Bloggrocking blues

Jag stod i bokhandeln idag och letade efter nya böcker. Tog vägarna förbi på väg hem från jobbet. Hittade några jag förhoppningsvis kommer att ge mig tid att läsa. För att koppla av. Tänk vad många böcker det skrivs! Stannade med en i handen som jag läste baksidan på två gånger, men som jag inte köpte. Den handlade om kärlek. Om vad riktig kärlek är för människor. Kommer inte ihåg vad den hette, men den innehöll olika människors bild av riktig kärlek.

Det fick mig att fundera. Under min promenad hem tänkte jag på detta. Vad är riktig kärlek? För mig?

Att uppleva riktig kärlek är något av ett livsmål för många. Att tänka sig något annat mål för ens liv känns uppriktigt sagt jävligt omöjligt. Att älska och att älskas på riktigt är väl livets mening? Men hur många kan säga att man älskar på riktigt? Man älskar ju på riktigt, tror man, tills kärleken tar slut och nästa förälskelse tar vid. Något som är bättre än det som var tidigare, något som tycks vara förlösande äkta, något som är på riktigt.

Är det så varje gång? Är det alltid på riktigt? För mig har det inte varit så. Jag har älskat på icke riktigt sätt, alltså oriktigt. Personen har dock varit så pass intressant att jag bländats och insupit allt vad personen sagt och gjort. Likt idoldyrkan. Jag har trott att det varit kärlek, men alltid upplevt en bismak. En oriktighet mot mig själv. Osanning. Tänk vad länge man kan låta sig bländas! Och så djupt in i synfältet att man brännmärks. Vet inte hur många sidor jag intresserats av hos andra, och som jag fallit för, bara för att sedan inse att det bara handlar om självkärlek. Ren och skär egoism från min sida. Det har inte handlat om deras intressanta sidor när det ställs på pränt, utan om att jag saknat dessa sidor hos mig själv så mycket att de fått fylla i dem åt mig.

Ett tid i livet var jag mina pojkvänners karbonpapper. Den person jag var när jag gick in i förhållandet, var inte den samma när jag gick ur det. Eller slängdes ur det, för vem vill vara tillsammans med ens egen självbild? Som man kanske till råga på allt inte själv tycker om.

Jag blev expert på att snappa upp varje åtråvärt drag och älska det högt. Musiksmak, klädsmak, drömmar i livet, vänner och mycket mera har kommit och gått i takt med de jag älskat. Koder och kulturer, normer och värderingar. Men jag vet inte hur många gånger jag slutat gråtande och frustrerad över att inte räcka till och passa in. Men det var nog då jag stod mig själv närmast. Fast det förstod jag inte då. Då var det andras krav som var så höga på mig, fastän det var mina egna som försökte komma till tals. Jag behövde inte vara allt det där.

Men jag har också levt med riktigt kärlek. Ovillkorlig kärlek. Bara en trygg person trotsar den, testar dess gränser. Det gjorde jag. Bara för att finna att det finns luckor. Sprickor i väven.

Riktigt kärlek ska förtjänas. Tjänar man inte, så spricker fasaden och man faller ljudlöst igenom. Tyst. Tomt. Ensamt. Chockad landar man där man trodde att det fanns ett skyddsnät som skulle fånga ens kropp och trösta. Det är då man vet att riktigt riktig kärlek inte finns. Inte ens på det allra närmaste håll man kan tala om.

Jag känner kärlek idag. Förmodligen den största kärlek min kropp och själ någonsin upplevt. Jag tillät mig att älska mina egna sidor, min egen smak, normer och värderingar. Allt som gör mig till jag. Jag lät mig älska allt jag ville bli. Varje haltande, irrande steg i min utveckling lärde jag mig älska. Och det var då kärleken kom. På riktigt. Hos vilken jag får vara som jag är. Ofullbordad, oklar och opolerad. Att bli älskad i det lilla, utan bländande stråklastare. Istället en för evigt lysande nattlampa som mildrar och suddar ut mina tidigare brännmärken. Varmt och tryggt.
Energin mellan oss, orden, blickarna, skratten och gråten, är ren och skär vila. Riktig vila. Det är riktigt stort. Jag tror att det är kärlek.