Jag - utan tillsatt socker
Jag har egentligen inte tid över för att skriva. SItter på jobbet och ska skriva om en kursplan, men tankarna bara vandrar iväg. Kursen jag precis avslutat har gjort ett sånt starkt intryck på mig att jag kan inte undgå från att låta tankarna vandra iväg på olika identitetsfrågor. Varför är vissa som de är?
Varför är jag som jag är? Just nu?
Helt (o)seriöst känner jag att jag befinner mig i ett förevigt post-pubertalt tillstånd. Känner att jag där för alltid förblir - ett för evigt ifrågasättande av min egen existens. Vad gjorde mig så`n?
Är det ett resultat av alla mina terapitimmar? Inte för att det är något negativt. Snarare upplever jag mig för bra för mitt eget bästa! Saker tar lite för lång tid bra, när man ska tänka igenom allt man gör, varför man gör det och vad det kommer att få för konsekvenser för mig och alla andra.
Förvånades så av någon från kursen upplevde det svårt att läsa och förstå Freuds "Ego, id and superego" av den anledningen att texten krävde retrospektion - för att förstå krävs en djupdykning i sig själv - något som tydligen den personen inte var van vid att göra. Jag förundrades, kanske även beundrade? Är inte klar med den tanken ännu.
Varför gör jag det, när andra inte gör det? Kanske är det för att jag är så nyfiken på mig själv eller dum (mot densamma)?
Allt jag läser kommunicerar jag med mitt inre, mina egna erfarenheter - men då har jag också den stora lyckan att känna till varenda skrymsle av mitt inre. Levde ju i storsett där en period.
Vilken är din identiet, har du funderat på det någon gång?
För mig har frågan varit så självklar. Men att se det som att det man berättar för någon, när man ska presentera sig själv för någon första gången, bara som just en berättelse av mina egna minnen, det jag känner, mina drömmar och förhoppningar av vad jag kommer att bli, ger ens identiet en helt annan innebörd.
Vad jag känner mig vara idag, kan vara helt utbytt imorgon, då andra minnen dyker upp och formar min väg. Ens identiet är för mig så mycket mer än vart någonstans jag är född, när jag föddes eller vilken färg min hud har eller vilket kön jag råkade få som litet embryo. Men vad detta "mera" består av vet jag inte, inte heller vart det kommer ifrån.
Vissa menar att identiteten kommer som ett brev på posten i och med att någon tar sitt första andetag vid födseln, på grund av det sätt du bemöts ("det blev en liten prinsessa" eller "det blev en kavat liten pojke"). Att vi blir det vi föds in till. Hur ska vi kunna värja oss från det, alltså från andras fördommar som spys över oss som små, som vi inte har kunskap att ifrågasätta?
Jag älskade Barbie när jag var liten eller som 80-tals unge favoriserade jag dock Sindy. Idag avskyr jag Barbie, och andra könssteriotypiska leksaker. Hur hade det varit om det var tvärt om - hade jag varit annorlunda då?
Fast jag måste ändå få säga att jag redan som 6 åring - när jag fick min ballerina-Sindy som jag avgudade över allt annat (får fjärillar i magen fortfarande när jag känner doften av 'henne'). Jag döpte henner till det vackraste namnet jag visste då - Kim. Könsneutralt om något!
Kim, ett namn jag själv hade velat ha. Hon/han-namnet kändes spännande, minnas jag, men också nära mig själv. Det hade varit ett bra namn för mig när jag var 6 år och skrapade upp knäna i sandhögen när jag körde runt alla mina bilar och långtradare, eller när jag satt på pakethållaren och styrde min dubbelbackspeglade (tjej)cykel - det gav iallafall förnimmelsen av en limpa, i fantasin. Men gjorde det mig mindre flickig? Jag älskade Madickenklänningar med små förkläden och hade ofta margaretaflätor (flätor i klinglor vid öronen), men jag trivdes också som fisken i truck-kepsarna pappa fått från någon verksta och jag önsakde ofta att mina träskor var lika tufft nedslipade som moppekillarnas i högstadiet. Men då gick jag i lågstadiet. I mellanstadiet började helvettet. När man skulle lära sig att passa in, gilla killar och tjejjiga luktsudd. Jag började tillockmed att samla på servetter! (VARFÖR DÅ?!)
Jag tror vi har vår sanna identitet i lågstadieåldern. Där finns kärnan som vi i äldre dagar återkopplar i vårt inre. Den som sedan tystas ner för att passa in i det sociala nätet av regler för hur man som tjej eller kille bör vara äldre upp i åldern. Det är ju det hela för-pubertala och puberteten handlar om. (Tydligen också den post-pubertala!)
Jag måste fortsätta tänka på detta sen...nu måste jag jobba.
Varför är jag som jag är? Just nu?
Helt (o)seriöst känner jag att jag befinner mig i ett förevigt post-pubertalt tillstånd. Känner att jag där för alltid förblir - ett för evigt ifrågasättande av min egen existens. Vad gjorde mig så`n?
Är det ett resultat av alla mina terapitimmar? Inte för att det är något negativt. Snarare upplever jag mig för bra för mitt eget bästa! Saker tar lite för lång tid bra, när man ska tänka igenom allt man gör, varför man gör det och vad det kommer att få för konsekvenser för mig och alla andra.
Förvånades så av någon från kursen upplevde det svårt att läsa och förstå Freuds "Ego, id and superego" av den anledningen att texten krävde retrospektion - för att förstå krävs en djupdykning i sig själv - något som tydligen den personen inte var van vid att göra. Jag förundrades, kanske även beundrade? Är inte klar med den tanken ännu.
Varför gör jag det, när andra inte gör det? Kanske är det för att jag är så nyfiken på mig själv eller dum (mot densamma)?
Allt jag läser kommunicerar jag med mitt inre, mina egna erfarenheter - men då har jag också den stora lyckan att känna till varenda skrymsle av mitt inre. Levde ju i storsett där en period.
Vilken är din identiet, har du funderat på det någon gång?
För mig har frågan varit så självklar. Men att se det som att det man berättar för någon, när man ska presentera sig själv för någon första gången, bara som just en berättelse av mina egna minnen, det jag känner, mina drömmar och förhoppningar av vad jag kommer att bli, ger ens identiet en helt annan innebörd.
Vad jag känner mig vara idag, kan vara helt utbytt imorgon, då andra minnen dyker upp och formar min väg. Ens identiet är för mig så mycket mer än vart någonstans jag är född, när jag föddes eller vilken färg min hud har eller vilket kön jag råkade få som litet embryo. Men vad detta "mera" består av vet jag inte, inte heller vart det kommer ifrån.
Vissa menar att identiteten kommer som ett brev på posten i och med att någon tar sitt första andetag vid födseln, på grund av det sätt du bemöts ("det blev en liten prinsessa" eller "det blev en kavat liten pojke"). Att vi blir det vi föds in till. Hur ska vi kunna värja oss från det, alltså från andras fördommar som spys över oss som små, som vi inte har kunskap att ifrågasätta?
Jag älskade Barbie när jag var liten eller som 80-tals unge favoriserade jag dock Sindy. Idag avskyr jag Barbie, och andra könssteriotypiska leksaker. Hur hade det varit om det var tvärt om - hade jag varit annorlunda då?
Fast jag måste ändå få säga att jag redan som 6 åring - när jag fick min ballerina-Sindy som jag avgudade över allt annat (får fjärillar i magen fortfarande när jag känner doften av 'henne'). Jag döpte henner till det vackraste namnet jag visste då - Kim. Könsneutralt om något!
Kim, ett namn jag själv hade velat ha. Hon/han-namnet kändes spännande, minnas jag, men också nära mig själv. Det hade varit ett bra namn för mig när jag var 6 år och skrapade upp knäna i sandhögen när jag körde runt alla mina bilar och långtradare, eller när jag satt på pakethållaren och styrde min dubbelbackspeglade (tjej)cykel - det gav iallafall förnimmelsen av en limpa, i fantasin. Men gjorde det mig mindre flickig? Jag älskade Madickenklänningar med små förkläden och hade ofta margaretaflätor (flätor i klinglor vid öronen), men jag trivdes också som fisken i truck-kepsarna pappa fått från någon verksta och jag önsakde ofta att mina träskor var lika tufft nedslipade som moppekillarnas i högstadiet. Men då gick jag i lågstadiet. I mellanstadiet började helvettet. När man skulle lära sig att passa in, gilla killar och tjejjiga luktsudd. Jag började tillockmed att samla på servetter! (VARFÖR DÅ?!)
Jag tror vi har vår sanna identitet i lågstadieåldern. Där finns kärnan som vi i äldre dagar återkopplar i vårt inre. Den som sedan tystas ner för att passa in i det sociala nätet av regler för hur man som tjej eller kille bör vara äldre upp i åldern. Det är ju det hela för-pubertala och puberteten handlar om. (Tydligen också den post-pubertala!)
Jag måste fortsätta tänka på detta sen...nu måste jag jobba.
Kommentarer
Trackback
