Borttappad
Jag kan behöva påminna mig själv av hur jag mått tidigare. Kanske behöver jag det för att påminna mig om att det går att komma tillbaka. Även om det nu känns helt osannorligt att saker kommer att kännas roliga igen. Jag kanske behöver titta bland mina dikter? Som denna dikt. Den skrev jag 1997.
Borttappad
Fångar du dagen
eller säger du carpe noxem,
dyrkar du
den,
den inhåvade natten?
En agorafobi
igenkänns den
paradoxalt nog
inte alls som
något banalt
men är det vad
du självvalt?
Sprids inga glada endorfiner
runt omkring dig
utan dömer
gömmer de sig
så att du en dag
borttappad
finner dig?
- kanske iklädd endast
en hatt med två huvuden
och den tunna
sommarkjolen
gungandes på stolen
ute i kylan
och
vinter solen?
Räds du resan
i livet
där alla känner
sig sotiga
sönderbrända
och inre brokiga,
- precis som du
rädda
för att
bli tokiga?
Bär då alltid
din form av Salubrin
och tappa inte hoppet
i dessa tider
oavsett
hur mycket
det svider
av vetskapen om
att själen lider.
Trösta med att
universum är byggt
på atomer,
magnifika energier
alla varelsers
inre magier
- så skåda aldrig livet
så mörkt
som Herr Gieger.
Granska istället
fysikens alla analyser
se allt det ljuvliga
i ljuset
och det frodiga
i blomsterhuset
- då återfinner du
dig snart
dansande i livsruset.
Prosit!
