Mobilmutanter och andra tanter (kåseri)
Vad har hänt med de unga människorna? Det är som om alla muterats under de senaste åren. Det verkar komma i tidiga tonåren, sakta växande, och vid 15 tycks det vara försent. Hörde härom dagen att det krupit ner i åldrarna nu också, en mamma födde visst en dotter för någon vecka sedan med samma mutation – en mobiltelefon i handen. Just när en trött mamma ser på då en glad pappa just ska klippa navelsträngen på lilla pyret så kommer första SMSet; "Välkommen till världen, lilla vän!". Och så fortsätter det. Till mångas förbannelse.
I skolan sitter eleverna och messar varandra under lektionstid, på universiteten har studenterna smittats av den yngre generationen, men dock ännu lindrigt. Där rings det mer än det messas. Än så länge. Har hört att diagnosen inte är god. Messandet är visst ett stadie alla förr eller senare går igenom – överallt.
Varför går inte alla lärare hem? Varför inte spara på mina hårt förvärvade skattepengar och låta SMS:andet ta över, låt eleverna sitta där och lära varandra, eftersom nu det verkar vara så viktigt.
Att mobilen förpestat vår värld det vet vi. Kommunikationen är ytligare, inga viktigare saker sägs, fast det pratas mer än någonsin. Kommunikationssamhället. Kommunikationsvansinnet. För 15 år sedan ansågs en människa som pratade högt för sig själv på gatan för en vettvilling – nu är det förmodligen en företagsledare, eller någon som fått bättre tankar och inte vill få varma öron...
Snart kommer en backlash – tystnad (prisa gud!). Inte en dag försent. Vilken önskedröm om alla mobilmaster helt plötsligt svimmade och föll ihop, förpulvrades likt glas krossas på asfalt. Då skulle alla flyttfåglar äntligen hitta hem. Alla dom som varit ute och virrat sen 1986.
Jag har märkt att det finns olika grader av mobilkommunikation/mobilfascism. Här kommer min nedräknande lista, från den mildaste avarten till den värsta;
10. De som har mobilen med sig, men aldrig har den på. Vad är då vitsen från första början?9. De som har den på, men som inte hinner svara under de fem minuter det tar för dem att rota igenom väskan för att hitta mobilen, för sent, och med alla i bussen stirrandes på dennes jackficka.8. De som har med mobilen liggandes på bordet på mötet, men som överseende har på vibratorn istället för signalen, och sedan avstår från att svara, för hänsyn för mötets alla andra deltagare. En variant till detta är de som tyst reser sig upp och väsande säger i luren "jag måste gå ut, jag sitter i ett möte" och inte helt stänger dörren...eller så stänger det dörren, men står alldeles just utanför och med normal++ samtalston pratar i tio minuter.7. De som har mobilen i sånna där fula fodral på magen som får en att tänka på de ännu fulare 80-tals magpungväskorna.6. De som har en massa tingeltangel sk. mobilsmycken hängande från antennen (som om den skulle bli mindre farlig bara för att lite blingbling bländar förståndet?) som ger ifrån sig enerverande och totalt osexiga plastbesticksliknande ljud.5. De som högt och tydligt i ett trångt eller utsatt läge pratar i sin mobiltelefon utan aning om var de befinner sig. Vissa detaljer vill man inte höra. Säg åt mig att hålla för öronen nästa gång!4. De som går på stan med mobiltelefonen i handen, tillsammans med plånbok och kassar och annat jox, så att när de ska betala måste be kassören om hjälp att ta ut sedlarna ur mobil-, och plånbokshanden för att kunna betala. Som sagt, det är en mutation – won’t go off!3. De som sitter och testar och väljer om alla meningslösa och hjärndöda ringsignaler under
1 ½ timmes bussresa. När blev korsord fel tidsfördriv?2. De som säger "Ett ögonblick bara..." och signalerar med blicken och munnen att de tar ett viktigt samtal mitt i den där spontana på-stan-hej-det-var-länge-sen-träffen. Då vill man säga "Nä, vi har inte setts på 5 år och jag slipper hellre resten av livet, istället för att stå här med armarna i kors och vänta/lyssna i onödan".1. De som efter ett halvår opererar bort mobilen för en senare och ännu heljävligare modell, med nån funktion att få in senaste-hitmusik-versionen till signal, som oavsett låter som samma hypade speldosa i vattenklosetten. Helt utan eftertanke eller empati för de stackars människor som tar hand om skiten det släpper från handen i de länder skrotet sålts vidare till.
Tyvärr brukar många av dessa punkter infalla hos de flesta mutanter. Den värsta sortens.
När mobilen var ung, var jag ännu yngre. När jag fick min egen, något äldre. Men precis som med bloggen (!), tog man med sig mobilen vart än man gick. Hade den i väskan och kände den hela tiden (som om det var den där farliga pepparsprejen man hade sån respekt för), med samma surrande utropstecken i skallen "Jag måste ringa nån! Måste ringa nån!". För ringandets skull, inte för att jag har något speciellt att säga, till någon speciell.
För att citera en karaktär från Galenskaparna och After Shave "Jag har aldrig, när jag är ute på stan, känt att NU skulle det va gott att ringa nån". Tydligt att mycket förändrats sedan i förrgår! Det är inte längre "The world is my oyster" utan "The cellphone is my cancer".
Kommentarer
Trackback
