Bloggrocking blues

Hur glad blir jag inte? Fick påhälsning utav trevlig person på jobbet som erbjöd mig en fin vilostol. "Jag tänkte på dig, du som har problem". Jag problem...?
Ja smällen med en danskarriär är ju inte bara en livstidsavbetalning hos CSN (tro inte något så simplet!) utan även en livstidsavverkning av goda senor, muskler, ligament och annat som håller ihop armar och ben med midja och huvud (ehh...ja, den bilden kommer att förfölja mig, vad är det heter, jo - en huvudfoting!?). Så man har en arbetsgivare som är förstående och givit mig specialmus till datorn, höj och sänkbart bord och nu idag en vilstol med fotpall! Underbart! Nu kan jag sitta där och läsa istället för bugande över bordet. Ska dock köpa mig en billig läslampa på fot att ta hit och en filt. 
Som den snälla personen sa; "ja så nu kanske du kan bli klar i tid!" Yea right! ville jag svara, men det gjorde jag inte. Log gjorde jag dock. Jag är stressad nog som jag är redan, fastän jag bockar tacksamt den högra (eller vart den befinner sig) makten för den sista tidens något längre sömn - Tack! Jag ska nog hinna bli klar med avhandlingen som det är tänkt 2009, första februari 2009. Enligt mina tidigare anteckningar här på bloggen så förstår väl den införstådde att det för mig betyder typ, i övermorgon...
Så, det är bara att ligga i. Fast nu med fötterna på en fotpall,  och det skäms jag inte över. Skräms möjligen...one step closer to boredom.

Gissa rätt;
På mitt skrivbord ligger ett rött äpple på min vänstra sida och en påse Polly på en högra...gissa vad jag väljer...polly e gott.

Ljuset den morgonen var i en grå nyans. Rummen var tysta, tomma och konturerna diffusa. Fönstren gapade av tidig midommargrönska. Späda blads ytliga grönska, på grenar fortfarande frusna inuti.

På golvet låg kläder slängda. Hon böjde sig sakta ner. Med en stel rörelse tog hon försiktigt upp ett av plaggen. Hon reste sig ljudlöst ur sängen. Hon mådde illa. Hon hade svårt att andas. Hon måste ut.

Hon tog på sig underkläderna, den långa västen från igår, shortsen och jeanshatten hon sytt, tidigare under sommaren. Allt var skrynklat.

Hon vände sig mot nattduksbordet osäker på om hon lagt något där natten innan. Hon tittade inte på personen i sängen, men hon hörde tunga och sovande andetag. Det luktade alkohol i rummet och en doft hon inte kände igen. I hennes vändning mot sovrumsdörren svepte hon med blicken över sängen, golvet. Stora röda fläckar. På golvet hennes ring. Söndertrampad och sned passade den inte längre på hennes finger. Hon stoppade den i fickan, beskyddande. Som om hon räddade en kattunge från en regnig natt – här är du trygg, inget mer ska hända dig.

I hallen tog hon på sig skorna. Hon ångrade att hon ägde sådana opraktiska skor. Höga. Och så lätt som hon vrickade fötterna. Dörren gick igen med ett klick. Trapphuset var kallt. Hon tyckte sig höra ljud och stelnade till. Kom det inifrån? Hon måste skynda sig.

Ute var luften ljum. Husen låg stora och gula och tycktes närma sig hennes kropp när hon sökte sig ner mot vägen. Hon visste vilken håll hon skulle gå, även om hon inte var så bekant med området. Hon valde att ta den lilla vägen. Önskade inte möta någon. Någon som kunde vara farlig. Ensam flicka med bara ben en sommarnatt kunde möta en elak främling. Eller en bekant?

När hon kommit ner till korsningen, såg hon en bil på håll komma emot henne. Hon uppfattade en stor amerikanare, en raggarbil. När den körde förbi henne såg hon att den var full med människor. De såg en ensam ung kvinna på en väg. Hon hörde deras röster;
"Åh, kolla tjejen!"
Bilens motorer rusade bullrande in på en parallellgata. Hon hörde den vända längre bort.

Då började hennes ben springa. Mot skogen. Skogen kändes som hennes enda räddare. Likt ett för länge sedan löfte dem emellan; Kom ihåg vad du lovat! Skydda mig när jag behöver!.
Trots att skogen egentligen bara var en dunge som skilde vägen från villaområdet några meter bort upplevdes den stor. Träden stod glesa, stammarna var höga och marken platt och täckt av lingonris. Hon tog skydd bakom en stor sten som plötsligt fanns framför henne. Den var täckt av fuktig mossa. Hon tog av sig hatten och tryckte den mot bröstet. Böjde ihop sin smala kropp på huk, så mycket hon kunde. Skogen var tyst. Inga fåglar hördes. Som om allt höll andan i solidaritet med henne. Det enda hon hörde var ett brusande. Ett ljud likt en trumma på avlägset håll. Hennes hjärta.

Sedan kom ett sakta muller. Hon knep ihop ögonen som i väntan på ett rungande knytnävsslag. Bilen gled sakta förbi på vägen. Röster ur öppna bilfönster undrade;
"Vart fan tog hon vägen?".
Bilen försvann.

Snabbt sprang hon genom skogen ut på andra sidan. Kom upp på en cykelväg som skulle leda henne in mot stan. Hem till hennes syster. Där hon egentligen skulle ha sovit i natt. Hon önskade att det blivit så. Med snabba steg halvsprang hon fram. Hatten i handen. Håret utsläppt. Ögonen var tomma, torra. Munnen lika så. Läpparna kändes tjocka.

Gatorna var tomma på trafik. Hon såg någon enstaka taxibil. Himlen var ljusblå ovanför hennes blick. Undra om han hade vaknat nu? Undra vad han tänkte? Undra vart mina öronhängen tog vägen? Varför hade han en sån tom bokhylla? Varför var ljuset om sommarmorgnarna så grått?

Hon tog en genväg förbi hennes gamla skola. En bil körde förbi. En vit skåpbil. Hon tog en genväg över skolparkeringen, och skulle just gå över ett övergångsställ när bilen kommer tillbaka. Den saktar ner. Det finns ingenstans för henne att ta vägen. Inga gömställen. Ingen beskyddande skog. Men hon är nära hem; skulle hon springa? Allt vad hon orkade? Skulle hon hinna före? I platåskor?

Mannen i bilen lutade sig över passagerarsätet och rullade ner fönsterrutan.
"Hej. Vill du ha skjuts?" säger en medelålders man med grått hår.
"Jag kan skjutsa dig någonstans?"
Hon svarade att det inte var nödvändigt, att hon snart var framme dit hon skulle. Hon väntade inte på svar utan fortsatte in mot affärsgatan. Rädd att vara förföljd. Av honom, av raggarna och av en medelålders man.

Butikernas skyltdockor betraktade henne med tomma leenden. Smala, vackra, ihåliga kroppar av bakelit. Som hennes.

Hon kom fram till kopparporten och slog in portkoden. Rådhusklockorna slog fem slag. Eller var det sju? Hon tog två trappsteg åt gången upp till andra våningen. Fram till systers dörr. Äntligen hennes dörr. Vit, blank och hennes.

Doft av svag parfym, gårdagens kaffe ur kaffekopparna i diskhon blandat med doften av sömn mötte henne då hon låste dörren bakom sig. Hon var i trygghet. Framme. Hon var säker. I smärta.

Hon smög in i systers sovrum för hennes väska med nattkläder. En sömndrucken röst undrade "Hade du kul?"
"Nä, sådär", svarade hon.

Hon gick in i badrummet. Borstade igenom håret, tänderna, tvättade bort sminket. Tog av sig kläderna medan hon satt på toaletten. Hade hon fått mens? Shortsen var blodiga. Insidan av låren prydda med smala ränder. En så lång som till hennes ankel. Varför hade det blivit så här? Varför hände sånt här?

Hon var tvungen att ställa sig i duschen. Med mekaniska rörelser tvättade hon bort blodet från hennes ben. Och från det undre livet - eller var det underdöden?
Skulle hon i den stunden kunnat välja mellan att stanna kvar eller försvinna till en bättre tid, ett liv där verkligheten rådde, så skulle hon valt det, just då. Även blöt och utan kläder. Livet var inte verkligt. Hennes kropp var inte verklig. Hennes känslor var inte verkliga. Hur kunde livet kännas så konstigt?

Hon duschade inte länge med hänsyn till hela huset. Hon stängde kranen och svepte en handduk om sig. Över sin kropp och sitt ansikte. Hon drog in doften av hennes systers tvättmedel ända ner i tårna. Hennes systers doft. Den var verklig. Men lindrade inte.

Hon fortsatte att blöda. Behövde en binda för natten. Hon tittade igenom skåpen men hittade inga. Hon klev ut i hallen och den blöta huden på axlarna fick gåshud. Men hon kände ingen kyla. Med en tjock bunt med toalettpapper tryckt mellan benen vankade hon sakta mot sovrumsdörren.

"Syrran?", sa hon "är du vaken?". Hon hörde ett svagt mumlande.
"Vart har du bindor någonstans?"
"I skåpet", svarade hennes syster "har du fått mens?".
"Nej", svarade hon, men jag behöver en binda".

Hon såg sin systers sömndruckna ansikte titta frågande på henne. Som om hon just blivit väckt med en omöjligt svår och abstrakt fråga. Systern hade inte förstått vad hon just hört, lät det bero och lade sig ner mot kudden igen. Det var för tidigt, festen innan för sen och hon skulle snart upp till jobbet.

Hon hittade det hon behövde. Gjorde det hon skulle stod sedan stilla framför fönstret. Kroppen kändes mör och stel på samma gång. Ljuset utanför började bli kraftigare. Några av torgets duvor gav ifrån sig ett svagt kuttrande ljud ovanför köksfönstret. Hon behövde sova. Kanske skulle allt vara över i morgon? Det skulle kännas annorlunda i morgon? Allt skulle vara som vanligt igen.

Sakta smög hon sig in i systerns mörklagda sovrum, drog täcket åt sidan och kröp ner. Strax därpå ringde väckarklockan. Hennes syster bökade kort utanför, öppnade ytterdörren och gick till jobbet. Hade fogarna i tapeten alltid varit så sneda?

Hon steg upp runt 12. Kanske hade hon sovit. Det var i alla fall en ny dag, men gårdagens upplevelse kom ifatt. Hon gick ur sängen och drog upp gardinen. Gågatan var i full lördagsskrud. Torghandlarna på plats med sina färggranna tygtak. Människor gick planlöst. Påsar, glass, solglasögon. Hon behövde frukost men var inte hungrig. Hon behövde komma ner till alla dom andra. Ner. Bara ner. Där befann sig verkligheten.

Hon tittade på sina kläder som låg på stolen. Rafsade ihop dem till ett hårt knytte, som om de gjort henne illa, och tryckte ner dem längst ner i väskan. Slet upp ett par byxor. De var mjuka. Skulle inte göra ont.

Hon slog upp systerns garderobsdörrar. Provade det ena plagget efter det andra. Klockorna slog ett. Hon provade en tröja, en blus. En t-shirt och en väst. Hon kammade håret omsorgsfullt. Gjorde mittbenan rak. En skarf i håret. Två, den ena på den andra. Stora ringar i öronen. Hon nynnade på Nenne Cherry. Klockan slog två. Hon gjorde saker långsamt. Hängde tillbaka allt hon dragit fram. Hon andades knappt.

Väl utanför var klockan tre. Butikerna stängde. Lugnet var borta och livliga människor tog sig innanför dörrarna för att hinna det sista. Gatan var skräpig, torghandlarnas bilar stod trångt vidöppna för alla varor som blivit över. Barn grät. En hund skällde bunden vid ett träd. En cykel rasslade till och föll i trängseln av en människa.

För henne var allt tyst. Alla rörelser på gatan gick i ultrarapid.

Hon gick gatan ner. Vände vid fontänen och gick gatan upp. Stannade till vid gallerian.

En man kom fram. Han hade en kamera hängande runt halsen. Såg snäll ut. Hon uppfattade det som att han var fotograf, kom från Göteborg och önskade ta bilder på henne. Om hon ville alltså, nere vid Botaniska trädgården. Han och hans kompis hade visst åkt längst kusten och fotograferade människor. Hon hade ett speciellt utseende, var hon modell? Om inte, kanske skulle hans bilder kunna används, ifall hon ville? Var det smicker hon kände, var det stolthet? Var det guds sätt att ge tillbaka, plåstra om en flicksjäl? 

Hon blev fotograferad på en bänk i en grönskande park. Hon skulle försöka se ut som om hon väntade på någon, någon hon längtat länge efter. Hon försökte att längta, försökte att le. Men hon hade inget att längta efter. Inget att le åt. Vallmoblommorna luktade starkt.

Efteråt gick hon hem. Hennes syster hade kommit och de åt middag. De åt och de pratade. Inget om något viktigt. På kvällen var det krogen igen. Det riktiga utekvällen, den de planerat för.

Hon dansade men drack ingen alkohol då den inget smakade. Hon försökte prata och skratta – men ljuden från henne lät främmande. Hon väntade fortfarande på att verkligheten skulle slå an. Att hon plötsligt skulle kliva ur dimman, höra ljuden, känna smaken av det välkända, värmen. Allt hon kände tydligt var dofter. Detaljerna var skarpa.

Hon följde med den kille hon egentligen hade velat lära känna närmare kvällen innan. Men det var innan den andre dök upp. Innan den andre plötsligt bjöd upp och undrade vart hon varit sedan sist – som måste ha varit en skoldans? Hans doft var inte den samma som den andres. Ingenting var likt den andres. Kanske skulle hon kunna göra om allt rätt den här gången? Spola tillbaka bandet och spela in på nytt? En ny kväll, ett nytt minne, en ny doft att minnas. Där allt som funnits därunder skulle täckas över av något nytt och bättre?

Kvällen blev ny men gjorde inget bättre. Han förstod inte en ledsen människa. Förvirrades. Främlingar tröstar inte med varma kramar.

På morgonen undrade han om hon ville ha frukost. Hon svarade nej. Det fanns ingen värme i den vackra inredningen, den vackra kroppen, de vackra ögonen. Han smekte henne på axeln och undrade om hon behövde hjälp? Hon log och tackade för sig. Ledsen att lurat honom på vad skom kunde ha blivit en trevlig kväll.

De närmaste dagarna, veckorna, månaderna väntade hon på verkligheten. Den kom aldrig. Hon bytte ut varje del av sitt liv. Tryggheten, kläderna, miljön och vännerna. Ingen förstod eller orkade lyssna. Hon brydde sig inte längre om det gamla livet, det kändes många tusen mil borta. Allt hon ville var att fånga verkligheten, någon annan stans. Kanske lekte den kurra gömma med henne? Sökte hon bara länge nog skulle den hittas. Då skulle hon komma upp på ytan och fylla lungorna med ny luft. Få syre i hennes sovande kropp. Blod i hennes mörka hjärta. Fjärilar i själen...

Så vitt jag vet dröjde det år innan verkligheten plötsligt mötte henne. Hon var då inte samma flicka hon var den sommaren. Hon blev aldrig den flickan igen. Men minnet av henne finns kvar. Långt inom henne. Jag har sett att hon tröstar henne ständigt vid en sten. Djupt inne i hennes själs skog. En dag kommer hon att våga sig fram.

Vad har hänt med de unga människorna? Det är som om alla muterats under de senaste åren. Det verkar komma i tidiga tonåren, sakta växande, och vid 15 tycks det vara försent. Hörde härom dagen att det krupit ner i åldrarna nu också, en mamma födde visst en dotter för någon vecka sedan med samma mutation – en mobiltelefon i handen. Just när en trött mamma ser på då en glad pappa just ska klippa navelsträngen på lilla pyret så kommer första SMSet; "Välkommen till världen, lilla vän!". Och så fortsätter det. Till mångas förbannelse.

I skolan sitter eleverna och messar varandra under lektionstid, på universiteten har studenterna smittats av den yngre generationen, men dock ännu lindrigt. Där rings det mer än det messas. Än så länge. Har hört att diagnosen inte är god. Messandet är visst ett stadie alla förr eller senare går igenom – överallt.

Varför går inte alla lärare hem? Varför inte spara på mina hårt förvärvade skattepengar och låta SMS:andet ta över, låt eleverna sitta där och lära varandra, eftersom nu det verkar vara så viktigt.

Att mobilen förpestat vår värld det vet vi. Kommunikationen är ytligare, inga viktigare saker sägs, fast det pratas mer än någonsin. Kommunikationssamhället. Kommunikationsvansinnet. För 15 år sedan ansågs en människa som pratade högt för sig själv på gatan för en vettvilling – nu är det förmodligen en företagsledare, eller någon som fått bättre tankar och inte vill få varma öron...

Snart kommer en backlash – tystnad (prisa gud!). Inte en dag försent. Vilken önskedröm om alla mobilmaster helt plötsligt svimmade och föll ihop, förpulvrades likt glas krossas på asfalt. Då skulle alla flyttfåglar äntligen hitta hem. Alla dom som varit ute och virrat sen 1986.

Jag har märkt att det finns olika grader av mobilkommunikation/mobilfascism. Här kommer min nedräknande lista, från den mildaste avarten till den värsta;

Tyvärr brukar många av dessa punkter infalla hos de flesta mutanter. Den värsta sortens.

När mobilen var ung, var jag ännu yngre. När jag fick min egen, något äldre. Men precis som med bloggen (!), tog man med sig mobilen vart än man gick. Hade den i väskan och kände den hela tiden (som om det var den där farliga pepparsprejen man hade sån respekt för), med samma surrande utropstecken i skallen "Jag måste ringa nån! Måste ringa nån!". För ringandets skull, inte för att jag har något speciellt att säga, till någon speciell.

För att citera en karaktär från Galenskaparna och After Shave "Jag har aldrig, när jag är ute på stan, känt att NU skulle det va gott att ringa nån". Tydligt att mycket förändrats sedan i förrgår! Det är inte längre "The world is my oyster" utan "The cellphone is my cancer".

Jag stod i bokhandeln idag och letade efter nya böcker. Tog vägarna förbi på väg hem från jobbet. Hittade några jag förhoppningsvis kommer att ge mig tid att läsa. För att koppla av. Tänk vad många böcker det skrivs! Stannade med en i handen som jag läste baksidan på två gånger, men som jag inte köpte. Den handlade om kärlek. Om vad riktig kärlek är för människor. Kommer inte ihåg vad den hette, men den innehöll olika människors bild av riktig kärlek.

Det fick mig att fundera. Under min promenad hem tänkte jag på detta. Vad är riktig kärlek? För mig?

Att uppleva riktig kärlek är något av ett livsmål för många. Att tänka sig något annat mål för ens liv känns uppriktigt sagt jävligt omöjligt. Att älska och att älskas på riktigt är väl livets mening? Men hur många kan säga att man älskar på riktigt? Man älskar ju på riktigt, tror man, tills kärleken tar slut och nästa förälskelse tar vid. Något som är bättre än det som var tidigare, något som tycks vara förlösande äkta, något som är på riktigt.

Är det så varje gång? Är det alltid på riktigt? För mig har det inte varit så. Jag har älskat på icke riktigt sätt, alltså oriktigt. Personen har dock varit så pass intressant att jag bländats och insupit allt vad personen sagt och gjort. Likt idoldyrkan. Jag har trott att det varit kärlek, men alltid upplevt en bismak. En oriktighet mot mig själv. Osanning. Tänk vad länge man kan låta sig bländas! Och så djupt in i synfältet att man brännmärks. Vet inte hur många sidor jag intresserats av hos andra, och som jag fallit för, bara för att sedan inse att det bara handlar om självkärlek. Ren och skär egoism från min sida. Det har inte handlat om deras intressanta sidor när det ställs på pränt, utan om att jag saknat dessa sidor hos mig själv så mycket att de fått fylla i dem åt mig.

Ett tid i livet var jag mina pojkvänners karbonpapper. Den person jag var när jag gick in i förhållandet, var inte den samma när jag gick ur det. Eller slängdes ur det, för vem vill vara tillsammans med ens egen självbild? Som man kanske till råga på allt inte själv tycker om.

Jag blev expert på att snappa upp varje åtråvärt drag och älska det högt. Musiksmak, klädsmak, drömmar i livet, vänner och mycket mera har kommit och gått i takt med de jag älskat. Koder och kulturer, normer och värderingar. Men jag vet inte hur många gånger jag slutat gråtande och frustrerad över att inte räcka till och passa in. Men det var nog då jag stod mig själv närmast. Fast det förstod jag inte då. Då var det andras krav som var så höga på mig, fastän det var mina egna som försökte komma till tals. Jag behövde inte vara allt det där.

Men jag har också levt med riktigt kärlek. Ovillkorlig kärlek. Bara en trygg person trotsar den, testar dess gränser. Det gjorde jag. Bara för att finna att det finns luckor. Sprickor i väven.

Riktigt kärlek ska förtjänas. Tjänar man inte, så spricker fasaden och man faller ljudlöst igenom. Tyst. Tomt. Ensamt. Chockad landar man där man trodde att det fanns ett skyddsnät som skulle fånga ens kropp och trösta. Det är då man vet att riktigt riktig kärlek inte finns. Inte ens på det allra närmaste håll man kan tala om.

Jag känner kärlek idag. Förmodligen den största kärlek min kropp och själ någonsin upplevt. Jag tillät mig att älska mina egna sidor, min egen smak, normer och värderingar. Allt som gör mig till jag. Jag lät mig älska allt jag ville bli. Varje haltande, irrande steg i min utveckling lärde jag mig älska. Och det var då kärleken kom. På riktigt. Hos vilken jag får vara som jag är. Ofullbordad, oklar och opolerad. Att bli älskad i det lilla, utan bländande stråklastare. Istället en för evigt lysande nattlampa som mildrar och suddar ut mina tidigare brännmärken. Varmt och tryggt.
Energin mellan oss, orden, blickarna, skratten och gråten, är ren och skär vila. Riktig vila. Det är riktigt stort. Jag tror att det är kärlek.

 

När jag var 14 år ville kompisarna bli lärare, frisörer, veterinärer och författare. Inget av detta tilltalade mig, om än möjligen det sista. Men det fanns inga författargymnasium och universitet kände jag inte till. När jag var 15 och det var dags att göra besök på gymnasieskolor med intressanta program så åkte jag 14 mil till länets enda dekoratörsutbildning. Att skylta fönster och butiker och skriva skyltar tyckte jag låg för min natur. Lagom kreativt. När det var dags att söka hade jag inte tillräckliga betyg. Jag fick tänka om och sökte program på orten. Bildgymnasiet, Dansgymnasiet och 2-årig social som mitt sista val. Till bildgymnasiet lämnades arbetsprov, jag kom till andra gallringen sen åkte jag ut, jag fick sedan meddelandet att jag inte hade tillräckliga betyg för mitt tredje val. Återstod var audition till dansgymnasiet, men jag hade bara dansat på hobbynivå någon gång i veckan, tagit balett bara under ett år. Syo-konsulenten försökte övertala mig att tänka om. Nog var dansen bara en hobby? Inte hade jag tänkt igenom beslutet tillräckligt? Det kunde nog finnas bättre alternativ.

Då var veckans första dag avklarad. Jag avslutar min arbetsdag med att glödjas åt att jag fått lite gjort idag. Har omarbetat en onlineföreläsning till två, gått igenom en momentanvisning vi har möte om imorgon, och tittat igenom mina gamla föreläsningsanteckningar. Tyvärr blir det nog en del jag behöver omarbeta. Jag vet...det betyder merarbete, och att jag inte borde. Men ibland bara känner jag att jag inte är nöjd. Då är svårt att bara låta det passera. Man vill ju inte göra bort sig. Men det tar ju aldrig slut när det gäller nya rön eller fördjupning. Men även om en annan helst ska kunna föranleda allt från tidernas begynnelse, platon, aristoteles och f-n och hans moster - så finns inte tid för att prata om det när man väl står i sal och har sina ynka två timmar, där 15 minuter går åt i början och 15 minuter går åt till rast. Menmen, likväl ska det läsas till ögonen blöder, bara för att vara förberedd på snillet som kommer med frågan men stort F.

Och inte får man några äpplen heller! Annat var det förr, då kom eleverna med äpplen till magistern...jaja, det var väl rädda för riset å andra sidan, de stackars små liven. Nu får jag plocka av mig dumstruten och åka hem.

Nu ska jag hem och laga pyttipanna.

Hehe där lurade jag dig allt, denna gången fick du mig inte på fall...
Satte just in de nya riktlinjerna som gäller på jobbet vis sjukdom och såg att jag två år i rad varit hemma i förskyllning och feber mellan den 25 och 27 maj! Samma datum, samma prognos! Vad vill detta säga? Vilken tur att jag bröt trenden senare under året, för om det skulle varit gällande så skulle jag blivit sängliggande även den 14 till den 17 december. Men den gick inte hem! Viss var jag förskylld och kände mig riktigt risig, men icke! Jag tog Mr Bacill med bakdörrn´... nu gäller det att inte falla dig i maj igen då...ska trotsa allt vad lagbundenhet heter. 

Äntligen tog jag mig ut idag i det fantastiska vädret. Solen sken så fint att glasögonen åkte på. Jag gick en långpromenad på ca 1½ timme och tillslut kände jag inte låren. Långkalsonger och jeans var alltså inte tillräckligt för att hålla värmen, men det var bara där jag frös. resten av kroppen var varm, tårna inkluderade. Härligt!

I eftermiddag kom mamma och pappa över på middag. Vi bjöd på hembakade pizzor. Min favoritpizza med persika och fetaost toppat med kall parmaskinka, babyspenat och pinjenötter. Jättegott. Till efterätt bjöd jag på Mangosorbet med Kokos och Chilimango. Du som hängt med kanske minns att vi åt det som tillbehör på nyårsafton, men eftersom jag tyckte att det var så gott så trodde jag att det skulle passa till sorbet, och det gjorde det.
Vi satt mest och pratade och sen såg vilite på teve innan de åkte hem igen. Det har varit en mysig och vilosam dag. En perfekt lördag.

Om det är någonting jag lärt mig av livet so far, så är det att allting ordnar sig. Att saker och ting brukar lösa sig till det bästa. Att man kan mer än man tror. Att tålamod är som kondition, det måste underhållas och testas för att hållas under kontroll. Min kondition är urusel, mitt tålamod likaså. Men jag är medveten om det och jag ser det hela med tillförsikt. Inte enkelt, men effektivt.
De gånger skallen knyts i kramp och viljorna i mig inte vill bestämma sig och rösterna övertröstar varandra om vad jag ska/bör ha gjort/det jag kan eller kunnat ,eller om inte tillräckligt - då vet jag vad som står på. När jag springer genom lägenheten (inför katternas förvånade ögon) och hoppar i säng och drar täcket över huvudet och skriker i kudden likt ett obstinat barn (något i stilen med "Jag fattar inte! Jag måste vara helt dum i huvudet!"), då vet jag vad som håller på att hända. När jag kommer hem från jobbet efter en sån´där riktigt stökig dag, där jag bråkat med en text eller en artikel och känner att "detta kommer jag inte att klara" - då så vet jag att klivet redan är taget. 
Så vad rör det sig om? Jo, utveckling.
Att utvecklas som människa är jobbigt. Att stå på ett nytt trappsteg för första gången är förvirrande, men steget är redan taget. När man inser det, kommer tryggheten tillbaka. Så, man ska inte förtvivlas, utan förundras - i did it again!
Efter någon dag känns livet bättre. Pusselbitar har fallit på plats och man upplever harmoni igen. Det är fantastiskt. Man måste låta sig landa på trappsteget bara, sätta ner fötterna och hitta balansen. Inte trippa omkring som på varm kol. Det är då man blir bränd.

Är det inte märkligt hur man i perioder i livet återkommer till att känna sig liten? "Förliten" som vi i norrland kan säga. Man kan vara förliten för att cykla utan stödhjul osv. Precis som det är med skolan. Man kände sig förliten för lågstadiet när man nyss började ettan. Jag kände mig förliten för mellanstadiet när jag började fyran. Samma sak i sjuan för högstadiet, i ettan på gymnasiet, första året på den fyraåriga universitetsutbildningen, första året på den femåriga forskarutbildningen. Jag är 34 år och förliten.
Det känns som om jag lever i en värld förstor för mig. Jämnåriga befinner sig generellt på helt andra platser eller ska man säga i helt andra livssfärer. Inte för att mena att min på något vis behöver vara sämre än deras. Yngre verkar också tycka det ibland. Man måste kunna kategorisera sin värld för att kunna förstå den. Jag är inte lätt att kategorisera in någonstans.

Ända sedan grundskolan har jag hört komentarer om mig som människa. Antingen har jag livig fantasi, eller så en för välutvecklad hörsel. Många av kommentarerna hade varit bättre att leva utan. Men det kan också vara så att flickor i högstadiet inte kan viska. I vuxen ålder så kan jag fundera om det kanske är så. Att det måste vara något fel med deras stämband eller så är det målbrottet som gör sig tydlig för flickor i den åldern på det sättet. För alla kommentarer de säger om andra hörs alltid tydligt. Även de elaka.
 
I somras, en vacker sommardag, tog jag på mig min älsklingsklänning. Det är en mörkblå känning med små via prickar jag haft otroligt länge. Det är jättesött skuren i empirstil, med ett band under bysten som knyts i ryggen. Kjolen har en bred volang längst ner (slutar vid knäna) i samma tyg och uppe på axlarna lika så. Lite förklädesmodell så där. Jag har alltid älskat kläder, aldrig varit rädd för att sticka ut och en av mina älsklingsväskor har jag fått av en god vän från Hongkong. Det är en ryggsäck/axelremsväska i blå lack som ser ut som ett grishuvud. Låter kanske konstigt, men den är supersöt och såldes på NK i Sthlm ett tag. Så, en sommardag hade jag klänningen på och tog den väskan när jag skulle ut på en kort shoppingtur. I en affär hör jag några tjejer (i högstadieåldern) kommentera min klädsel, precis bakom mig. Som om jag inte alls fanns där! Att jag befann mig i någon typ av ljudisolerad bubbla;  "Men guu...kolla hennes väska! *fniss* "Asså, kolla in henne...hon har ju barnkläder på sig!" " Ja´mäh...gu!"  
Det riktigt roliga var att ju längre in i butiken jag sedan gick, desto fler klänningar och överdelar såg jag i liknande stil som min egen klänning! Stärkt, köpte jag en topp. De...hade nog inte råd...

Detta är en av andledingarna till att jag saknar Stockholm. New York ännu mer. Att få klä sig hur man vill utan att behöva utstå kommentarer borde vara en mänsklig rättighet. Jag minns bland annat en tjej i New York som hade tagit på sig en grå sidenpyjamas med en vit brynja under när vi skulle gå på en bar, hon hade färgat håret brandpostrött. Jag minns då att jag tyckte att det var så snyggt! När jag kom hem till Stockholm igen tog jag på mig detsamma när vi skulle ut på club, men min dåvarande pojkvän förbjöd mig och vägrade gå med om jag inte bytte om.

Att tystas i sitt uttryck är unfair.

Jag vet att jag står på ett nytt trappsteg när det gäller min klädsel också. Fan, vad det är trappor överallt!Under en längre tid har jag känt mig frustrerad över hur jag sett ut innan jag gått till jobbet. Som en fågel i en catsuite. Snyggt, men det är inte jag, i en sån kan jag ju inte flyga! Men är det ok att flyga ut och vara den jag är på ett sånt jobb jag nu har? Visst kan man, om man vågar. Frågan är; vågar jag?
Jag vacklar ännu lite men jag vet att jag snart känner mig tygg. Jag borde kasta allt vad huvtröjor heter, dunjackor och tråkskjortor likaså....vart tog min kreativitet vägen?

Himlen var fantastisk idag, var bara tvungen att ta en bild från balkongen. Jag kom inte ut på någon promenade i soljuset som jag önskade tidigare - men jag städade i allafall! Alltid en klen tröst, i "fröken duktig boken". Jag njöt dock av öppna fönster och 10 minusgrader, vilka fick mig att raska på med damsugaren.

Nu har tiden spenderats med att läsa andras bloggar. Igen. Och hur duktig får man vara egentligen? För att det ska vara lagligt alltså. Speciellt om man är ung. Det finns så många unga bloggare (eller de flesta är väl yngre än mig här....). När man är ung borde mycket var olagligt tycker jag. Det kan väl knappast finnas något värre än begåvade ungar, typ underbarn som kan skapa konserter, målningar, litterära verk och finna bot för svåra sjukdommar. Åh, jag får ont i huvudet. Det måste vara missunsamheten som fick nån synaps att brista. Jag borde ha krypit i säng för länge sen. Även om jag är gammal nog att var flerbarnsmor, villaägare och vovveuppfödare (och körkortsägare för den delen) så har jag inte vett att veta när jag borde gå i säng. Eller det kanske är därför att jag är uppe, för att jag inte har haft vett att skaffa allt det där som jag är gammal nog för?Det blir ju inte bättre av att sitta uppe, det är ju inte så att jag kommer att bli smartare av det, inte direkt sådär. Bara ännu mer bitter.
Men jag har i allafall dansat på Madonnas födelsedagsfest i New York...åh, jag hittade i allafall en tuva!

"3/1 1997
Detta är jobbigt, nu är det svårt. Jag känner mig så ensam, så ensam. Maktlös också. Just för att jag inte vet hur jag ska ro iland det hela. Jag vet inte hur eller åt vilket håll.
Det har ju hänt att jag bestämt mig och styrt åt ett visst håll, men så har stormarna kommit och blåst hål och trasat sönder mina segel! Trotts det har jag rott i hamn, fast bara för att se att det inte fanns något att hämta när jag väl kommit fram. Allt skulle vara så mycket enklare med charter. En katalog där allt presenterades, där man kan läsa sig till vad som finns och vad som krävs. Så kunde man sen välja efter sina tillgångar, packa sina väskor och åka. Då vet man att man kommer fram och vad man får. Varför finns det inga livscharters? Det skulle hjälpa så mycket.
Jag tycker inte om det jag ser här, det jag känner. Jag tittar mig omkring mig och ser denna lilla lägenhet stökig som fan. Disk i högar, snorpapper och kläder huller om buller. Gamla brödkanter, faan jag kan ju inte ens laga ordentlig middag till mig själv!
Jag kan så avundsjukt titta i andras kundvagnar och beundra att de hittat allt det där och undrar hur det kommer att smaka och för vilka, hur många och när? Själv kommer jag inte på nå't att äta. Enda gången jag kan ha mycket i vagnen är då jag gör pannkaka (obs utan grönsaker!). Till pannkaka krävs fler indigridienser än två och det är matlagning för mig. Det är sällan det överskrider två för mig, när min matsedel ofta är nudlar, spagetti med diverse och fruktsoppa! Det är ju tragiskt! Vad hände?
Vill man vara med längre? Orkar man ta sig i kragen och bli fröken duktig igen? Hon som för några år sedan kunde stå vid spisen och laga mat, baka och feja.
Fast det var för två.
Nu är jag ensam.
Jag just nu hatar att vara ensam. Ensam ensamhet är hemsk. Egenhändigt vald ensamhet är inte lika olidlig. Skall detta jag ser runt omkring mig bevisa min lycka? Framgång? Men framför allt - är det mitt liv?"


Ett år senare


"9-10/1 1998
Är så dagvill att jag inte vet om det är dag eller natt, eller datum för den delen. Jag har vänt totalt på dygnet.
Men i kväll, natten till onsdagen den 10:e så kojsar jag i mitt hus! Mor och far hjälpte mig in med sängen i morse och sedan har jag fejjat hela dagen, och det blev mysigt. Toaletten är inte klar utan oanvändbar, golv ska läggas in. Pappa har lånat mig husvagnstoan!
Så, jag har kokat min första kopp the´, Stockholms thé så klart, och sitter i sängen. Det kommer väl att höras en massa ljud, nya ljud och knäppningar. Men det tillhör, inte minst gamla hus. Jag är jätte-trött. Godnatt."

Denna dikt skrev jag för många år sedan, men tänk vad känslor kan återkomma, likt vågor eller cykler...eller så är jag inte så gammal ändå?! Ehh...

Svart våg

Jag uppslukas av mitt missmod

insugs i den jättelika damsugaren av misströstan

kräks upp hårbollar av självförakt

trassliga, oformliga, sönderfallande.

Förfallen är jag inför mitt inre öga

en förstoppad och förstelnad vilja vid skrivandets pulpet

där orden av mig blir löjliga.

ETT RUM

ETT TAK

EN LAMPA

EN SOFFA
ETT BORD

ETT GOLV

EN KROPP PÅ TVÄREN


Jag har tråkigt...

Pilates har verkligen fått genomslagskraft i Sverige nu. Otroligt, själv höll man ju på med det redan i slutet på 80-talet! Vad har dröjt så länge? Pilatesträning har länge varit vanligt inom dans kanske främst de som dansade Laban-teknik. men också som alternativ till gymträning som ( iallafall då) ansågs "över ens värdighet" att sätta sin fot på. =)

Jag minns när jag var ny på Balettakademien (1990), då kunde vi gå till Kulturama på Fridhemsplan och träna i deras Body Controlrum. Alltså de hade ett rum då som innehöll Pilatesmaskiner. Det var effektiva verktyg som gjorde super för kroppen och många av övningarna gjorde/gör jag fortfarande på gymmet. Få ställen har pilatesmaskiner idag tyvärr, och oftast kollar gym-folket like konstigt på en när man tassar runt i yllesockar och inte aerobicskor - men med de kan man ju inte träna vristerna....
Maskinerna gjorde verkligen susen, denna bild visar hur den som jag mest använde - saknar den än idag! Som små tortyrredskap...

 
Photo and copyright The Body Control Pilates Studio - London.

Vi hade en superbra danslärare en gång som hette George - sprungen ur Marta Graham-stallet. Hela han var som en levande anatomikarta. Man kunde lätt ha haft honom som modell vid anatomilektioner på läkarlinjen eller nå't, varenda muskel syndes genom hans kroppstrikå! Men han lät oss träna stenhårt på vårt powerhouse också! Jisses, minns att vi gjorde 500 av "the one houndreds" innan de vanliga magövningarna...om jag längtar tillbaka till min gamla kropp och mitt dansarliv? JA! Till smärtan? NEJ! (njaa...=)

Men jag har nog hittat min plats i livet nu... Jag hade en lärare som sa en gång (som för övrigt är lärare igen på BA såg jag), som sa att  "Remember, your name i allready written on the map somewhere in the world. It's just up to you to find it". Henne glömmer jag aldrig - hon var hård, hade svår teknik som jag inte riktigt klarade fullt ut, men hon trodde på en och peppade en mycket, synd bara att jag skadade mig...jävla kropp, saknar dansen så jag kan smälla av! Och nu har det blivit danshysteri igen. TV visas massor av dansprogram...buhu.

Här är några roliga Pilateslänkar:
http://www.bodycontrol.co.uk
http://www.pilates-studio.com/

Ja, man hade själv lite musker en gång i tiden...för tio år sen...jag måste plocka fram pilatesbollen och yogamattan och sätta igång igen! Måste shape'a till mig! Nu måste jag enbart för min hälsas skull sätta igång ock träna! Min mage pallar inte ett sånt stillasittade jobb som jag har nu. Men kroppen pallade inte heller livet som dansare...min kropp kan inte leva som ett verktyg för något - varken för dans, eller studier eller foskning. Den är min levnadsmaskin som måste smörjas och ombesörjas med omsårg och vård, kärlek, sömn och hälsosam mat, enbart för en sak: - ATT LEVA!

Men jag kommer alltsid att sörja och längta efter dansen...

Jag hade planerat att kunna jobba hemifrån och verkligen ta tag i litteraturen som ska gås igenom inna kursstarterna. Men då behöver en kollega ordna ett möte just idag för att gå igenom detaljerna med mig. Jättebra, det är vad jag behöver, men det ställer mina planer på kant - igen! Det kommer att måsta bli en trettondagshelg i jobbets anda - en överhopad akademikers besatthet...men vad har jag för val? Imorgon är det en heldag med planering, där går alla åtta timmar åt. Sen har vi torsdag kvar, halva torsdagen egentligen efttersom jag är statligt anställd...men det är tveksamt om någon gör så, fredags är söndag och därmed "helig", eller hur var det?
Jisses, nu har jag suttit här och skrivit ett stycke istället för att läsa ett...men det känns iallafall klarare i knoppen.

Har kört ner skivan på mitt elektriska skrivbord ner i knät och försöker hålla mig vaken. Att komma igång i morse var jobbigare än väntat. Blev bryskt väckt av en granne under som inte öppnade för någon som ringde på. Det var ring, ring. riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing, riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing, ringringringring, ringring, ring....ring...ring...ring...ring...riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing osv. ja ni fattar. I ca 20 minuter! Sen fick jag nog och stolpade ut i nya nattlinnet, morgon frisyr och trötta kalleankaögon och väste sarkastiskt "det är nog ingen hemma där!" Till svar hör jag en (tyvärr för ung) röst säga att syrran inte släpte in honom, efter att han varit på fotbollsträning (hur tidigt börjar sånna nu förtiden?!) att hon låg och sov. Jag sa att hon nog tyvärr redan gått hemifrån...
Usch jag fick så dåligt samvete. Stackars pojke med dumma systern! Jag hade hoppats på att han var kvar när jag 30 min senare tittade ut för att erbjuda honom telefonen att ringa någon. Men då var han borta redan (eller insläppt för den delen). Usch - vilken elak kärring jag blivit!
Förvirrade är jag tydligen också redan. Fick tillbaka mitt nya påskrivna anställningsavtal med fel hemadress. Den som jag ändrade i somras, och själv skrev jag på papperna i början på december utan att märka det! Jag måste ju kliva ur dimman och kamma till mig... (hormonkritikern i full gång inom mig tror jag...)

Nu är det snart lunch!! Jag har med mig nyårsrester - gottigott.

Brevid mig liggen en jäckande hög med litteratur jag släpat hem från bibblan. Bokryggarna avslöjar titlar uppifrån och ner enligt följande;

Cyberspaces of thier own
How to write and publish a scientific paper
How to write a paper
Literacy in a digital world
Girl wide web
Design reserach
Bilder av självet 

Längst underst ligger julklappen från syrran; Sköna balkonger och terasser. =)
Det är bara den jag verkligen läst under dessa dagar också.

Ja då var det nya året inträtt. Gott nytt 2006 till er alla! Handen och munnen är fylld med chokladpralinerna som blev över från igår. Det blev mycket kvar, alla blev så mätta på maten att inget mer gick i. Underbart gott var det. Alla kanske inte uppskattade att vi hade indiskt tema, men jag älskade det. Jag försökte mysa till vårt matrum med tyger och lampor, mattor och kuddar. Vi satta alla på kuddar och åt maten. Jag tyckte det vara supermysigt. Kanske lite mer Maroccanskt än Indiskt, men det gav stämmning i allafall.

Så här såg rummet ut före:

            

efter:

          

Det  är helt otroligt att vi rymdes 13 vuxna på golvet! Bilderna visar inte alls hur mysigt det egentligen var eftersom det var mörkt och stämningsfullt och inte som här då digitalkameran ljusar upp allt så fult.

Nyårsbuffén bestod av; Papadaam och chutny, Potatis/aubergin/blomkåls Pakora med raita på gurka och mynta, Parathabröd, Grönsaksfyllda championhattar med cashewnötter, Färgstark kikärtssallad med färska korianderblad, Mangosallad med senap och chilikokos, Blomkål och potatis Ka Bhaji, Fisk med Chili och Garam Masala, Gujaratisk Kyckling med aprikoser och Kofta Korma. Alla recept finns att hitta i Monisha Bharadwajs Snabblagat Indiskt , Anne Wilsons Snabblagade vegetariska rätter och Ove Phils och Indiskas Indiska Kokbok . Allt serverades med vitt och saffransgult (basmati) ris.
Efterrätten bestod i en fantastiskt god Maräng och citronpaj samt en mustig chokladkaka med grädde. 

Man kan säga att vi var lika fullstoppade som kuddarna vi satt på. Och det var så gott att man hade kunnat höra en knappnål falla då alla tystnade helt under sitt ätande, i bakrunden hördes bara ljudet av indisk musik.

Resten av kvällen var mycket traditionellt svensk, dvs. hälften av skaran försvann ut på parkeringen för att skjuta upp en påse smällare, medan resten var innomhus och tittade ut, några matade hunden med krispiga kex för att avleda från ljudet av smällare och alltsamman med Jan Malmsjö i bakrunden.

Det finns bara tre ord som kan sammanfatta kvällen; mysig, mustig och mättande.
Jag ser verkligen framemot vårt nya år! Kan känner på mig att 2006 kommer bli ett bra år.