag ingen aning om) och Förskolan. Det jag vet är att jag inte var "mogen" för KomochLek. Det var en pina att sättas på en stol och gegga med pappersmassa och forma en gris med hjälp av en ballong inför några äldre flickor. Det är allt jag minns av KomochLek - vi gick inte dit fler gånger mamma och jag.
Däremot Kyrkans barntimme - träffarna som kändes som en evighet, men som förmodligen bara bestod av 60 minuters barnverksamhet (undertiden mamma var och handlade?), och jag var väl 5 år och jag minns det tydligt. Hur lokalen såg ut, doften, känslan av den bruna 70-tals heltäckningsmattan som vi lekte Björnen Sover på. Och alla böcker med långhåriga killar i klänningar (Jesus och lärjungarna) och mandariner. På julavslutningen fick man en papperspåse med en mandarin och en ask russin. Fast det var överkurs för mig - men mandarinen gick hem. Så, när jag varje gång går denna korridor på jobbet sköljer dessa minnen över mig då det EXAKT luktar som det luktade på församlingsgården. Det måste vara murbruket. Båda har 60/70-tals väggar i ljusgult tegel. Kanske ska jag skala min mandarin när jag går igenom den nästa gång? =)
16/12 1993 - Alvin Ailey
Hittade något riktigt trevligt i en annan gammal dagbok från 1993, den där dagen minns jag väl! En dag med samma datum som nu (fast nu har jag ju passerat midnatt) - men för 12 år sedan:
16/12 - 93
Lite bättre idag äntligen men lite snuva o hosta har jag ju.
Igår så var jag och pratade med rektorn på skolan för att få förnyat intyg så att jag kan få komma tillbaka. Han föreslog åxå att söka för 1 år nästa gång. Så å kan jag bestämma när jag vill åka hem själv. Men vi får se hur det blir. Jag var också på banken idag och tog ut det jag hade kvar på kontot - behöver ju dem hemma i Sverige över jul, och så tonade jag håret och sen på kvällen så följde jag med ett gäng och såg på Alvin Ailey. Det var en helt otrolig upplevelse. Det går bara inte att beskriva. "Det är nästan så att man skulle kunna bli religiös" som en av tjejerna sa. Peter sa; "Dom är dansare, men...vad är då vi alla andra?! Wannabies?" Ja du, det kan man ju fråga sig, dom var fantastiska.
Dom gjorde fyra stycken; den första från 58' den andra från 71' och den tredje var det Världspremiär på! Och den var så bra. Den fjärde var Revelations. När den kom så var jag så nära gråten. Den är som en myt för mig, och allt var overkligt - och här satt jag nu och kunde ta del av detta mästerverk som dansarna gav till mig.
Gu, jag snyter o snyter och det kommer lika mycket varje gång! hur mycket finns det i skallen?!
Jag såg Revelations för första gången på TV en julafton hos min äldsta moster för många år sedanoch har aldrig kunnat glömma den sedan dess. Det vra därför jag valde att skriva ett specialarbete om Alvin Ailey och hans companie på BA i ettan. Och nu, fick man sitta o sitta på detta i verkligheten. Jag hade kunnat klappa mina händer blodiga för detta companie. Alla stycken är ett egen mästerverk och utgör tillsammans ett overkligt och fantastiskt intryck och uttryck. Jag blir stum när jag tänker på att dom har så många dansare inom ett och samma companie, de flesta från USA. Vad är det själv man försöker med?
Jag undrar hur mycket pengar dom tjänar, jag kan tänka mig att det inte är mycket. Att allt går tillbaka till skolan. Ja, det var en upplevelse jag kommer att minnas hela mitt liv.
Och sannerligen gör jag det. Det var Blue Suites från 58 och Cry från 71 och den tredje var Of Urban Intimacies. På deras hemsida finns massa vackra bilder att titta på och förundras över.
Godnatt!
Då är man hemma
Jaha, då är jag hemma. Julfesten var inte så givande. Hade lika gärna kunnat sitta och jobba istället. Jag blev inte mätt på mackan de bjöd på så det var bara till att koka nudlar då man kom hem.
Det var kallt att gå hem. Mörkt. Måste erkänna att det är lite läskigt att gå själv, speciellt efter det hemska överfallet en kvinna utsattes för förra helgen. Killen är inte fast ännu och kan lura i någon buske. Så jag gick genom sjukhuset istället. Många fördelar med det, trotts att det blir lite längre promenix.
Det är jul snart. Jag har lovat syrran att baka lite julgodis att ta med mig. Jag måste göra det i morgon. Vet inte riktigt vad. Har ingen lust - men kanske känns det bättre imorgon när jag fått sova ut, handla alla julklapparna och kan slappna av. Har några kvar och NO CLUE om vad jag sk köpa.
Klockan är redan tio. Kan inte fatta vad tiden tar vägen! Det händer så otroligt mycket i mitt liv nu att dagarna bara springer iväg - ändå är jag inte nöjd. Känner mig pessimistisk och missnöjd och klagande. Vet inte varför. Kan nästa höra en kör från cyberfjärran viskande väsa: p...m...s och kanske är det så. Men det var roligare förr - så var det helt enkelt. Jag är säker på det...*böjer mig bak efter en gammal dagbok i bokhyllan*
Då ska vi se...den här skrev jag i från den 1/3 1987 - 2/4 1988...ja då borde dagens datum finnas med. Spännande att se vad jag gjorde den 16/12 1987...*blädderblädderblädder*
*hehe*
den 16 fanns inte, men den 14:e, men det bjuder jag på, några dagar give or take:
14/12 - 87 v.51
Sista måndagen höstterminen - 87!
Han var inte i skolan idag! Jag vet inte vad jag ska känna! Den här killen som glor så hemskt som också går i SO2 gloode också! Kul, men samtidigt vågar jag inte tro på ögonkontakter längre!
Jag fick mitt livs glädjebesked idag! Vi fick veta vilka betyg i dans dom sätter och vad dom värderar. Dom värderar Arbetsmotivation, teknik, konstnärlighet och musikalitet. Dom delade ut 8 stycken 3:or och två 4:or. i klassen och så här såg min ut!
(inklistrad i dagboken sitter en papperslapp med brunande tejp med mitt namn överst och lyder:)
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Arbetsmotivat. Teknik Konst. Musik
Det var kallt att gå hem. Mörkt. Måste erkänna att det är lite läskigt att gå själv, speciellt efter det hemska överfallet en kvinna utsattes för förra helgen. Killen är inte fast ännu och kan lura i någon buske. Så jag gick genom sjukhuset istället. Många fördelar med det, trotts att det blir lite längre promenix.
Det är jul snart. Jag har lovat syrran att baka lite julgodis att ta med mig. Jag måste göra det i morgon. Vet inte riktigt vad. Har ingen lust - men kanske känns det bättre imorgon när jag fått sova ut, handla alla julklapparna och kan slappna av. Har några kvar och NO CLUE om vad jag sk köpa.
Klockan är redan tio. Kan inte fatta vad tiden tar vägen! Det händer så otroligt mycket i mitt liv nu att dagarna bara springer iväg - ändå är jag inte nöjd. Känner mig pessimistisk och missnöjd och klagande. Vet inte varför. Kan nästa höra en kör från cyberfjärran viskande väsa: p...m...s och kanske är det så. Men det var roligare förr - så var det helt enkelt. Jag är säker på det...*böjer mig bak efter en gammal dagbok i bokhyllan*
Då ska vi se...den här skrev jag i från den 1/3 1987 - 2/4 1988...ja då borde dagens datum finnas med. Spännande att se vad jag gjorde den 16/12 1987...*blädderblädderblädder*
*hehe*
den 16 fanns inte, men den 14:e, men det bjuder jag på, några dagar give or take:
14/12 - 87 v.51
Sista måndagen höstterminen - 87!
Han var inte i skolan idag! Jag vet inte vad jag ska känna! Den här killen som glor så hemskt som också går i SO2 gloode också! Kul, men samtidigt vågar jag inte tro på ögonkontakter längre!
Jag fick mitt livs glädjebesked idag! Vi fick veta vilka betyg i dans dom sätter och vad dom värderar. Dom värderar Arbetsmotivation, teknik, konstnärlighet och musikalitet. Dom delade ut 8 stycken 3:or och två 4:or. i klassen och så här såg min ut!
(inklistrad i dagboken sitter en papperslapp med brunande tejp med mitt namn överst och lyder:)
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Arbetsmotivat. Teknik Konst. Musik
Lärare Balett 4 3+ 3 3
Lärare Jazz 4 4 3+ 3+
Lärare Fridans 4 4- 3+ 3+
Totalt : 4
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Är det inte otroligt? Jag har ju bara dansat balett ett år och jazz och fridans noll år! Jag är fruktansvärt nöjd! Men jag lär nog få kämpa för att behålla den!
Ja, vad säger man. Om jag minns detta rätt så levde jag på dessa resultat långt över den 16:e. =) Jag var verkligen så stolt och kunde inte fatta att jag fick högre betyg än de som dansat sen de var fem. Jag var stolt som en tupp.
Jag kan dock inte riktigt minnas vilka killarna var. Men visst verkade jag ha roligare förr?! Till saken ska väl sägas att jag var 8 år sedan och det var min första gymnasietermin som avslutades. (nej för faen - det var 18 år sen för gods sake!) JISSESS!!!! Som sagt...tiden går fort när man har kul - var det inte så?!
Måste kolla en till:
15/12 -91
Idag har jag och syrran julstädat i finrummet och TV-rummet. Och tittat på video - Days of Thunder. Jag såg den på bio med Kalle för ett år sen. Och den är så himla bra.
Imorgon ska jag till stan. Först ska jag och syrran köpa julklappar till mor o far sen ska jag och gå på stan och köpa till syrran. Så det blir en lång dag.
Och jag har pratat med Kalle 3 ggr idag. Han och Hanna har köpt fördigt alla julklappar idag. Jag längtar efter honom så fruktansvärt mycket. Jag har den här förväntansfulla och lyckliga känslan inom mig som för tre år sen, vår första jul. När man låg på var sitt håll och längtade och fantiserade om varann. Jag länktar så att det pyr i mig, så där spännande.
Jag skulle vilja ha honom här i mörkret och det skulle bli spännande! Nej, klockan är mycket. Godnatt!
Tja! Det vaaar roligare förr! Jag säger bara det. Jag skrattade nästa högt här. Så himla bra tycker jag väl ändå inte att Days of Thunder är, idag då....och inte heller tycker jag att jag har samma smöriga, slippriga övergeggiga romatiska toch kvar heller. Killen har jag inte heller kvar...fast ha var inget att sakna (här går han givetvis under falskt namn).
Ja, man har haft det kul, och nu har jag snart skrivit i en timma. Brytit mot hela blogg lagen om små korta meddelande. Sånt tjaffs är inget för mig. =)
Nu kommer en av mina små katter in och tycker jag ska ägna mig åt henne istället, och det är klart jag ska...
Lärare Jazz 4 4 3+ 3+
Lärare Fridans 4 4- 3+ 3+
Totalt : 4
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Är det inte otroligt? Jag har ju bara dansat balett ett år och jazz och fridans noll år! Jag är fruktansvärt nöjd! Men jag lär nog få kämpa för att behålla den!
Ja, vad säger man. Om jag minns detta rätt så levde jag på dessa resultat långt över den 16:e. =) Jag var verkligen så stolt och kunde inte fatta att jag fick högre betyg än de som dansat sen de var fem. Jag var stolt som en tupp.
Jag kan dock inte riktigt minnas vilka killarna var. Men visst verkade jag ha roligare förr?! Till saken ska väl sägas att jag var 8 år sedan och det var min första gymnasietermin som avslutades. (nej för faen - det var 18 år sen för gods sake!) JISSESS!!!! Som sagt...tiden går fort när man har kul - var det inte så?!
Måste kolla en till:
15/12 -91
Idag har jag och syrran julstädat i finrummet och TV-rummet. Och tittat på video - Days of Thunder. Jag såg den på bio med Kalle för ett år sen. Och den är så himla bra.
Imorgon ska jag till stan. Först ska jag och syrran köpa julklappar till mor o far sen ska jag och gå på stan och köpa till syrran. Så det blir en lång dag.
Och jag har pratat med Kalle 3 ggr idag. Han och Hanna har köpt fördigt alla julklappar idag. Jag längtar efter honom så fruktansvärt mycket. Jag har den här förväntansfulla och lyckliga känslan inom mig som för tre år sen, vår första jul. När man låg på var sitt håll och längtade och fantiserade om varann. Jag länktar så att det pyr i mig, så där spännande.
Jag skulle vilja ha honom här i mörkret och det skulle bli spännande! Nej, klockan är mycket. Godnatt!
Tja! Det vaaar roligare förr! Jag säger bara det. Jag skrattade nästa högt här. Så himla bra tycker jag väl ändå inte att Days of Thunder är, idag då....och inte heller tycker jag att jag har samma smöriga, slippriga övergeggiga romatiska toch kvar heller. Killen har jag inte heller kvar...fast ha var inget att sakna (här går han givetvis under falskt namn).
Ja, man har haft det kul, och nu har jag snart skrivit i en timma. Brytit mot hela blogg lagen om små korta meddelande. Sånt tjaffs är inget för mig. =)
Nu kommer en av mina små katter in och tycker jag ska ägna mig åt henne istället, och det är klart jag ska...
