Expedition Liv - en krigare. Del 1
När jag var 14 år ville kompisarna bli lärare, frisörer, veterinärer och författare. Inget av detta tilltalade mig, om än möjligen det sista. Men det fanns inga författargymnasium och universitet kände jag inte till. När jag var 15 och det var dags att göra besök på gymnasieskolor med intressanta program så åkte jag 14 mil till länets enda dekoratörsutbildning. Att skylta fönster och butiker och skriva skyltar tyckte jag låg för min natur. Lagom kreativt. När det var dags att söka hade jag inte tillräckliga betyg. Jag fick tänka om och sökte program på orten. Bildgymnasiet, Dansgymnasiet och 2-årig social som mitt sista val. Till bildgymnasiet lämnades arbetsprov, jag kom till andra gallringen sen åkte jag ut, jag fick sedan meddelandet att jag inte hade tillräckliga betyg för mitt tredje val. Återstod var audition till dansgymnasiet, men jag hade bara dansat på hobbynivå någon gång i veckan, tagit balett bara under ett år. Syo-konsulenten försökte övertala mig att tänka om. Nog var dansen bara en hobby? Inte hade jag tänkt igenom beslutet tillräckligt? Det kunde nog finnas bättre alternativ.
Under bara några månader var dansen allt jag kunde tänka på. Jag kände ett kall till dansen. Jag krävde av livet att få dansa. Jag minns uttagningen som det var igår, läkarundersökningarna på rygg och höfter. Röntgenplåtar som lovade att allt var ok.
Konkurrensen var inte så krävande och jag togs in bland de 15. Som en av de medelmåttiga eleverna. Lyckan var total.
Konkurrensen var inte så krävande och jag togs in bland de 15. Som en av de medelmåttiga eleverna. Lyckan var total.
Under de två åren då gymnasiet pågick befann jag mig i ett lyckorus. Från att ha stått i kulisserna i mitt egen liv hade jag klivit upp på den riktiga scenen. Jag var någon. Jag hade skaffat mig en identitet. Jag var dansare.
Någon månad in på sista terminen fick jag besked om att jag var tvungen att låta mina fötter bli opererade. Då hade pappersluntor med ansökningshandlingar redan skickats iväg till vidareutbildningar söderut och det kommande dansplanerna. Men då hade också hundratals timmar av smärta ignorerats. På uppvaket och med två fötter hängande i luften som luftballonger, med en smärta som var total och efter en vecka i rullstol, verkade drömmen om en karriär som denasre långt borta – eller ens chansen till att på påbörja en början till en karriär. Kanske hade det varit tänkt att behålla det på en hobbynivå, kanske hade Herr Syo -"Mesher Smith" haft rätt?
Två månader efter operationen stod jag i dimblåbyxor på en aulascen och tog emot rungande applåder efter ett improvisationsnummer på skolans avslutning. Tiden hade inte varit tillräcklig för att skapa en koreografi, inte eller varit tillräcklig för att slippa att stapplande ta mig från scenen. Men tanken på att "det som inte knäcker, det härdar" och att man som ung inte har någon rätt att klaga, fick allt att rina av en som en gås. Det tillhörde epitetet att växa som människa, mogna, ta smällar, ta chansen. Att växa ska göra ont - hade jag fått för mig.
Jag fyllde 18 just efter studenten. En dag som inte alls var så kul som ryktet sagt. Kanske för att de nya examensskorna kändes som skruvstäd på svullna fötter. Sommaren väntade dock med större utmaningar än så. En månad in på sommaren stod jag uppställd med stram hårknut, svart dansdräkt och vita trikåer på ett golv så blankt och med stänger så nötta. Trädstammar som fallit offer för krampande händer eller lätta smekningar. Som stått pall för tryck av hävande kroppar som delats i splitt, under tiotals år. På drömskolan i Stockholm. 65mil från mamma och pappa. Där jag med egen muskelkraft skapade under med min kropp. Där själen berättade att här kunde allt ta slut och då skulle allt bero bara på mig själv.
Jag fyllde 18 just efter studenten. En dag som inte alls var så kul som ryktet sagt. Kanske för att de nya examensskorna kändes som skruvstäd på svullna fötter. Sommaren väntade dock med större utmaningar än så. En månad in på sommaren stod jag uppställd med stram hårknut, svart dansdräkt och vita trikåer på ett golv så blankt och med stänger så nötta. Trädstammar som fallit offer för krampande händer eller lätta smekningar. Som stått pall för tryck av hävande kroppar som delats i splitt, under tiotals år. På drömskolan i Stockholm. 65mil från mamma och pappa. Där jag med egen muskelkraft skapade under med min kropp. Där själen berättade att här kunde allt ta slut och då skulle allt bero bara på mig själv.
Jag kom in på den ettåriga Yrkesförberedande linjen. Jag flyttande till Stockholm och mamma grät. Hon fortsatte att gråta varje gång jag återvände till Stockholm, i flera år. Sammanlagt blev det fyra år på Balettakademien, då jag året efter dansade in mig på Yrkesdansarutbildningen. Mitt kall var nu givet. Jag hade nått mitt mål. Kropp och själ kunde nu drillas av vana händer, blickar och höga röster. Kraven blev hårdare. Jag fick inte vara lat. Jag fick inte göra fel. Skulle alltid vrida ut mer i höfterna. Hoppa högre. Se lättare ut när killarna lyfte mig. Inte gå upp i vikt. Inte gå ner i vikt. Ha det kul på julledigheten men inte FÖR trevligt, inte äta för mycket. Ta extra studielån eller jobba hela sommaren för att kunna träna på sommarkurserna. Ledighet var skadligt, speciellt om man skulle komma ikapp - sig själv och sin begåvning. Dansa mer. Styrketräna lätt men länge. Inte träna fel. Träna kvällstid utöver alla klasser om dagarna. Jobba helger för att få mer pengar till extraklasser. Göra mer. Göra bättre. Vi var alla utvalda. Andra ville ha våra platser. Jag skulle förtjäna min.
Jag åkte på skada efter skada. Det var som om min kropp var av papper. Jag skyllde på viljan. Om bara min vilja engagerades i allt jag gjorde. Om jag bara höll med om allt som sas. Accepterade och tog del av varje råd. Då skulle saker falla på plats. Jag skulle självläka. Själen skulle plötsligt kliva igenom varje rörelse och visa sig. Tekniken, kroppen och rörelserna skulle bara var bli ett verktyg för det jag ville förmedla. För det jag kände. Alla skulle se och förstå. Det gällde bara att få kroppen att göra det själen ville.
På min examen hade jag frånvaro från flera fysiska klasser under min sista termin. Skador i ett knä, en höft och i fötter begränsade min närvaro till enbart teori och sång. Jag var välkommen att gå om sista året. Det upplevdes som en omöjlighet. Istället lät jag mig övertalas att fortsätta min utveckling i New York. Samma sommar och 22år åkte jag och en vän till Manhattan för att utvecklas och förädlas till ultimata dansare. Skaffa erfatenheten som andra skulle avundas. Det där lilla extra som skulle få en att sticka ut ur mängden.
Sommaren innan avfärd till NYC dog min själ (men det är en annan historia). Räddningen var mitt New York, mitt nya jag, min nya kropp, mitt nya liv. Jag skulle finna viljan som hade stoppat mig från att bli så bra som jag hade potential för, träna bort skadorna, ignorera kroppens felaktiga signaler. Slå dövörat till. Jag hade blivit en krigare. En krigare i dans. Beredd att dö vid min post.
På min examen hade jag frånvaro från flera fysiska klasser under min sista termin. Skador i ett knä, en höft och i fötter begränsade min närvaro till enbart teori och sång. Jag var välkommen att gå om sista året. Det upplevdes som en omöjlighet. Istället lät jag mig övertalas att fortsätta min utveckling i New York. Samma sommar och 22år åkte jag och en vän till Manhattan för att utvecklas och förädlas till ultimata dansare. Skaffa erfatenheten som andra skulle avundas. Det där lilla extra som skulle få en att sticka ut ur mängden.
Sommaren innan avfärd till NYC dog min själ (men det är en annan historia). Räddningen var mitt New York, mitt nya jag, min nya kropp, mitt nya liv. Jag skulle finna viljan som hade stoppat mig från att bli så bra som jag hade potential för, träna bort skadorna, ignorera kroppens felaktiga signaler. Slå dövörat till. Jag hade blivit en krigare. En krigare i dans. Beredd att dö vid min post.
Kommentarer
Trackback
