Sunny day blues
Tänk om man vore begåvad. Ja, att alltid vara redo att lösa livets roliga överraskningar med en höftvickning. *Tic-tic* så var gåtan löst. Visst jag kan ganska mycket. Eller jag kan lite om mycket, som det så bekant heter. Tyvärr. Men jag kan byta sladdar till en gammal lampa, sy en blus utan mönster, baka en kaka som faktiskt är god och snickra ihop ett vitrinskåp (jo, faktiskt har tre bevis på det i mitt vardagsrum!). Jag kan prata inför folk utan att svimma, och dansa i takt till all typ av musik (jag lovar att det är en gåva), lägga en snygg makeup och le vackert.
Jag är någolunda smart men dum nog att inte ta hand om mig själv...
Jag har en stor, jättejättestor last i livet; jag bryr mig för mycket om vad andra tycker om mig. Det jag gör, tycker och säger. I huvudssak av människor av sigifikans. Typ familj, vänner, kollegor, grannar och sånna som man möter på stan. Ja, ganska många virtuella icke-synliga men tänkbara signifikanta andra. Kanske typ som du.
Tänk vilken mardröm att inte vara omtyckt. Den ultimata rädslan är väl att bli lämnad ensam. Tänk vad hemskt att uppleva att andra tycker att man är fel, eller obegåvad. Ibland får jag prestationsångest bara genom att skriva i min blogg. Tänk om andra tycker att det jag skriver är dåligt. Eller kanske är det ännu värre att föresälla sig att inte någon skulle tycka att det är bra? Kanske är det samma sak?
Ibland känns det som om jag vänder mig ut och in för att vinna andras gillanden. Det är inte lätt och jag lyckas aldrig hur mycket jag än försöker. Försök själv snitta dig i mitten och vända det blodiga utåt. Känslorna. Nerverna. Musklerna. Hjärtat. Även om man vet att det inte går på egen hand, så kan jag ibland vilja i tanken. Det känns dagligen i bröstet att jag inte duger som jag är. Att jag inte är bra. Att jag är obekväm och den där stickan i någons finger som inte syns men alltid irriterar. Ömmar. Det är det fösta jag känner när jag vaknar om morgonen, därefter kommer känslan att jag är hungrig och kissnödig.
Det finns ingentigt så bedövande som att inte bli älskad för den man är och vill vara. Att leva ett liv inom parantes, inte värdigt att levas kursivt förren man gjort uppoffringar.
