Bloggrocking blues

Jag har precis skickat iväg ett utkast till min handledare. Jag hann verkligen inte långt! Men det är så det är, jag har ändå suttit med det hela eftermiddan och nu är klockan fem. Det är dax för middag, sen måste jag fortsätta jobba för att förbereda min undervisning imorgon. *suck*  Jag måste hinna göra Fudge också! Vad var det i detta jobb som någonsin ansågs åtråvärt? Jag tycks ju aldrig hinna det jag ska, och när man väl tycker att man hunnit en bit ska det revideras, skrivas om och läggas till; "Jamen, deeet hinner du med till nästa vecka - iiinga problem." - slutdiskuterat. Så sitter man där sen, på sin kammare och ser igenom sin almanacka (som ingen annan har tillgång till!) och ser att - nej, jag kommer inte att hinna det - det är fullt. Det är kört, det kommer att framstå som om jag är ineffektiv!  Men det är klart....aha lixom, jag ska ju jobba utifrån "den goda viljan", "man jobbar tills det är klart", "man vill ju att det ska bli bra", "jag har väl ändå inget annat för mig", "man måste ju förtjäna sin plats, det står många vid grinden redo att ta min plats".......... Förödande tankar,  tyvärr direkt citerade från minnet och folk i branchen (och andra brancher jag varit i också för den delen), samtidigt som många leenden kan uttrycka; "Men asså, det ÄR ju ändå bara ett jobb!", då de försöker ursäkta sig för att de måste gå hem för att ungarna ligger i 40 grader feber, eller för att de själva går runt med kroppen i förband och arma fixerade á la Sccoby Doo - mumie efter att de ramlat i stentrappen påvägen hem från jobbet 03:30 dagen innan....

Bitter, frusen och frizzy är vad jag är. Bitter i själen, frusen i kroppen och fryzzy i håret, kan inte bli värre...? Tur att jag vet att det blir bättre - och JAG vet ju (eller kan ju lura mig själv) - att det ändå bara är ett jobb. ;o)