Bloggrocking blues

Helt utan förvarning åker dörrar igen. Det kan vara dörrar som demonstrativt visar att här är du inte välkommen, stanna där du är. Det kan vara osynliga dörrar, som när någon man älskar går ut genom det som tidigare var den gemensamma dörren till lyckan, då dennes kärlek tagit slut.

Det finns också inre dörrar som stängs, när någon otillåtet tar ett steg för nära. Helt plötsligt kan det låta *SLAM* i bröstet och man blir som en mussla. Ofrivillig att dela med sig eller ta emot. Många dörrar som slagit igen i mitt liv. Låsts också för den delen. För att på något övertydligt sätt markera att där har jag inget att hämta, jag kanske inte ens var välkommen från första början. Oftast har dörrarna smällts igen när man haft det som roligast. När jag fingrat på dörrkarmarna och klättrat på dörrhandtagen, tigersovit uppe på dörren och svingat i gångjärnen. Det är då det slagit igen. Med en kroppsdel i kläm. Hjärtat främst.

Det kom sedan en tid då jag såg många dörrar. Så många både stängda och öppna dörrar som jag blev nyfiken på. Någon hade sagt till mig att jag hade en knippa med nycklar som passade i de flesta dörrar. De som öppnade sig om jag provade, var också fria för mig att beträda. Men jag höll mig sedesamt på tröskeln till de flesta i många år. Beundrade många trösklar, klev över desto färre. Satt snällt och tittade in, beundrade och tidvis skrattade jag med, men inte riktigt delaktigt. Jag fanns där för många, mötte dem i dörren, leende, hejande, välkomnade. Fastän jag själv aldrig gick längre.

Men en dag stod jag i en dörrpost jag befunnit mig så länge att tillslut blev oförsiktig och tappade balansen. Foten återupptog balansen på andra sidan. Jag hade klivit in. Eller var det ut? Ett var dock säkert, inga minor exploderade. Inga teveshowsapplåder rungade i kulisserna. Inga dolda vattenfyllda hinkar föll över mitt huvud. Jag tog klivet och resten av kroppen och själen gjorde detsamma. Sedan gick det fort. Dörrar öppnades likt strida strömmar. Alla i vilka jag välkomnades. Tillslut hade jag sprungit mellan så många att jag kommit vilse. Jag stannade upp och började själv välja vilka jag ville stänga.

Idag är de viktigaste för mig öppna. Jag öppnar sedan en dörr i taget. Utforskar det jag finner och tar därefter beslutet om den ska få vara öppen eller om den kan gå att stänga. Vissa står på glänt, vill ha dem så för tryggheten skull. Då bländar inte ljuset, eller så blir det inte för mörkt. Inga dörrar är otillåtna i mitt liv. Alla möjligheter finns, jag väljer själv om jag vill gå vidare. In i något okänt eller stanna kvar i det kända.