Mat på bok
Vi är ute ur idet nu...
Dags att komma tillbaka!
Inte en dag för en "försent" dag
Så, idag är det den 17 december. Hur kan tiden gå så fort? På schemat står massor med saker.., idag har jag avverkat två av fyra saker. Varit på banken, burit ner alla lådor, skärmar - (vik-, lamp- och dator- !) och bråte som kom upp ur skuggan när jag möblerade om i städskrubben. Jisses vad prylar jag har!
Kvar att göra idag är att sy färdigt morgonrocken i frotté och göra en julklapp av den, och sedan baka julhavrekex. Kanske även Fudge, om jag har grädde hemma.
Det ska nog bli jul i år också. En mycket annorlunda jul i jämförelse med de senaste åren, men jag hoppas att den inte blir sämre. Det är allt jag önskar.
Ingen dag den andra lik utan dig!
Det har hänt så mycket sedan förra noten jag gjorde här ute. Tiden rinner iväg och varje timma känns vara fylld av trevliga saker, som får en att vandra vidare. Fast det är också många saker som varit tråkiga - främst att Tiwaz tiger somnat in. Vi hittade honom död på vardagsrumsgolvet och vår sorg saknar ord. Hur kan en helt frisk katt bara dö?!
Kvällen innan var han sig lik - lika busig och gosig som vanligt, och med samma storebrorsstil när han markerade sin position i flocken genom att demonstrativt stätta sig på Sowilos huvud. Vi skrattade gott! Han var en underbar katt. Vi kommer att sakna honom för evigt och det känns jobbigt att han inte finns hos oss längre. Han var ju bara 7 år! men med livet kommer döden, det vet man säkert. Men det gör det inte det minsta lättare.
En blå gunghäst och en röd rutchbana är min utsikt
En vardag precis som alla andra, för andra. För mig inte riktigt. Min onsdag, mitt i veckan-dag, är en till för återhämtning. Att se och höra min omgivning, men att framförallt för att känna mitt jag. Jag SER utanför mitt fönster yviga men perfekt skapade träd, lövlösa och nedstoppade i ett marktäcke av fluffig vit snö. Snö som bär spår av små fotavtryck, storlek 20 till 35 sådär. Och ännu mindre. Eller vem vet, Herr Skata kanske hoppar runt med storlek 45, omräknat till skatstorlek?
Nu skiner solen och får träden att kasta vackra grå skuggor över lekplatsen. En blå gunghäst, en röd rutchbana från ett trätorn. Några gungor. Inga barn.
Jag HÖR radioskval i bakrunden, mer exakt pratas det om hur bilder och matematik kan bli till musik och ljud, för att underlätta för utomjordingar att förstå att vi finns...
Jag KÄNNER mig lite uppstoppad, desorienterad och torr. Jag försöker att känna att denna stund är min. Att jag ska försöka vara här och nu och inte rusa iväg i tankarna på allt jag ska göra senare idag. Inte ens en timme eller en kvart in i framtiden. Nu är jag här. Bara här. Så svårt det kan vara!
Är det motivationsbrist eller koncentrationssvårigheter jag lider av? Jag försöker fortfarande komma underfund med hur motivation och drivkraft kan få figurera i mitt liv utan prestationshets och stress. Går det? Är det ens möjligt att dessa kan hållas is-är? I min värld har det inte varit möjligt, men man har ju ett val. Det är vad jag försöker lära mig. Jag har ett val. Jag kan välja hur mitt liv ska kännas. För tillfället är minn affirmation; Är det värt det? Om inte, säg NEJ!
Jag säger nej flera gånger varjedag. Mest tyst förmig själv i mitt huvud när tankarna rusar iväg. Då försöker jag bryta in just det. Är det värt att låta tankarna rusa så att jag blir mentalt anfådd? Svaret blir alltid detsamma; Nej. och så sprider sig en behaglig förlösande känsla i bröstet. Som när man lättar på ett hårt bundet förband. Blodet tillåts flöda till. Min prestationshets är just ett sådant förband. Som blivit grått, oelastiskt och smutsigt, kanske tillockmed fläckigt av var och blod. Från alla gånger jag slagit huvudet i väggen.
Men gunghästen här utanför, nere på min gård, är alltjämt lika glatt blå, men gul man och svans. Den väntar nog på nästa ryttare.
Dagar utan namn...
Jag är på väg till veckans Qi Gong klass igen, det ska bli skönt. Sedan ska jag ha avstämningsmöte på Stresskliniken med f-kassan, rehabkonsult, överläkaren och chefen. Är lite orolig och darrig inuti, men det går över...
Jag känner mig så anonym av att vara sjukskriven, vem är man om man inte jobbar? Dagarna är jätteviktiga för mitt tillfrisknande, men de känns en aning meningslösa. Jag spelar förtillfället mest dataspel, Wow. Har levlat upp min warrior att snart dinga lvl 70. Vad är det Eva Dahlgren sjunger, "Jag en krigare"? Det stämmer nog på mig, men somsagt livet var väl inte meningen att vara ett krig?!
Konsten att bara vara jag
Hur gör man när man bara ska vara? FEL: vad gör jag till jag?
I min familj har aldrig dessa saker diskuterats. Aldrig har det bekräftats att jag duger precis som jag är, utan jag har varit duktig när jag; städat, dansat, diskat, sytt, sjungit osv osv. Säker vanligt i alla familjer. Det är kanske inte så vanligt att någon säger; Åh vad duktig du var på att vara du när du tog studenten! Eller; du är så duktig på att vara snäll. Låter konstigt att läsa, men egentligten har man lärt sig att tycka att det låter konstigt. Kanske kan jag lära om?
Har fått en uppgift som jag tycker är jättesvår, att promenera varje dag ute, sakta och utan mål. Kanske kallas det vandra? Vet inte hur man gör riktigt. Jag har försökt gå lungt. Till apoteket. Till posten. Men fått påbackning. Inget mål var det. Men hur lever man utan prestation? Vad får jag för egenvärde då?
Blues goes Bongo!
Tuttut! I'm driving!
Jag sitter i M's datarum, istället för mitt eget. Det känns som om väggarna där lutar in...men det blir väl resultatet när man beslutar sig för att göra sitt datarum till garderob och sin garderob till datarum... Men min walk-in-closet är underbar!
Idag ska jag göra någonting. Ännu vet jag inte vad det blir efetrsom jag gör saker utan speciell planering dessa dagar. Jag är alltså ännu inte tillbaka till jobbet utan försökerfortfarande få en rätsida på dagarna, tankarna, nätterna och känslorna. Jag är sjukskriven tom slutet av september och det känns som en evighet. En evighet som med ett vips blir till en sekund. Been there, done that...
Men jag ska in te vara sarkastisk mot mig själv och mitt liv. Jag behöver vara snäll och ta mig själv med bomullshandskar och duntossor, det finns tillräckligt med vassa hörn och kanter i mitt liv som jag som offtast stöter mig emot. Hörn och kanter som jag tidigare stöttemot med knipna ögon, uppdragna axlar och hållen anda. Nu andas jag, ser och vilar jag och försöker röra mig runt eller välja att ta smällen...I'm the one driving my car for gods sake! Synd bara att jag saknar körkort...
Ninja och hennes underbara fötter! =)
Borttappad
Jag kan behöva påminna mig själv av hur jag mått tidigare. Kanske behöver jag det för att påminna mig om att det går att komma tillbaka. Även om det nu känns helt osannorligt att saker kommer att kännas roliga igen. Jag kanske behöver titta bland mina dikter? Som denna dikt. Den skrev jag 1997.
Borttappad
Fångar du dagen
eller säger du carpe noxem,
dyrkar du
den,
den inhåvade natten?
En agorafobi
igenkänns den
paradoxalt nog
inte alls som
något banalt
men är det vad
du självvalt?
Sprids inga glada endorfiner
runt omkring dig
utan dömer
gömmer de sig
så att du en dag
borttappad
finner dig?
- kanske iklädd endast
en hatt med två huvuden
och den tunna
sommarkjolen
gungandes på stolen
ute i kylan
och
vinter solen?
Räds du resan
i livet
där alla känner
sig sotiga
sönderbrända
och inre brokiga,
- precis som du
rädda
för att
bli tokiga?
Bär då alltid
din form av Salubrin
och tappa inte hoppet
i dessa tider
oavsett
hur mycket
det svider
av vetskapen om
att själen lider.
Trösta med att
universum är byggt
på atomer,
magnifika energier
alla varelsers
inre magier
- så skåda aldrig livet
så mörkt
som Herr Gieger.
Granska istället
fysikens alla analyser
se allt det ljuvliga
i ljuset
och det frodiga
i blomsterhuset
- då återfinner du
dig snart
dansande i livsruset.
Prosit!
När vatten blir regn
(photot by KoAn)
Jag skriver igen. Länge sedan sist. Ute regnar det och snön som föll igår är ett minne blott. Snö ja, i oktober. Inte roliga dagar.
Har drabbats av någon typ av julchock. Vet inte varför.Kanske påverkas jag av att stormarknaden fyllt halva golvet med julskräp, varje mattidningen dingnar av julrecept och jag leds likt en blind (eller kanske hypnotiserad?) in på traderas julkategori...julnoja och nostalgi. Varje år samma visa. Men det är tryggt att längta och mysa av jul i oktober. Den ligger på säkert avstånd in i framtiden då. Det behövs bara ett par dagar in i decemeber för att jag ska tappa sugen. Nuttinutt och gulligull och vet hut om du inte tindrar som faan... Barndomens jular kommer aldrig tillbaka. Det är synd. Det var underbara. Vita och långa, fyllda med skratt, jullekar och ringdans, bilresor, kalasbyxor som inte satt ända upp i grenen och gav janne långben-fötter till sammetskläningen. Julpapper och marchaller, hästdoft och släde med renfäll...långt borta.
Varje dag går långsamt. Jag tar mig inte alltid utanför dörren. I regnet. Har bytt gardiner. I kök och sovrum. Vilken bragd. 60-tals tyger får nytt liv i min lya. Tur att nå't får liv.
Sakta jag går genom stan
Hur kunde livet ta en sådan vändning? Vad gjorde jag fel och hur hamnade jag här? Jag tar på mig det fulla ansvaret bara någon kan vara så vänlig och förklarar. Men det finns det såklart ingen annan än jag själv som kan göra det. Och själv känner jag mig stum.
Jag har inte skrivit på flera veckor, och inte jobbat på två. Känns som om jag både vill skriva och inte. När jag sätter mig tar det emot, men lockar än så mycket. För sånt är väl nyttigt? Eller?
Jag har gått på promenad idag. För detta krävdes vilja och mina gröna överdragsbyxor. Inunder var mysbyxorna krovade runt vaderna. Kepsen neddragen över ofixat hår, den fula vindjackan uppdragen över hakan så att sovtshirten inte avslöjade sig. Ingen kan väl ana vad man bär på här under? Som typ dåliga kläder, otvättade minnen och känslor som tumlats för hårt. Jag är ju bara en beige typ som går på. Som traskar på och förbi de andra som traskar. Skillnaden är väl att jag inte har pannband. Kanske borde jag för att hålla ihop hjärnan?
Jag försökte gå raska steg nerför gatan bort till skolan. Det kändes lagom att vända runt kvarteret just där. På vägen tillbaka kändes mina andetag ansträngda. Av den enkla lutningens anledning. En knappt kännbar uppförsbacke uppfattades som bergsbestigning. Mycket händer på några dagar. Märkligt, då andra saker tar sådan god tid på sig. Jag hade nästan lust att stanna och vila. Sätta mig en stund. Men jag stoppade mig i tanken för rädslan att uppfattas som någon jag inte är. Det vill säga en beige typ med dålig kondition som för modligen sitter på din fina stenmur bara av den anledningen att jag undrar om ditt hus är värt att rånas. För det är väl ungefär så skum jag ser ut, med NY-kepsen neddragen och sovt-shirten lurandes därunder. För vem kan ana att jag bara tappat orken, när jag gör allt för att dölja det själv? Och det är fult att tappa orken. Det måste väl vara alla topplistors bottenskrap, det fulaste som kan hända en modern människa?
Jag är ju konstnär i själen så hur kan jag känna mig blank?
Jag är ju uppfinnare i hjärnan så hur kan det ha blivit så tyst?
Min kropp är ju en dansares så hur kan den ha blivit så lam?
Fast det viktigste är väl att jag fortsätter gå. Jag ska bra gå. Gå utan att prestera en Promenad.
paus
Har läst inför seminariet imorgon, då vi ska diskutera två papers. Jag har svårt att koncentrera mig och måste gång på gång börja om på stycket och läsa det igen. Tankarna springer iväg på hur det skrivs och hur bra det är och hur långt de verkar har kommit och vad dålig det gör mig och varför har inte jag....SÅ då måste jag börja om och försöka tysta dessa tankar tredje gången jag läser...tröttsamt. Måste ha en kopp kaffe.
Kroppens mening
I natt sov jag sådär igen. Vaknade vid femtiden alldeles sjöblöt av svett som rann utefter baksidan av låret när jag skiftade ställning från sidan till ryggläge. Det känns som om min kropp gör pausläge i sängläge. Jag känner mig uppstoppad av indränkta salvor som skall mumifiera mig under natten. Men så på morgonsidan ångrar sig systemet och slår på alarmknappen. "Alarm, alarm! Fara! Utrym!"
Det är bara svårt att veta hur. Hur utrymmer man sin egen kropp klockan fem på morgonen, när sängkläderna och nattlinnet slickar och nedtynger ens kropp, då dagsljuset sakta börjar tränga sig genom springor vid fönstret och klockan lyser väckning klockan sju. Allt man vet är att vakna inte är den enda lösningen som behövs för att stänga av kroppsalarmet. Utan det är bara början. Därefter följer pinan. Smärtan och såklart den efterkommande tröttheten.
Jag tog mig inte till jobbet i tid imorse. Kom två timmar försent, vilket inte märks när man har flexibla arbetsdagar. Dock märks det i mig. Varje morgon med detta brännmärker min stressade själ. Ännu en dag av misslyckanden. Varje kväll kan utvecklas till ännu en natt att vara rädd för...
Min halvtidssjukskrivning tog slut i går. Det är alltså tänkt att jag ska vara fit for fight så att säga. Jag fightas varje dag, men jag vet inte om det gör mig fit. Jag har rasat i vikt. Väger nu 59kg. Sist jag vägde så lite var när jag dansade på proffessionell nivå och allt bestod av muskler. Det var tio år sedan och jag är ju fortfarande lika lång. På fyra veckor har jag gått ner 6 kg och inget av det jag bär på är muskler. Annat än de vältränade axel- och käkmusklerna då.
Men solen skiner utanför mitt fönster...
