Brytpunkten, dagen som fick mig att välja - samt året efter.
"3/1 1997
Detta är jobbigt, nu är det svårt. Jag känner mig så ensam, så ensam. Maktlös också. Just för att jag inte vet hur jag ska ro iland det hela. Jag vet inte hur eller åt vilket håll.
Det har ju hänt att jag bestämt mig och styrt åt ett visst håll, men så har stormarna kommit och blåst hål och trasat sönder mina segel! Trotts det har jag rott i hamn, fast bara för att se att det inte fanns något att hämta när jag väl kommit fram. Allt skulle vara så mycket enklare med charter. En katalog där allt presenterades, där man kan läsa sig till vad som finns och vad som krävs. Så kunde man sen välja efter sina tillgångar, packa sina väskor och åka. Då vet man att man kommer fram och vad man får. Varför finns det inga livscharters? Det skulle hjälpa så mycket.
Jag tycker inte om det jag ser här, det jag känner. Jag tittar mig omkring mig och ser denna lilla lägenhet stökig som fan. Disk i högar, snorpapper och kläder huller om buller. Gamla brödkanter, faan jag kan ju inte ens laga ordentlig middag till mig själv!
Jag kan så avundsjukt titta i andras kundvagnar och beundra att de hittat allt det där och undrar hur det kommer att smaka och för vilka, hur många och när? Själv kommer jag inte på nå't att äta. Enda gången jag kan ha mycket i vagnen är då jag gör pannkaka (obs utan grönsaker!). Till pannkaka krävs fler indigridienser än två och det är matlagning för mig. Det är sällan det överskrider två för mig, när min matsedel ofta är nudlar, spagetti med diverse och fruktsoppa! Det är ju tragiskt! Vad hände?
Vill man vara med längre? Orkar man ta sig i kragen och bli fröken duktig igen? Hon som för några år sedan kunde stå vid spisen och laga mat, baka och feja.
Fast det var för två.
Nu är jag ensam.
Jag just nu hatar att vara ensam. Ensam ensamhet är hemsk. Egenhändigt vald ensamhet är inte lika olidlig. Skall detta jag ser runt omkring mig bevisa min lycka? Framgång? Men framför allt - är det mitt liv?"
Ett år senare
"9-10/1 1998
Är så dagvill att jag inte vet om det är dag eller natt, eller datum för den delen. Jag har vänt totalt på dygnet.
Men i kväll, natten till onsdagen den 10:e så kojsar jag i mitt hus! Mor och far hjälpte mig in med sängen i morse och sedan har jag fejjat hela dagen, och det blev mysigt. Toaletten är inte klar utan oanvändbar, golv ska läggas in. Pappa har lånat mig husvagnstoan!
Så, jag har kokat min första kopp the´, Stockholms thé så klart, och sitter i sängen. Det kommer väl att höras en massa ljud, nya ljud och knäppningar. Men det tillhör, inte minst gamla hus. Jag är jätte-trött. Godnatt."
Detta är jobbigt, nu är det svårt. Jag känner mig så ensam, så ensam. Maktlös också. Just för att jag inte vet hur jag ska ro iland det hela. Jag vet inte hur eller åt vilket håll.
Det har ju hänt att jag bestämt mig och styrt åt ett visst håll, men så har stormarna kommit och blåst hål och trasat sönder mina segel! Trotts det har jag rott i hamn, fast bara för att se att det inte fanns något att hämta när jag väl kommit fram. Allt skulle vara så mycket enklare med charter. En katalog där allt presenterades, där man kan läsa sig till vad som finns och vad som krävs. Så kunde man sen välja efter sina tillgångar, packa sina väskor och åka. Då vet man att man kommer fram och vad man får. Varför finns det inga livscharters? Det skulle hjälpa så mycket.
Jag tycker inte om det jag ser här, det jag känner. Jag tittar mig omkring mig och ser denna lilla lägenhet stökig som fan. Disk i högar, snorpapper och kläder huller om buller. Gamla brödkanter, faan jag kan ju inte ens laga ordentlig middag till mig själv!
Jag kan så avundsjukt titta i andras kundvagnar och beundra att de hittat allt det där och undrar hur det kommer att smaka och för vilka, hur många och när? Själv kommer jag inte på nå't att äta. Enda gången jag kan ha mycket i vagnen är då jag gör pannkaka (obs utan grönsaker!). Till pannkaka krävs fler indigridienser än två och det är matlagning för mig. Det är sällan det överskrider två för mig, när min matsedel ofta är nudlar, spagetti med diverse och fruktsoppa! Det är ju tragiskt! Vad hände?
Vill man vara med längre? Orkar man ta sig i kragen och bli fröken duktig igen? Hon som för några år sedan kunde stå vid spisen och laga mat, baka och feja.
Fast det var för två.
Nu är jag ensam.
Jag just nu hatar att vara ensam. Ensam ensamhet är hemsk. Egenhändigt vald ensamhet är inte lika olidlig. Skall detta jag ser runt omkring mig bevisa min lycka? Framgång? Men framför allt - är det mitt liv?"
Ett år senare
"9-10/1 1998
Är så dagvill att jag inte vet om det är dag eller natt, eller datum för den delen. Jag har vänt totalt på dygnet.
Men i kväll, natten till onsdagen den 10:e så kojsar jag i mitt hus! Mor och far hjälpte mig in med sängen i morse och sedan har jag fejjat hela dagen, och det blev mysigt. Toaletten är inte klar utan oanvändbar, golv ska läggas in. Pappa har lånat mig husvagnstoan!
Så, jag har kokat min första kopp the´, Stockholms thé så klart, och sitter i sängen. Det kommer väl att höras en massa ljud, nya ljud och knäppningar. Men det tillhör, inte minst gamla hus. Jag är jätte-trött. Godnatt."
Kommentarer
Trackback
