Dagens händelser i Umeå
Det har varit en märklig dag idag. Polisen i Umeå har gripit, vad de tror är Hagamannen. Telefonerna gick varma på jobbet när anhöriga skulle meddela varandra den stora nyheten, och den lokala tidningens hemsida krashade under trycket av nyfikna.
Umeå andades ut.
Jag andades in, och säkert flera kvinnor med mig - för det är nu det gäller. Det är nu offren skall finna stryka. Jag blundar och sänder all min kraft till dessa kvinnor. Man får hoppas att dessa kvinnor inte hamnar i positionen att måsta bli förhörda av en toppadvokat under medias nyfikna nackar.
Men jag andas också in av förskräckelse, för att om detta nu är rätt man och förövare, så var det inte alls det man "önskat". Man hade tänkt sig en enstöring, en socialt inkompetent som satt i en stuga utan el i skogen eller inne bakom lås och tröja med långa armar. Inte en man som hade jobb, arbetskamrater, fru och barn, och garanterat vänner, föräldrar, bekanta och grannar. Det är alldeles för nära...
Hur mår de alla just nu? Hur kommer de att må under lång tid framöver? Hur kunde det vara möjligt att ingen såg/förstod det tidigare, för flera år sedan? Vad kommer att hända nu?
Allt känns så overkligt.
I VK hyllas polisens insatser. Reportrar intervjuar kvinnor på stan och Umeå hyllar och jublar.
Jag jublar inte. Det är som någon skrev - "en sorgens dag" under all lättnad. Och jag håller med. Sorg för samhället, den påvisat otrygghet vi lever med och för alla de som drabbats av hans våld och deras nära och kära.
Det är en helvetisk dag för många idag, i Umeå men också runt om i Sverige. Först och främst för offren och vad det kommer att innebära för dessa och för hans familj, men också för alla kvinnor som någongång utsats för våld. Denna dag väcker smärta, frustration och varje rädsla till liv hos alla de som också utsats för våld - även om det inte varit Hagamannens. Oavsett anmält eller oanmält.
Vi behöver styrka en dag som denna, och natt då många kommer att ligga sömnlösa.
Offer likväl som gärningsmän. Kanske sida vid sida? Vägg i vägg?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att den man som är gipen, är den man som utfört dessa brott. Så att ingen oskyldig familj blivit drabbad. Men framförallt hoppas jag, att det inte blir att offren bara fått en bitterljuv försmak och vad som kunde ha varit sant. Ni måste få gå vidare. Mobben måste lägga sig och förhandligarna ta vid. För det är mycket som måste göras. Innan vi alla kan känna oss trygga. Många gator som ska belysas och relationer som ska lagas. Så att män likväl som kvinnor blir nöjda och därigenom väljer att inte utföra dessa djävulska dåd. Och tyvärr finns det fler män som misshandlar. Fler kvinnor som kuvas, räds, misshandlas och våldtas.
Nu ska inte Sverige och Umeå andas ut i ett kollektivt jubel och tänka att faran är över. Nu ska vi kollektivt andas in och ta i allt vad tygeln håller. För det är många, många som lider idag, som behöver kraft och mod att orka igenom ännu en dag - utan att bli påmind och kunna gå vidare i livet. Det finns många många fler våldsmän att gripa...
Mina tankar finns ikväll hos alla offer. Jag jublar för er styrka. Ert mod.
Vi är många som ser och lyssnar, känner och gråter. Men vi ska klara det här.
Men visst önskar man att det var sommar, sol och värme där alla tidningsrubriker, förhör och dommar låg långt bakom oss, som ett svagt insnöat minne.
Umeå andades ut.
Jag andades in, och säkert flera kvinnor med mig - för det är nu det gäller. Det är nu offren skall finna stryka. Jag blundar och sänder all min kraft till dessa kvinnor. Man får hoppas att dessa kvinnor inte hamnar i positionen att måsta bli förhörda av en toppadvokat under medias nyfikna nackar.
Men jag andas också in av förskräckelse, för att om detta nu är rätt man och förövare, så var det inte alls det man "önskat". Man hade tänkt sig en enstöring, en socialt inkompetent som satt i en stuga utan el i skogen eller inne bakom lås och tröja med långa armar. Inte en man som hade jobb, arbetskamrater, fru och barn, och garanterat vänner, föräldrar, bekanta och grannar. Det är alldeles för nära...
Hur mår de alla just nu? Hur kommer de att må under lång tid framöver? Hur kunde det vara möjligt att ingen såg/förstod det tidigare, för flera år sedan? Vad kommer att hända nu?
Allt känns så overkligt.
I VK hyllas polisens insatser. Reportrar intervjuar kvinnor på stan och Umeå hyllar och jublar.
Jag jublar inte. Det är som någon skrev - "en sorgens dag" under all lättnad. Och jag håller med. Sorg för samhället, den påvisat otrygghet vi lever med och för alla de som drabbats av hans våld och deras nära och kära.
Det är en helvetisk dag för många idag, i Umeå men också runt om i Sverige. Först och främst för offren och vad det kommer att innebära för dessa och för hans familj, men också för alla kvinnor som någongång utsats för våld. Denna dag väcker smärta, frustration och varje rädsla till liv hos alla de som också utsats för våld - även om det inte varit Hagamannens. Oavsett anmält eller oanmält.
Vi behöver styrka en dag som denna, och natt då många kommer att ligga sömnlösa.
Offer likväl som gärningsmän. Kanske sida vid sida? Vägg i vägg?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att den man som är gipen, är den man som utfört dessa brott. Så att ingen oskyldig familj blivit drabbad. Men framförallt hoppas jag, att det inte blir att offren bara fått en bitterljuv försmak och vad som kunde ha varit sant. Ni måste få gå vidare. Mobben måste lägga sig och förhandligarna ta vid. För det är mycket som måste göras. Innan vi alla kan känna oss trygga. Många gator som ska belysas och relationer som ska lagas. Så att män likväl som kvinnor blir nöjda och därigenom väljer att inte utföra dessa djävulska dåd. Och tyvärr finns det fler män som misshandlar. Fler kvinnor som kuvas, räds, misshandlas och våldtas.
Nu ska inte Sverige och Umeå andas ut i ett kollektivt jubel och tänka att faran är över. Nu ska vi kollektivt andas in och ta i allt vad tygeln håller. För det är många, många som lider idag, som behöver kraft och mod att orka igenom ännu en dag - utan att bli påmind och kunna gå vidare i livet. Det finns många många fler våldsmän att gripa...
Mina tankar finns ikväll hos alla offer. Jag jublar för er styrka. Ert mod.
Vi är många som ser och lyssnar, känner och gråter. Men vi ska klara det här.
Men visst önskar man att det var sommar, sol och värme där alla tidningsrubriker, förhör och dommar låg långt bakom oss, som ett svagt insnöat minne.
Kommentarer
Trackback
