Bloggrocking blues

Ljuset den morgonen var i en grå nyans. Rummen var tysta, tomma och konturerna diffusa. Fönstren gapade av tidig midommargrönska. Späda blads ytliga grönska, på grenar fortfarande frusna inuti.

På golvet låg kläder slängda. Hon böjde sig sakta ner. Med en stel rörelse tog hon försiktigt upp ett av plaggen. Hon reste sig ljudlöst ur sängen. Hon mådde illa. Hon hade svårt att andas. Hon måste ut.

Hon tog på sig underkläderna, den långa västen från igår, shortsen och jeanshatten hon sytt, tidigare under sommaren. Allt var skrynklat.

Hon vände sig mot nattduksbordet osäker på om hon lagt något där natten innan. Hon tittade inte på personen i sängen, men hon hörde tunga och sovande andetag. Det luktade alkohol i rummet och en doft hon inte kände igen. I hennes vändning mot sovrumsdörren svepte hon med blicken över sängen, golvet. Stora röda fläckar. På golvet hennes ring. Söndertrampad och sned passade den inte längre på hennes finger. Hon stoppade den i fickan, beskyddande. Som om hon räddade en kattunge från en regnig natt – här är du trygg, inget mer ska hända dig.

I hallen tog hon på sig skorna. Hon ångrade att hon ägde sådana opraktiska skor. Höga. Och så lätt som hon vrickade fötterna. Dörren gick igen med ett klick. Trapphuset var kallt. Hon tyckte sig höra ljud och stelnade till. Kom det inifrån? Hon måste skynda sig.

Ute var luften ljum. Husen låg stora och gula och tycktes närma sig hennes kropp när hon sökte sig ner mot vägen. Hon visste vilken håll hon skulle gå, även om hon inte var så bekant med området. Hon valde att ta den lilla vägen. Önskade inte möta någon. Någon som kunde vara farlig. Ensam flicka med bara ben en sommarnatt kunde möta en elak främling. Eller en bekant?

När hon kommit ner till korsningen, såg hon en bil på håll komma emot henne. Hon uppfattade en stor amerikanare, en raggarbil. När den körde förbi henne såg hon att den var full med människor. De såg en ensam ung kvinna på en väg. Hon hörde deras röster;
"Åh, kolla tjejen!"
Bilens motorer rusade bullrande in på en parallellgata. Hon hörde den vända längre bort.

Då började hennes ben springa. Mot skogen. Skogen kändes som hennes enda räddare. Likt ett för länge sedan löfte dem emellan; Kom ihåg vad du lovat! Skydda mig när jag behöver!.
Trots att skogen egentligen bara var en dunge som skilde vägen från villaområdet några meter bort upplevdes den stor. Träden stod glesa, stammarna var höga och marken platt och täckt av lingonris. Hon tog skydd bakom en stor sten som plötsligt fanns framför henne. Den var täckt av fuktig mossa. Hon tog av sig hatten och tryckte den mot bröstet. Böjde ihop sin smala kropp på huk, så mycket hon kunde. Skogen var tyst. Inga fåglar hördes. Som om allt höll andan i solidaritet med henne. Det enda hon hörde var ett brusande. Ett ljud likt en trumma på avlägset håll. Hennes hjärta.

Sedan kom ett sakta muller. Hon knep ihop ögonen som i väntan på ett rungande knytnävsslag. Bilen gled sakta förbi på vägen. Röster ur öppna bilfönster undrade;
"Vart fan tog hon vägen?".
Bilen försvann.

Snabbt sprang hon genom skogen ut på andra sidan. Kom upp på en cykelväg som skulle leda henne in mot stan. Hem till hennes syster. Där hon egentligen skulle ha sovit i natt. Hon önskade att det blivit så. Med snabba steg halvsprang hon fram. Hatten i handen. Håret utsläppt. Ögonen var tomma, torra. Munnen lika så. Läpparna kändes tjocka.

Gatorna var tomma på trafik. Hon såg någon enstaka taxibil. Himlen var ljusblå ovanför hennes blick. Undra om han hade vaknat nu? Undra vad han tänkte? Undra vart mina öronhängen tog vägen? Varför hade han en sån tom bokhylla? Varför var ljuset om sommarmorgnarna så grått?

Hon tog en genväg förbi hennes gamla skola. En bil körde förbi. En vit skåpbil. Hon tog en genväg över skolparkeringen, och skulle just gå över ett övergångsställ när bilen kommer tillbaka. Den saktar ner. Det finns ingenstans för henne att ta vägen. Inga gömställen. Ingen beskyddande skog. Men hon är nära hem; skulle hon springa? Allt vad hon orkade? Skulle hon hinna före? I platåskor?

Mannen i bilen lutade sig över passagerarsätet och rullade ner fönsterrutan.
"Hej. Vill du ha skjuts?" säger en medelålders man med grått hår.
"Jag kan skjutsa dig någonstans?"
Hon svarade att det inte var nödvändigt, att hon snart var framme dit hon skulle. Hon väntade inte på svar utan fortsatte in mot affärsgatan. Rädd att vara förföljd. Av honom, av raggarna och av en medelålders man.

Butikernas skyltdockor betraktade henne med tomma leenden. Smala, vackra, ihåliga kroppar av bakelit. Som hennes.

Hon kom fram till kopparporten och slog in portkoden. Rådhusklockorna slog fem slag. Eller var det sju? Hon tog två trappsteg åt gången upp till andra våningen. Fram till systers dörr. Äntligen hennes dörr. Vit, blank och hennes.

Doft av svag parfym, gårdagens kaffe ur kaffekopparna i diskhon blandat med doften av sömn mötte henne då hon låste dörren bakom sig. Hon var i trygghet. Framme. Hon var säker. I smärta.

Hon smög in i systers sovrum för hennes väska med nattkläder. En sömndrucken röst undrade "Hade du kul?"
"Nä, sådär", svarade hon.

Hon gick in i badrummet. Borstade igenom håret, tänderna, tvättade bort sminket. Tog av sig kläderna medan hon satt på toaletten. Hade hon fått mens? Shortsen var blodiga. Insidan av låren prydda med smala ränder. En så lång som till hennes ankel. Varför hade det blivit så här? Varför hände sånt här?

Hon var tvungen att ställa sig i duschen. Med mekaniska rörelser tvättade hon bort blodet från hennes ben. Och från det undre livet - eller var det underdöden?
Skulle hon i den stunden kunnat välja mellan att stanna kvar eller försvinna till en bättre tid, ett liv där verkligheten rådde, så skulle hon valt det, just då. Även blöt och utan kläder. Livet var inte verkligt. Hennes kropp var inte verklig. Hennes känslor var inte verkliga. Hur kunde livet kännas så konstigt?

Hon duschade inte länge med hänsyn till hela huset. Hon stängde kranen och svepte en handduk om sig. Över sin kropp och sitt ansikte. Hon drog in doften av hennes systers tvättmedel ända ner i tårna. Hennes systers doft. Den var verklig. Men lindrade inte.

Hon fortsatte att blöda. Behövde en binda för natten. Hon tittade igenom skåpen men hittade inga. Hon klev ut i hallen och den blöta huden på axlarna fick gåshud. Men hon kände ingen kyla. Med en tjock bunt med toalettpapper tryckt mellan benen vankade hon sakta mot sovrumsdörren.

"Syrran?", sa hon "är du vaken?". Hon hörde ett svagt mumlande.
"Vart har du bindor någonstans?"
"I skåpet", svarade hennes syster "har du fått mens?".
"Nej", svarade hon, men jag behöver en binda".

Hon såg sin systers sömndruckna ansikte titta frågande på henne. Som om hon just blivit väckt med en omöjligt svår och abstrakt fråga. Systern hade inte förstått vad hon just hört, lät det bero och lade sig ner mot kudden igen. Det var för tidigt, festen innan för sen och hon skulle snart upp till jobbet.

Hon hittade det hon behövde. Gjorde det hon skulle stod sedan stilla framför fönstret. Kroppen kändes mör och stel på samma gång. Ljuset utanför började bli kraftigare. Några av torgets duvor gav ifrån sig ett svagt kuttrande ljud ovanför köksfönstret. Hon behövde sova. Kanske skulle allt vara över i morgon? Det skulle kännas annorlunda i morgon? Allt skulle vara som vanligt igen.

Sakta smög hon sig in i systerns mörklagda sovrum, drog täcket åt sidan och kröp ner. Strax därpå ringde väckarklockan. Hennes syster bökade kort utanför, öppnade ytterdörren och gick till jobbet. Hade fogarna i tapeten alltid varit så sneda?

Hon steg upp runt 12. Kanske hade hon sovit. Det var i alla fall en ny dag, men gårdagens upplevelse kom ifatt. Hon gick ur sängen och drog upp gardinen. Gågatan var i full lördagsskrud. Torghandlarna på plats med sina färggranna tygtak. Människor gick planlöst. Påsar, glass, solglasögon. Hon behövde frukost men var inte hungrig. Hon behövde komma ner till alla dom andra. Ner. Bara ner. Där befann sig verkligheten.

Hon tittade på sina kläder som låg på stolen. Rafsade ihop dem till ett hårt knytte, som om de gjort henne illa, och tryckte ner dem längst ner i väskan. Slet upp ett par byxor. De var mjuka. Skulle inte göra ont.

Hon slog upp systerns garderobsdörrar. Provade det ena plagget efter det andra. Klockorna slog ett. Hon provade en tröja, en blus. En t-shirt och en väst. Hon kammade håret omsorgsfullt. Gjorde mittbenan rak. En skarf i håret. Två, den ena på den andra. Stora ringar i öronen. Hon nynnade på Nenne Cherry. Klockan slog två. Hon gjorde saker långsamt. Hängde tillbaka allt hon dragit fram. Hon andades knappt.

Väl utanför var klockan tre. Butikerna stängde. Lugnet var borta och livliga människor tog sig innanför dörrarna för att hinna det sista. Gatan var skräpig, torghandlarnas bilar stod trångt vidöppna för alla varor som blivit över. Barn grät. En hund skällde bunden vid ett träd. En cykel rasslade till och föll i trängseln av en människa.

För henne var allt tyst. Alla rörelser på gatan gick i ultrarapid.

Hon gick gatan ner. Vände vid fontänen och gick gatan upp. Stannade till vid gallerian.

En man kom fram. Han hade en kamera hängande runt halsen. Såg snäll ut. Hon uppfattade det som att han var fotograf, kom från Göteborg och önskade ta bilder på henne. Om hon ville alltså, nere vid Botaniska trädgården. Han och hans kompis hade visst åkt längst kusten och fotograferade människor. Hon hade ett speciellt utseende, var hon modell? Om inte, kanske skulle hans bilder kunna används, ifall hon ville? Var det smicker hon kände, var det stolthet? Var det guds sätt att ge tillbaka, plåstra om en flicksjäl? 

Hon blev fotograferad på en bänk i en grönskande park. Hon skulle försöka se ut som om hon väntade på någon, någon hon längtat länge efter. Hon försökte att längta, försökte att le. Men hon hade inget att längta efter. Inget att le åt. Vallmoblommorna luktade starkt.

Efteråt gick hon hem. Hennes syster hade kommit och de åt middag. De åt och de pratade. Inget om något viktigt. På kvällen var det krogen igen. Det riktiga utekvällen, den de planerat för.

Hon dansade men drack ingen alkohol då den inget smakade. Hon försökte prata och skratta – men ljuden från henne lät främmande. Hon väntade fortfarande på att verkligheten skulle slå an. Att hon plötsligt skulle kliva ur dimman, höra ljuden, känna smaken av det välkända, värmen. Allt hon kände tydligt var dofter. Detaljerna var skarpa.

Hon följde med den kille hon egentligen hade velat lära känna närmare kvällen innan. Men det var innan den andre dök upp. Innan den andre plötsligt bjöd upp och undrade vart hon varit sedan sist – som måste ha varit en skoldans? Hans doft var inte den samma som den andres. Ingenting var likt den andres. Kanske skulle hon kunna göra om allt rätt den här gången? Spola tillbaka bandet och spela in på nytt? En ny kväll, ett nytt minne, en ny doft att minnas. Där allt som funnits därunder skulle täckas över av något nytt och bättre?

Kvällen blev ny men gjorde inget bättre. Han förstod inte en ledsen människa. Förvirrades. Främlingar tröstar inte med varma kramar.

På morgonen undrade han om hon ville ha frukost. Hon svarade nej. Det fanns ingen värme i den vackra inredningen, den vackra kroppen, de vackra ögonen. Han smekte henne på axeln och undrade om hon behövde hjälp? Hon log och tackade för sig. Ledsen att lurat honom på vad skom kunde ha blivit en trevlig kväll.

De närmaste dagarna, veckorna, månaderna väntade hon på verkligheten. Den kom aldrig. Hon bytte ut varje del av sitt liv. Tryggheten, kläderna, miljön och vännerna. Ingen förstod eller orkade lyssna. Hon brydde sig inte längre om det gamla livet, det kändes många tusen mil borta. Allt hon ville var att fånga verkligheten, någon annan stans. Kanske lekte den kurra gömma med henne? Sökte hon bara länge nog skulle den hittas. Då skulle hon komma upp på ytan och fylla lungorna med ny luft. Få syre i hennes sovande kropp. Blod i hennes mörka hjärta. Fjärilar i själen...

Så vitt jag vet dröjde det år innan verkligheten plötsligt mötte henne. Hon var då inte samma flicka hon var den sommaren. Hon blev aldrig den flickan igen. Men minnet av henne finns kvar. Långt inom henne. Jag har sett att hon tröstar henne ständigt vid en sten. Djupt inne i hennes själs skog. En dag kommer hon att våga sig fram.