Förmiddagen avklarad
Mentalt sätt springer jag runt med en stålmannenäve i skyn. Inte för att åka iväg och rädda någon som hamnat i knipa, typ i kläm under något teoretiskt tåg eller för att hindra den fallande och landkrossande 'online community'-kometen som faller in över oss stackare från out of cyberspace. Nej näven är i skyn av en mer egoistisk art; min handledare kallade mig idag för ungdomsforskare. Swisch, så flög jag genom rummet redo att ta min an rollen. Vilken ljuvlig känsla att få ett epitet. Även om jag vet att det är tillfälligt, för nästa vecka kan man vara tillbaka i 'vem är jag och vad gör jag här?'-träsket. Över helgen ska jag iallafall gå runt med 'S'-märket över bröstet. 'S' som i subjekt...
Number two - for you
Finns det fler än jag som ibland blir lite yr efter att man varit på toaletten och gjort ”number 2”? Ja jag vet, jag måste vara konstig som ens ställer frågan. Men varför inte vara den första i såfall, ingen som läst min blogg har väl undgått min konstighet. Kanske är det en vanlig sak, vad vet jag? Ibland kan jag fundera, varför jag känner mig yr, eller lång, som om perspektiven och perseptionsmekanismerna i ögat får sig knuff av att tarmen blir tömd... Only me? Förmodligen. Kanske är det det som får katterna så tokiga efter att de varit på kattlådan? De kan rusa genom lägenheten alldeles ystra och vad jag tror och tolkar in, glada och lättade. Som jag. Fast jag visar det inte lika tydligt. Kanske borde jag, tänk vilket vardagligt glädjeämne! Att rusa genom lägenheten, hoppa och studsa och med svankande rygg gira förbi hörn och dörrkarmar kaxigt fökunnande: ”Ha-ha, ja´ gjorde’rä!” (översatt; ha-ha, jag gjorde det!). Hmm…vad var det jag skrev för ett tag sedan om post-pubertet? Kanske är jag postpostpost-infantil? Är det detta jag lider av…
Föreningen för förkylda
Ja jag måste ha blivit vip-ad utan min inblandning, för jag är förkyld igen. Så jävla tråkigt. Det är ju sommar! Jag kan dock inte vara hemma. Har handledning i veckan och jag har ett paper att skriva. Går inte på semester förren nästa vecka. Längtar dit. Men jag vet att det förmodligen bara är fiktivt, för vem har tid för semester egentligen?! Vi har inga direkta planer för semestern och aldrig tidigare har den känts så overklig som nu. Jag har inte en spänn att spendera på semesterresor eller annat skoj. Så det blir en fattigmanssemester på hyresrättsbalkongen. Underbart. Vet också att jag måste jobba. Jo, jag vet att det är "fel" att jobba när man har semester, men jag måste. När jag kommer tillbaka efter semestern är det bara en vecka kvar till doktorandworkshopen jag är med och anordnar, och sen ska papret till intersektionalitetskursen vara inne den första september och papert till theories of identities-kursen den tionde. Hur kunde det bli så mycket? Jag inte en aning, allt jag vet är att jag måste jobba, och få sakerna gjorda. Ta mina poäng. Dessutom så kommer det att infalla en konferans i Jönköping i december som jag borde ansöka till, som precis är inom mitt område. Vet bara inte hur jag ska kunna finansiera det. Blir väl att ta från den privata för evigt sinande plånboken. Och det är väl ok om det är till Jönköping. Annat är det när det gäller konferenser längre bort. Som HCI International konferensen i Kina nästa juli. Det vore en dröm att åka dit. Men bara resan går på ca tio pannor, så det är inte ens att tänka på att skicka in ett abstrakt nu i oktober. Hinner hursomhelst inte. Förstår inte hur människor gör...
med en enkel tulipan...
Fast nu är inte detta en tulipan, men ändå...inte heller så helt enkel, men förövrigt....till mig? Tack! Fast jag får tydligen bara en tredjedels blomma, och desto mera vägg!? Jaja, kanske är det den berömda väggen? Som jag alltför ofta slår pannan i? Ja, vem vet...(inte du, inte jag...levande scharader...) Jag fyller 35 idag (och jag ÄR inte tokig!) Grattis på mig själv. Har den äran att fylla år idag.
Ännu en födelsdag att vara sådär nöjd i bröstet av, är man inte alltid det? Födelsedagar är som julaftnar, man vaknar i brötet med en speciell känsla som man inte kan beskriva. Imorse väktes jag av en väckarklocka, prassel utanför sovrumsdörren och strax därpå en rosslig stämma som utbrister i en "Men en enkel tulipan på bemärkelsedan..." Katterna kom i släptåg som i ett lucialed. Knappast för min skull utan för krussidullet på paketen. Sånt är kul. Jag fick en balkonglåda och en stor perkulator (ej inte rullator...där läste du nog allt fel!). Precis vad jag önskat mig!
Jag tror faktiskt att det var just vid denna tidpunkten som jag tittade ut dessutom, fast då var det onsdag och nu är det fredag. Mamma har berättat att jag hade bråttom ut, hela en månad för tidigt , då hade jag fått nog...kanske var det nyfikenheten som tog överhanden. Jag tyckte att jag var redo att välkomna världen. Men alla andra tyckte att jag gott och väl kunde mogna på mig lite till, så mor min blev inlagd och då blev jag lite sur (tydligen...). Så, jag bestämde mig för att stanna kvar...var det så de ville ha det så...
När mamma gått två veckor över beräknad tid så fick de fösa ut mig...
Det är rätt kul eftersom detta faktiskt ser ut att vara ett mönster som följer mig livet igenom. Jag kastar mig in i saker huvudstupa och väl inne är jag tjurig som en oxe och mjölkar ut allt som går...även när inget finns kvar att hämta, för trygghetens skull. Jag föddes med segerhuva, om det nu skulle betyda något. Mamma och pappa var också inställda på att jag var en pojke, en Fredrik...men så kom jag. Undra om det betyder något?
Jag fick tre namn, ett extra för att jag också skulle få namnsdag. I mitten på 80-talet ändrades den svenska allmanackan och jag blev över en natt förärad med tre namnsdagar. Inte tredubbelt så firad...anhöriga har dock tre chanser på sig att pricka rätt. Det gör alltid någon, nån gång per år. Men det är ändå inte något viktigt. Fast i vissa länder firas namnsdagar som födelsedagar ungefär, som tex. i Polen. Oj vad jag skulle ha många kalas...(va dyrt!)
Nu ska jag fortsätta jobba. Ska läsa en artikel som heter "Oh no! I'm a Nerd! Hegemonic Masculinitiy on an Online Forum" (låter som en kul artikel eller hur?). Den är skriven av Lori (nej inde Lordi!) Kendall (hard rock halliluja...). Nu fick jag den på huvudet, tänk vad mina tankar INTE är på min sida ibland. Ni kan förstå att jag behöver skriva av mig för att få slut på dem. Förhoppningen är att få lugn och ro, lite tysnad så att man kan läsa!
Schyzz!
Torsdagsfnitter över språksvårigheter...
Länkad från http://www.masteroni.com/show.php?itemId=88098232
Åh vad rolig! Lyssna på denna. Kände att jag behövde lite skratt som uppvägde min tid. Jag har suttit och slitit med en text som nu äntligen är ivägskickad till mina handledare. Hoppas att det kommer något bra ur det. Nu ska jag inte tänka på det mera i veckan utan jobba med en annan text....det tar aldrig slut.
Fast i kväll blir det städa och titta på fotboll...hejahejaheja!
Cold comfort
Har letat recept hela kvällen samt handlat och skickat ut inbjudningskort till på lördag. Även om jag egentligen fyller år på fredag så jobbar ju alla då, inklusive mig själv hela dagen och jag orkar inte ha kalas på kvällen. De blir ingen märkvärdigt, det är inte därför jag skickat inbjudningskort, utan för att göra något som skiljer från andra år. Bara för att. Önskar så många gånger att jag hade mera tid till att kunna ordna med någon fest, men det blir aldrig av. Tiden finns inte - inte orken heller för den delen. Men nu blev det iallafall något litet. Det ska bli trevligt, även om det bara kommer några. Kakor kommer vi ha gott om - säger jag nu innan jag ens tagit fram degbunken...
Helst av allt skulle jag vilja slippa fylla mera. Jag har lite svårt att fatta att jag fyller så mycket som jag gör. Eller mycket för vissa (och tydligen är jag en av dessa att tycka detta) och inget alls att bry sig om, för andra. M hittade ett grått hår uppe på mitt huvud igår. Vilken lämplig tajming! Försöker komma på det ena efter det andra argumentet till att jag inte ska känna mig "gammal"; som att jag inte känner mig äldre än för tio år sedan, att jag kommer i samma kläder som jag gjorde för tio år sedan, att jag trivs mer med mitt liv nu än vad jag gjorde för tio år sedan och så BANG - visar det sig att under det senaste halvåret (kan jag gissa) så har ett grått hårstrå, mig helt ovetande, snirklat sig ur min skalp helt oberörd, grå, stel och fel. Usch!
Ja, jag vet - du är inte heller gammal bara för att du är gråhårig och jag gillar grått hår! Funderade (för tio år sedan...) att färga mitt dåvarande långa blonda raka hår i cendrebruna och gråa breda fält...jo det var faktiskt trendigt då. Men jag vågade inte, precis som jag inte vågade haka på tatueringsboomen. Jag ska ta emot mina gråa hår med stolthet!
Helst av allt skulle jag vilja slippa fylla mera. Jag har lite svårt att fatta att jag fyller så mycket som jag gör. Eller mycket för vissa (och tydligen är jag en av dessa att tycka detta) och inget alls att bry sig om, för andra. M hittade ett grått hår uppe på mitt huvud igår. Vilken lämplig tajming! Försöker komma på det ena efter det andra argumentet till att jag inte ska känna mig "gammal"; som att jag inte känner mig äldre än för tio år sedan, att jag kommer i samma kläder som jag gjorde för tio år sedan, att jag trivs mer med mitt liv nu än vad jag gjorde för tio år sedan och så BANG - visar det sig att under det senaste halvåret (kan jag gissa) så har ett grått hårstrå, mig helt ovetande, snirklat sig ur min skalp helt oberörd, grå, stel och fel. Usch!
Ja, jag vet - du är inte heller gammal bara för att du är gråhårig och jag gillar grått hår! Funderade (för tio år sedan...) att färga mitt dåvarande långa blonda raka hår i cendrebruna och gråa breda fält...jo det var faktiskt trendigt då. Men jag vågade inte, precis som jag inte vågade haka på tatueringsboomen. Jag ska ta emot mina gråa hår med stolthet!
Jag - utan tillsatt socker
Jag har egentligen inte tid över för att skriva. SItter på jobbet och ska skriva om en kursplan, men tankarna bara vandrar iväg. Kursen jag precis avslutat har gjort ett sånt starkt intryck på mig att jag kan inte undgå från att låta tankarna vandra iväg på olika identitetsfrågor. Varför är vissa som de är?
Varför är jag som jag är? Just nu?
Helt (o)seriöst känner jag att jag befinner mig i ett förevigt post-pubertalt tillstånd. Känner att jag där för alltid förblir - ett för evigt ifrågasättande av min egen existens. Vad gjorde mig så`n?
Är det ett resultat av alla mina terapitimmar? Inte för att det är något negativt. Snarare upplever jag mig för bra för mitt eget bästa! Saker tar lite för lång tid bra, när man ska tänka igenom allt man gör, varför man gör det och vad det kommer att få för konsekvenser för mig och alla andra.
Förvånades så av någon från kursen upplevde det svårt att läsa och förstå Freuds "Ego, id and superego" av den anledningen att texten krävde retrospektion - för att förstå krävs en djupdykning i sig själv - något som tydligen den personen inte var van vid att göra. Jag förundrades, kanske även beundrade? Är inte klar med den tanken ännu.
Varför gör jag det, när andra inte gör det? Kanske är det för att jag är så nyfiken på mig själv eller dum (mot densamma)?
Allt jag läser kommunicerar jag med mitt inre, mina egna erfarenheter - men då har jag också den stora lyckan att känna till varenda skrymsle av mitt inre. Levde ju i storsett där en period.
Vilken är din identiet, har du funderat på det någon gång?
För mig har frågan varit så självklar. Men att se det som att det man berättar för någon, när man ska presentera sig själv för någon första gången, bara som just en berättelse av mina egna minnen, det jag känner, mina drömmar och förhoppningar av vad jag kommer att bli, ger ens identiet en helt annan innebörd.
Vad jag känner mig vara idag, kan vara helt utbytt imorgon, då andra minnen dyker upp och formar min väg. Ens identiet är för mig så mycket mer än vart någonstans jag är född, när jag föddes eller vilken färg min hud har eller vilket kön jag råkade få som litet embryo. Men vad detta "mera" består av vet jag inte, inte heller vart det kommer ifrån.
Vissa menar att identiteten kommer som ett brev på posten i och med att någon tar sitt första andetag vid födseln, på grund av det sätt du bemöts ("det blev en liten prinsessa" eller "det blev en kavat liten pojke"). Att vi blir det vi föds in till. Hur ska vi kunna värja oss från det, alltså från andras fördommar som spys över oss som små, som vi inte har kunskap att ifrågasätta?
Jag älskade Barbie när jag var liten eller som 80-tals unge favoriserade jag dock Sindy. Idag avskyr jag Barbie, och andra könssteriotypiska leksaker. Hur hade det varit om det var tvärt om - hade jag varit annorlunda då?
Fast jag måste ändå få säga att jag redan som 6 åring - när jag fick min ballerina-Sindy som jag avgudade över allt annat (får fjärillar i magen fortfarande när jag känner doften av 'henne'). Jag döpte henner till det vackraste namnet jag visste då - Kim. Könsneutralt om något!
Kim, ett namn jag själv hade velat ha. Hon/han-namnet kändes spännande, minnas jag, men också nära mig själv. Det hade varit ett bra namn för mig när jag var 6 år och skrapade upp knäna i sandhögen när jag körde runt alla mina bilar och långtradare, eller när jag satt på pakethållaren och styrde min dubbelbackspeglade (tjej)cykel - det gav iallafall förnimmelsen av en limpa, i fantasin. Men gjorde det mig mindre flickig? Jag älskade Madickenklänningar med små förkläden och hade ofta margaretaflätor (flätor i klinglor vid öronen), men jag trivdes också som fisken i truck-kepsarna pappa fått från någon verksta och jag önsakde ofta att mina träskor var lika tufft nedslipade som moppekillarnas i högstadiet. Men då gick jag i lågstadiet. I mellanstadiet började helvettet. När man skulle lära sig att passa in, gilla killar och tjejjiga luktsudd. Jag började tillockmed att samla på servetter! (VARFÖR DÅ?!)
Jag tror vi har vår sanna identitet i lågstadieåldern. Där finns kärnan som vi i äldre dagar återkopplar i vårt inre. Den som sedan tystas ner för att passa in i det sociala nätet av regler för hur man som tjej eller kille bör vara äldre upp i åldern. Det är ju det hela för-pubertala och puberteten handlar om. (Tydligen också den post-pubertala!)
Jag måste fortsätta tänka på detta sen...nu måste jag jobba.
Varför är jag som jag är? Just nu?
Helt (o)seriöst känner jag att jag befinner mig i ett förevigt post-pubertalt tillstånd. Känner att jag där för alltid förblir - ett för evigt ifrågasättande av min egen existens. Vad gjorde mig så`n?
Är det ett resultat av alla mina terapitimmar? Inte för att det är något negativt. Snarare upplever jag mig för bra för mitt eget bästa! Saker tar lite för lång tid bra, när man ska tänka igenom allt man gör, varför man gör det och vad det kommer att få för konsekvenser för mig och alla andra.
Förvånades så av någon från kursen upplevde det svårt att läsa och förstå Freuds "Ego, id and superego" av den anledningen att texten krävde retrospektion - för att förstå krävs en djupdykning i sig själv - något som tydligen den personen inte var van vid att göra. Jag förundrades, kanske även beundrade? Är inte klar med den tanken ännu.
Varför gör jag det, när andra inte gör det? Kanske är det för att jag är så nyfiken på mig själv eller dum (mot densamma)?
Allt jag läser kommunicerar jag med mitt inre, mina egna erfarenheter - men då har jag också den stora lyckan att känna till varenda skrymsle av mitt inre. Levde ju i storsett där en period.
Vilken är din identiet, har du funderat på det någon gång?
För mig har frågan varit så självklar. Men att se det som att det man berättar för någon, när man ska presentera sig själv för någon första gången, bara som just en berättelse av mina egna minnen, det jag känner, mina drömmar och förhoppningar av vad jag kommer att bli, ger ens identiet en helt annan innebörd.
Vad jag känner mig vara idag, kan vara helt utbytt imorgon, då andra minnen dyker upp och formar min väg. Ens identiet är för mig så mycket mer än vart någonstans jag är född, när jag föddes eller vilken färg min hud har eller vilket kön jag råkade få som litet embryo. Men vad detta "mera" består av vet jag inte, inte heller vart det kommer ifrån.
Vissa menar att identiteten kommer som ett brev på posten i och med att någon tar sitt första andetag vid födseln, på grund av det sätt du bemöts ("det blev en liten prinsessa" eller "det blev en kavat liten pojke"). Att vi blir det vi föds in till. Hur ska vi kunna värja oss från det, alltså från andras fördommar som spys över oss som små, som vi inte har kunskap att ifrågasätta?
Jag älskade Barbie när jag var liten eller som 80-tals unge favoriserade jag dock Sindy. Idag avskyr jag Barbie, och andra könssteriotypiska leksaker. Hur hade det varit om det var tvärt om - hade jag varit annorlunda då?
Fast jag måste ändå få säga att jag redan som 6 åring - när jag fick min ballerina-Sindy som jag avgudade över allt annat (får fjärillar i magen fortfarande när jag känner doften av 'henne'). Jag döpte henner till det vackraste namnet jag visste då - Kim. Könsneutralt om något!
Kim, ett namn jag själv hade velat ha. Hon/han-namnet kändes spännande, minnas jag, men också nära mig själv. Det hade varit ett bra namn för mig när jag var 6 år och skrapade upp knäna i sandhögen när jag körde runt alla mina bilar och långtradare, eller när jag satt på pakethållaren och styrde min dubbelbackspeglade (tjej)cykel - det gav iallafall förnimmelsen av en limpa, i fantasin. Men gjorde det mig mindre flickig? Jag älskade Madickenklänningar med små förkläden och hade ofta margaretaflätor (flätor i klinglor vid öronen), men jag trivdes också som fisken i truck-kepsarna pappa fått från någon verksta och jag önsakde ofta att mina träskor var lika tufft nedslipade som moppekillarnas i högstadiet. Men då gick jag i lågstadiet. I mellanstadiet började helvettet. När man skulle lära sig att passa in, gilla killar och tjejjiga luktsudd. Jag började tillockmed att samla på servetter! (VARFÖR DÅ?!)
Jag tror vi har vår sanna identitet i lågstadieåldern. Där finns kärnan som vi i äldre dagar återkopplar i vårt inre. Den som sedan tystas ner för att passa in i det sociala nätet av regler för hur man som tjej eller kille bör vara äldre upp i åldern. Det är ju det hela för-pubertala och puberteten handlar om. (Tydligen också den post-pubertala!)
Jag måste fortsätta tänka på detta sen...nu måste jag jobba.
Identitetsbegrepp och en amerikansk president
Jag har svårt att komma koncentrera mig idag. Det är söndag och arbetshögen till höger är lika konstant som den var i fredags. Jag försökte att läsa texten vi ska behandla imorgon förmiddag, redan igår, men det gick inte alls. Då behövdes städning och sällskap, mor och far kom över och åt lite sallad innan de drog vidare ut i "krog-svängen" skulle jag vilja skriva, men kanske är det en Freudiansk felsägning - alltså mina egna önskningar som tränger sig igenom? Nä, de skulle ut och dansa, ja alltså mera i pensionärs-svängen än krog-svängen.
Jag har själv inte varit ute och dansat på evigheter. Kan knappt minnas. Dansade dock lite igår, kan jag erkänna, framför spegeln när jag dammade. Städmusiken kan vara lite väl påträngande ibland! Min kropp och knopp längtar att efter att få röra på sig. Jag funderade nyss på om jag ska kliva i Croc'sen och gå en sväng runt huset. Regnet utanför ligger blött på asfalten här nedenför, björkarna är så ljuvligt gröna och blänkande 'juicy' och några solgula blommor i rabatten ligger och tar igen sig i solen, försöker väl återhämta sig från sin slagsida. Regn in all ära, men det tar på krafterna. Nu skiner solen på huset mittemot som skirker till mig att komma ut, ta några friska och djupa andetag...men under mina underarmar ligger ett häfte kopierade stenciler, och en bläckpenna och skriker också. I'm so thorn inbetween! Men texten lockar mig inte just nu. Kanske för att den inte presenterade de där uppgifterna som jag hade hoppats på, det som skulle fylla igen luckan jag upplever mig ha. Jäkla text! Det är om Erik Erikssons identitetsberepp och teori om phsykohistoria, och han analyserar Usa's gamla presendent Thomas Jefferson från början av 1800-talet. Han menar att det är ett bra exempel som visar på att vår historia, den samtid vi lever i, påverkar vår känsla för oss själva, alltså vår identitet. Hur vi vill bli ett, eller iallafall den del av 'det eviga', från förr och det som skall komma. Det eviga ja...ja kanske är vårt bloggande ett tecken på det? Eller dagboks-, och brevskrivande? Att göra sin röst "hörd" av andra, med sin potetiella möjlighet att göra ett avtryck i någon annans liv, någon annanstans, i en annan tid? Ja, det är vad jag tolkar i allafall, för om sanningen ska fram så greppar jag inte riktigt kopplingen. Men förhoppningsvis klarnar det imorgon då vi ska diskutera texten.
Kanske jag skulle ta och gå ut iallafall?
Jag har själv inte varit ute och dansat på evigheter. Kan knappt minnas. Dansade dock lite igår, kan jag erkänna, framför spegeln när jag dammade. Städmusiken kan vara lite väl påträngande ibland! Min kropp och knopp längtar att efter att få röra på sig. Jag funderade nyss på om jag ska kliva i Croc'sen och gå en sväng runt huset. Regnet utanför ligger blött på asfalten här nedenför, björkarna är så ljuvligt gröna och blänkande 'juicy' och några solgula blommor i rabatten ligger och tar igen sig i solen, försöker väl återhämta sig från sin slagsida. Regn in all ära, men det tar på krafterna. Nu skiner solen på huset mittemot som skirker till mig att komma ut, ta några friska och djupa andetag...men under mina underarmar ligger ett häfte kopierade stenciler, och en bläckpenna och skriker också. I'm so thorn inbetween! Men texten lockar mig inte just nu. Kanske för att den inte presenterade de där uppgifterna som jag hade hoppats på, det som skulle fylla igen luckan jag upplever mig ha. Jäkla text! Det är om Erik Erikssons identitetsberepp och teori om phsykohistoria, och han analyserar Usa's gamla presendent Thomas Jefferson från början av 1800-talet. Han menar att det är ett bra exempel som visar på att vår historia, den samtid vi lever i, påverkar vår känsla för oss själva, alltså vår identitet. Hur vi vill bli ett, eller iallafall den del av 'det eviga', från förr och det som skall komma. Det eviga ja...ja kanske är vårt bloggande ett tecken på det? Eller dagboks-, och brevskrivande? Att göra sin röst "hörd" av andra, med sin potetiella möjlighet att göra ett avtryck i någon annans liv, någon annanstans, i en annan tid? Ja, det är vad jag tolkar i allafall, för om sanningen ska fram så greppar jag inte riktigt kopplingen. Men förhoppningsvis klarnar det imorgon då vi ska diskutera texten.
Kanske jag skulle ta och gå ut iallafall?
