Kroppens mening
I natt sov jag sådär igen. Vaknade vid femtiden alldeles sjöblöt av svett som rann utefter baksidan av låret när jag skiftade ställning från sidan till ryggläge. Det känns som om min kropp gör pausläge i sängläge. Jag känner mig uppstoppad av indränkta salvor som skall mumifiera mig under natten. Men så på morgonsidan ångrar sig systemet och slår på alarmknappen. "Alarm, alarm! Fara! Utrym!"
Det är bara svårt att veta hur. Hur utrymmer man sin egen kropp klockan fem på morgonen, när sängkläderna och nattlinnet slickar och nedtynger ens kropp, då dagsljuset sakta börjar tränga sig genom springor vid fönstret och klockan lyser väckning klockan sju. Allt man vet är att vakna inte är den enda lösningen som behövs för att stänga av kroppsalarmet. Utan det är bara början. Därefter följer pinan. Smärtan och såklart den efterkommande tröttheten.
Jag tog mig inte till jobbet i tid imorse. Kom två timmar försent, vilket inte märks när man har flexibla arbetsdagar. Dock märks det i mig. Varje morgon med detta brännmärker min stressade själ. Ännu en dag av misslyckanden. Varje kväll kan utvecklas till ännu en natt att vara rädd för...
Min halvtidssjukskrivning tog slut i går. Det är alltså tänkt att jag ska vara fit for fight så att säga. Jag fightas varje dag, men jag vet inte om det gör mig fit. Jag har rasat i vikt. Väger nu 59kg. Sist jag vägde så lite var när jag dansade på proffessionell nivå och allt bestod av muskler. Det var tio år sedan och jag är ju fortfarande lika lång. På fyra veckor har jag gått ner 6 kg och inget av det jag bär på är muskler. Annat än de vältränade axel- och käkmusklerna då.
Men solen skiner utanför mitt fönster...
Kommentarer
Trackback
