Bloggrocking blues

Om det är någonting jag lärt mig av livet so far, så är det att allting ordnar sig. Att saker och ting brukar lösa sig till det bästa. Att man kan mer än man tror. Att tålamod är som kondition, det måste underhållas och testas för att hållas under kontroll. Min kondition är urusel, mitt tålamod likaså. Men jag är medveten om det och jag ser det hela med tillförsikt. Inte enkelt, men effektivt.
De gånger skallen knyts i kramp och viljorna i mig inte vill bestämma sig och rösterna övertröstar varandra om vad jag ska/bör ha gjort/det jag kan eller kunnat ,eller om inte tillräckligt - då vet jag vad som står på. När jag springer genom lägenheten (inför katternas förvånade ögon) och hoppar i säng och drar täcket över huvudet och skriker i kudden likt ett obstinat barn (något i stilen med "Jag fattar inte! Jag måste vara helt dum i huvudet!"), då vet jag vad som håller på att hända. När jag kommer hem från jobbet efter en sån´där riktigt stökig dag, där jag bråkat med en text eller en artikel och känner att "detta kommer jag inte att klara" - då så vet jag att klivet redan är taget. 
Så vad rör det sig om? Jo, utveckling.
Att utvecklas som människa är jobbigt. Att stå på ett nytt trappsteg för första gången är förvirrande, men steget är redan taget. När man inser det, kommer tryggheten tillbaka. Så, man ska inte förtvivlas, utan förundras - i did it again!
Efter någon dag känns livet bättre. Pusselbitar har fallit på plats och man upplever harmoni igen. Det är fantastiskt. Man måste låta sig landa på trappsteget bara, sätta ner fötterna och hitta balansen. Inte trippa omkring som på varm kol. Det är då man blir bränd.

Är det inte märkligt hur man i perioder i livet återkommer till att känna sig liten? "Förliten" som vi i norrland kan säga. Man kan vara förliten för att cykla utan stödhjul osv. Precis som det är med skolan. Man kände sig förliten för lågstadiet när man nyss började ettan. Jag kände mig förliten för mellanstadiet när jag började fyran. Samma sak i sjuan för högstadiet, i ettan på gymnasiet, första året på den fyraåriga universitetsutbildningen, första året på den femåriga forskarutbildningen. Jag är 34 år och förliten.
Det känns som om jag lever i en värld förstor för mig. Jämnåriga befinner sig generellt på helt andra platser eller ska man säga i helt andra livssfärer. Inte för att mena att min på något vis behöver vara sämre än deras. Yngre verkar också tycka det ibland. Man måste kunna kategorisera sin värld för att kunna förstå den. Jag är inte lätt att kategorisera in någonstans.

Ända sedan grundskolan har jag hört komentarer om mig som människa. Antingen har jag livig fantasi, eller så en för välutvecklad hörsel. Många av kommentarerna hade varit bättre att leva utan. Men det kan också vara så att flickor i högstadiet inte kan viska. I vuxen ålder så kan jag fundera om det kanske är så. Att det måste vara något fel med deras stämband eller så är det målbrottet som gör sig tydlig för flickor i den åldern på det sättet. För alla kommentarer de säger om andra hörs alltid tydligt. Även de elaka.
 
I somras, en vacker sommardag, tog jag på mig min älsklingsklänning. Det är en mörkblå känning med små via prickar jag haft otroligt länge. Det är jättesött skuren i empirstil, med ett band under bysten som knyts i ryggen. Kjolen har en bred volang längst ner (slutar vid knäna) i samma tyg och uppe på axlarna lika så. Lite förklädesmodell så där. Jag har alltid älskat kläder, aldrig varit rädd för att sticka ut och en av mina älsklingsväskor har jag fått av en god vän från Hongkong. Det är en ryggsäck/axelremsväska i blå lack som ser ut som ett grishuvud. Låter kanske konstigt, men den är supersöt och såldes på NK i Sthlm ett tag. Så, en sommardag hade jag klänningen på och tog den väskan när jag skulle ut på en kort shoppingtur. I en affär hör jag några tjejer (i högstadieåldern) kommentera min klädsel, precis bakom mig. Som om jag inte alls fanns där! Att jag befann mig i någon typ av ljudisolerad bubbla;  "Men guu...kolla hennes väska! *fniss* "Asså, kolla in henne...hon har ju barnkläder på sig!" " Ja´mäh...gu!"  
Det riktigt roliga var att ju längre in i butiken jag sedan gick, desto fler klänningar och överdelar såg jag i liknande stil som min egen klänning! Stärkt, köpte jag en topp. De...hade nog inte råd...

Detta är en av andledingarna till att jag saknar Stockholm. New York ännu mer. Att få klä sig hur man vill utan att behöva utstå kommentarer borde vara en mänsklig rättighet. Jag minns bland annat en tjej i New York som hade tagit på sig en grå sidenpyjamas med en vit brynja under när vi skulle gå på en bar, hon hade färgat håret brandpostrött. Jag minns då att jag tyckte att det var så snyggt! När jag kom hem till Stockholm igen tog jag på mig detsamma när vi skulle ut på club, men min dåvarande pojkvän förbjöd mig och vägrade gå med om jag inte bytte om.

Att tystas i sitt uttryck är unfair.

Jag vet att jag står på ett nytt trappsteg när det gäller min klädsel också. Fan, vad det är trappor överallt!Under en längre tid har jag känt mig frustrerad över hur jag sett ut innan jag gått till jobbet. Som en fågel i en catsuite. Snyggt, men det är inte jag, i en sån kan jag ju inte flyga! Men är det ok att flyga ut och vara den jag är på ett sånt jobb jag nu har? Visst kan man, om man vågar. Frågan är; vågar jag?
Jag vacklar ännu lite men jag vet att jag snart känner mig tygg. Jag borde kasta allt vad huvtröjor heter, dunjackor och tråkskjortor likaså....vart tog min kreativitet vägen?