Långtradare och Kyrkans barntimme
Har just kommit hem från jobbet. Slut. Jag var så trött imorse men ändå piggare än vad jag varit på hela helgen och förra veckan. Kan ha att göra med att jag redan halvnio igår tog febernedsättnde och kröp i säng innan tio. Klockan ringde 6:15 imorse - och jag kände mig piggare i kropp och knopp. Med nånstans måste jag vara trött, för påvägen till jobbet var jag tvungen att runda en tankbil som stod vid sjukhuset och fyllde oxygen, och när jag gjorde det slog doften av långtradarhytt emot mig och jag bara kände hur mycket jag längtade efter pappa! Bara så där. Och det var så starkt att jag blev tvungen att torka bort en tår med "stickivanten" som rann...Då slog det mig att; - du tjejen, är du utarbetad nu? Du pratade med pappa typ tre ggr igår på telefonen inför julförberedelserna...du träffar honom i övermorgon...hallå? Skärpning!
Visst är det lustigt vilken makt det ligger i dofter? Hänsynslöst kastas vi tillbaka längst "Memory Lane" vare sig man vill eller inte då dofter slår emot en. Och vad känslan gör med en sen! Den kan sitta i ett bra tag, kanske längre och det är ju okej, om det är ett angenämt minne. Mindre trevligt om det är något jobbigt.
Jag har på jobbet en korridor som ger mig dubbla vibbar. Något både fyller mig med trygghet, förväntan men ändå obehag och misströstan. Den luktar Kyrkans barntimme!
Ja, det hette så, den där "pre-pre-förskoleverksamheten" som låg antingen före eller om det var mittemellan "KomochLek" (i vilkens regi den drevs har jag ingen aning om) och Förskolan. Det jag vet är att jag inte var "mogen" för KomochLek. Det var en pina att sättas på en stol och gegga med pappersmassa och forma en gris med hjälp av en ballong inför några äldre flickor. Det är allt jag minns av KomochLek - vi gick inte dit fler gånger mamma och jag.
Däremot Kyrkans barntimme - träffarna som kändes som en evighet, men som förmodligen bara bestod av 60 minuters barnverksamhet (undertiden mamma var och handlade?), och jag var väl 5 år och jag minns det tydligt. Hur lokalen såg ut, doften, känslan av den bruna 70-tals heltäckningsmattan som vi lekte Björnen Sover på. Och alla böcker med långhåriga killar i klänningar (Jesus och lärjungarna) och mandariner. På julavslutningen fick man en papperspåse med en mandarin och en ask russin. Fast det var överkurs för mig - men mandarinen gick hem. Så, när jag varje gång går denna korridor på jobbet sköljer dessa minnen över mig då det EXAKT luktar som det luktade på församlingsgården. Det måste vara murbruket. Båda har 60/70-tals väggar i ljusgult tegel. Kanske ska jag skala min mandarin när jag går igenom den nästa gång? =)
Visst är det lustigt vilken makt det ligger i dofter? Hänsynslöst kastas vi tillbaka längst "Memory Lane" vare sig man vill eller inte då dofter slår emot en. Och vad känslan gör med en sen! Den kan sitta i ett bra tag, kanske längre och det är ju okej, om det är ett angenämt minne. Mindre trevligt om det är något jobbigt.
Jag har på jobbet en korridor som ger mig dubbla vibbar. Något både fyller mig med trygghet, förväntan men ändå obehag och misströstan. Den luktar Kyrkans barntimme!
Ja, det hette så, den där "pre-pre-förskoleverksamheten" som låg antingen före eller om det var mittemellan "KomochLek" (i vilkens regi den drevs har jag ingen aning om) och Förskolan. Det jag vet är att jag inte var "mogen" för KomochLek. Det var en pina att sättas på en stol och gegga med pappersmassa och forma en gris med hjälp av en ballong inför några äldre flickor. Det är allt jag minns av KomochLek - vi gick inte dit fler gånger mamma och jag.
Däremot Kyrkans barntimme - träffarna som kändes som en evighet, men som förmodligen bara bestod av 60 minuters barnverksamhet (undertiden mamma var och handlade?), och jag var väl 5 år och jag minns det tydligt. Hur lokalen såg ut, doften, känslan av den bruna 70-tals heltäckningsmattan som vi lekte Björnen Sover på. Och alla böcker med långhåriga killar i klänningar (Jesus och lärjungarna) och mandariner. På julavslutningen fick man en papperspåse med en mandarin och en ask russin. Fast det var överkurs för mig - men mandarinen gick hem. Så, när jag varje gång går denna korridor på jobbet sköljer dessa minnen över mig då det EXAKT luktar som det luktade på församlingsgården. Det måste vara murbruket. Båda har 60/70-tals väggar i ljusgult tegel. Kanske ska jag skala min mandarin när jag går igenom den nästa gång? =)
Kommentarer
Trackback
