Bloggrocking blues

Jag har svårt att komma koncentrera mig idag. Det är söndag och arbetshögen till höger är lika konstant som den var i fredags. Jag försökte att läsa texten vi ska behandla imorgon förmiddag, redan igår, men det gick inte alls. Då behövdes städning och sällskap, mor och far kom över och åt lite sallad innan de drog vidare ut i "krog-svängen" skulle jag vilja skriva, men kanske är det en Freudiansk felsägning - alltså mina egna önskningar som tränger sig igenom? Nä, de skulle ut och dansa, ja alltså mera i pensionärs-svängen än krog-svängen.
Jag har själv inte varit ute och dansat på evigheter. Kan knappt minnas. Dansade dock lite igår, kan jag erkänna, framför spegeln när jag dammade. Städmusiken kan vara lite väl påträngande ibland! Min kropp och knopp längtar att efter att få röra på sig. Jag funderade nyss på om jag ska kliva i Croc'sen och gå en sväng runt huset. Regnet utanför ligger blött på asfalten här nedenför, björkarna är så ljuvligt gröna och blänkande 'juicy' och några solgula blommor i rabatten ligger och tar igen sig i solen, försöker väl återhämta sig från sin slagsida. Regn in all ära, men det tar på krafterna. Nu skiner solen på huset mittemot som skirker till mig att komma ut, ta några friska och djupa andetag...men under mina underarmar ligger ett häfte kopierade stenciler, och en bläckpenna och skriker också. I'm so thorn inbetween! Men texten lockar mig inte just nu. Kanske för att den inte presenterade de där uppgifterna som jag hade hoppats på, det som skulle fylla igen luckan jag upplever mig ha. Jäkla text! Det är om Erik Erikssons identitetsberepp och teori om phsykohistoria, och han analyserar Usa's gamla presendent Thomas Jefferson från början av 1800-talet. Han menar att det är ett bra exempel som visar på att vår historia, den samtid vi lever i, påverkar vår känsla för oss själva, alltså vår identitet. Hur vi vill bli ett, eller iallafall den del av 'det eviga', från förr och det som skall komma. Det eviga ja...ja kanske är vårt bloggande ett tecken på det? Eller dagboks-, och brevskrivande? Att göra sin röst "hörd" av andra, med sin potetiella möjlighet att göra ett avtryck i någon annans liv, någon annanstans,  i en annan tid? Ja, det är vad jag tolkar i allafall, för om sanningen ska fram så greppar jag inte riktigt kopplingen. Men förhoppningsvis klarnar det imorgon då vi ska diskutera texten.
Kanske jag skulle ta och gå ut iallafall?

Eller, som kollegan som kom med denna artikel till mig idag lätt skulle kunna säga; "nämen, alltså va är det här?!"
Och ja, det kan man ju undra.
Det är en artikel ur DN som redogör för ett forskningsresultat från Karolinska Institutet som menar att "Kvinnlig homosexualitet visats sig vara mer komplecerad än manlig". Hur kan de ha kommit fram till det?

Det är tydligen så att det går att se på hjärnans (hypotalamus, ni vet nära Amygdala, eller var det Nangiala? ;) aktivitet hos en (hetro)man som får dofta på kvinnliga feromoner (ska väl utsödras genom hormonproduktionen), att den är större än om det var manliga feromoner mannen fick dofta på. Det som är så kul i artikeln är att, nu vill de påstå att detta även gäller för kvinnor, att tex. lesbiska kvinnor får högre aktivitet i detta område när de får dofta på kvinnliga feromoner än manliga... Hm, makes my head spin. Vad i detta är det som antyder homokvinnor därför har en mer komplicerad sexualitet, som rubriken vill påskina? Detta är ju bara läge att kritisera...ligger i samma liga som blom-, eller var det bananflugorna (?) ungefär, med risk för att bita sig själv i benet alltså. Men den risken ta jag. (Bite me!)
Först, vad vill man förändra med en sån´här forskning? Är det för att bevisa att sexualitet är biologiskt? Är följden då, ifall de kommer fram till att om det är biologiskt, att det ska hittas en lösning på "problemet"? Men om det inte är biologiskt, utan socialt, vad betyder forskningsresultaten då? Är de då ens intressanta?
Tänk vad det skulle innebära för människor som är helt på det klara med sin sexualitet och sedan i ett sådant här test få veta att hjärnan reagerar i helt motsatt riktning! Traumatiserande, för så väl hetros som homos, skulle jag tro!
Sen är det ju alltid kul att se sådanna där "hjärnbilder" där aktiviteten är en koncentrerad lite punkt i en, vad som synes vara, totalt grå oaktiverad hjärna. Vad händer med alla andra aktiviteter? Personen på bild kanske ligger och tänker på något, är bajsnödig, hungrig, har pollenallergi, vrickad och öm fot, allt signaler som borde visa på aktivitet i den gråa massan. Tycker jag då...men vem är jag, i sånna här sammanhang...? =)

Jaa annat var det förr, då bestod världen av  upp och ner, svart och vitt, kvinnor ooch män och dalahästar och inga andra konstigheter... =)

Tänk att ni varit så små! Ninja och Tiwaz på bild, världens sötaste syskonpar!

Vilken vändning det blev! Hur ska man kunna vänja sig med det här då? Ja, alltså det faktum att björklöven slagit ut likt stillbildsfoton uppspelade med hög hastighet. Även att grannarna dragit ut grillen klockan halv tio på kvällen, tillsammans med salladsskålen, hundarna och kubbspelet, helt oförskämt vältdrande i grillångornas förföriska doft. Och att rollerbladeåkarna swichar förbi ner för den branta cykelbanan här brevid och på vana slalomben hoppas över gruspartier som om det skulle vara en kal fläck i backen. Och att jag tog fram sandalerna när Colombiakängorna ställdes in därmed nu utgör ett förundrande stileben. Tänk; paljettklädda sandaler, prydligt uppställda i skohyllan och inunder på golvet  rosor av snö och grus...

Mamma hörde en kille säga hur coolt det var att sitta på Cafébåten i solen med bar överkropp, medan isflaken gled förbi på älven...Hmm, så det är inte bara jag som ser tecknen!

En sak är alltför tydlig; vi är i kontrasternas tid, mellan kallt och varmt, inne och ute, vitt och grönt, så varför ens försöka förstå? Det är för kompliserat. Det sitter i vanan att våren brukar inta våra liv ett steg i taget. Inte att sommaren helt plötsligt bestämmer sig för att köra om, som en blådåre utan trafikvett. Och alla de små stegen som våren brukar ta kommer nu alla på en och samma gång. Vi blir alltså pepprade med kännetecken som får oss att rusa till apoteket, glassstånden, parkerna, förråden... Pepprade från alla håll som tennisbollsmaskiner som hakat upp sig på ett allt för nära håll.

Aj!
Aj-jöh...män sluta´rå! Det gör o-ont!

I ögonen - var är mina brillor? I huden - fanns någon solkräm kvar från förra året? Under bysten - usch vad svettigit, lade jag upp alla sköna linnen i sommarkartongen på vinden, varför skulle jag vara så förbannat duttiduktig i fjol? Och fötterna - fan vad de var grova nu då helt plötsligt, vart stoppade jag fotfilen? Och sandalerna? Javisst ja, då måste vi ha "nagenack" också...och kanske "nepttipt " (läppstift) skulle sitta fint? De brukar ju ses som duo. När man lix håller på och målar menar jag...

Sen sitter man där på en kal balkong; fotfilad, målad och insmord, avklädd och blek, nyrakad och solkisande och försöker ta emot våren fel, sommaren av hela sitt vinterfrusna norrlandshjärta, i hörnet där det är lä.
Ja, så fullständigt underbart! =) och ofattbart...
Komsi, komsi - come and get me!
 

Åh, jag har glömt att berätta om mitt nya Kitsch-inköp! Jag var förbi på Returmarknaden för att kolla ifall de hade något gamalt skrivbord, men hittade inget.
Så på vägen ut, en genväg genom övervåningen (isn't that just me?), så hittar jag denna underbara tavla! Det är en reproduktion i orginalinramning från 60-talet, för fyndpriset 100 riksdaler! Jag blev så kär och slagen i förundran att jag försökte att inte skratta när jag betalade och säga vilken MISS från er sida, och vilken Miss till mig! Tavlan heter just Miss Wong och är ett verk av Tretchikoff, ryssen som förövrigt kallas the King of Kitsch och numera bor i Sydafrika - så läs gärna om honom. Tavlan är ganska stor så jag vet ännu inte vart jag ska hänga henne, dessutom så är hon ganska "radiant" minst sagt, så det mesta i hennes närhet bleknar!  Så det gäller att hitta henne en värdig plats. Hade först tänkt hänga henne i hallen, men så kom ju Picason in i bliden - och de går inte ihop som ni förstår (vilket lyxprobelm!). Just nu står hon i köket på list-hyllan, ock vilar sig i skenet av de kulörta lycktorna...ja som ni ska undra, men jag bor INTE på något tivoli, även om det med katterna inte är långt ifrån!

* när jag skrev välsmord så for tanken osökt till ett minne från förr, när jag fick en ny liten lägenhet i Stockholm. Jag funderade länge på hur jag skulle kunna ordna med en inflyttningssfest, eftersom den bara var 25 kvm. Det inget tillslut. Men en kollega till mig (som förövrigt var försäljningschef, om nu hans position kan säga något om detta...) kom med förslaget att bjuda in alla jag önskade (massor med folk), och sedan låta alla ha rullskridskor på sig och dykardräkt, alternativt vara nakna och sedan skulle alla vara insmorda i vaselin... Sen kunde jag sitta upp på mitt sovloft och peta till nån med nån sopkvast eller något, kanske speciellt när samtalsämnena tagit slut, så skulle alla röra sig (mer eller mindre frivilligt) runt om i lägenheten/rummet och helt plöstligt hamna med någon ny att samtala med... Som sagt, det blev ingen inflyttningfest, kanske lika bra det - man får ju tapetsera om pga av fettfläckar... =)

Jag har både avbokat och bokat om samma pass två gånger idag. Jag är så trött, efter en hemsk natt med doktorandångest att det egnetligen bara finns i mina vildaste fantasier att jag skulle orka träna idag. Men ag lever mina fantasier. Living on the edge. Så lätt ska jag inte sälja mig själv till de hemska demonerna. Så, jag går iallafall och gör det jag orkar senda går jag hem och sover och sedan läser hela helgen för att försöka komma ikapp med litteraturen som ska läsas in innan tisdag. Ja så får det bli.
Så om det börjar rykas om ett spöke på IKSU - så är det jag....

JAg har sån träningverk idag! Tro det eller inte men jag gick till gymmet igår! Jag har ju haft mitt kort på IKSU ni i över tre månder som tickat likt en blåslur i örat.JAg tog en Bodybalans klass och det var så skönt. Det som gjorde det extra roligt av att en god vän också kom. Jag har inte tränt med henne på säkert 10 år, kanske mer. Alltså verkligen inte stått sida vid sida framför en spegelvägg, vilket vi gjorde från det att jag var 16 till 25. Jag kände hur jag saknat det och det kändes både vemodigt och kul. Hon har ju aldrig slutat med dansen utan är lärare på Balett akademien i Umeå. Stark som en fura, medan en annan kände sig vek som en överkokt spagetti. Jaja...kul var det iallafall.

Sedan har jag äntligen fått till min jobb blogg. Den är döpt till 'A digital stage' och jag kommer att länka till den så småning om. Känner att jag måste försöka separera dem åt bara.

Nä nu måste jag hoppa isäng.

Vilke morgon det blev idag! Först och främst så vaknade jag lungt och skönt, låg och mornade mig medan ljuset strilade in bakom rullgardinen och jag kände verkligen att jag sovit under natten. Utan att behöva gå upp och vanka, dricka samarin eller gå på toaletten, göra sittups och gymastisera, helt enkelt slippa våndas mellan 03-04 på morgonen. SÅ skönt. =)
Hade det slutat där, så hade jag nöjt mig storartat. Men så ringer telefonen och sambon svarar och låter något konfys - "vadå äta middag?" Hon överlämnar luren till mig som fortfarande ligger under täcket och få då höra av hennes chef att det står i ortens dagstidning att jag vunnit en middag för två på stans dyraste restaurang! Gissa vilken överraskning!
Jag skickade in ett tävlingsbidrag som gick ut på att komma på något trevligt att göra med Baggböle Herrgård och vann!
Himmel så kul och gott! Har aldrig haft råd att gå dit, så detta är ju helkul - precis vad vi behöver i vår vardag.

Då var eftermiddagskaffet och fredagsfikat intaget. Fredagsblicken börjar synas i ögonen på folk och alla är väl glada att veckan är slut. Förhoppningsvis får jag igenom min semesteransökan. Det ska bli skönt. Sen är det bara att sätta igång med skrivandet. Som tur är så är väl hantverkarna på jobbet snart klara med att installera det nya kylsystemet, eller om det är vetilationsanläggning? Hur som helst så ska vi i allafall slippa frysa om vintern och svettas om sommaren. Det har jag gjort, eftersom solen tar överhanden och nästan smälter bläcket på mina ord i Word, när dagen drar sig mot ett på dagen. Kunde nästan känna hur brun jag blev genom fönsterrutan, iallafall kände jag svetten.

Fast kanske inte riktigt som Ylva...




Bild, å det ödmjukaste, lånad från Aftonbladet och Jan Stenmark;
 http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,70720,00.html

Jaha, då var man på andra sidan! Har suttit och rårättat tentor i går och idag för att få dem färdiga innan lunch. Nu är de klara och utlämnade och jag är alldeles matt. Jobbade sent igår, säkert till halv tre. Kixan fattade inte vad jag sysslade med; varför kommer du inte och lägger dig? Vad är det för papper du pysslar med, något jag kan ligga på?



Jag vet inte hur jag ska börja nu. Egentligen borde jag ansöka om semester, så jag kan vara hemma nästa vecka och vara med syrran och familjen som kommer upp. Det är engentligen det enda rätta, eftersom jag ändå inte vill missa att vara med dem. Men det känns pressande samtidigt att få sätta igång ordentligt med mitt. Det har ju fått ligga på sparlåga ett tag nu eftersom jag haft hela årets bemanning under dessa 3 månaderna som varit. Jättekul men tufft. Men jag kan inte säga att jag är avskräckt från att undervisa heltid.

Jag känner mig lite matt idag. Det var lite snurrigt igår och jag grinade säkert en timme i går kväll. Bara för att någon var så snäll mot mig att jag blev rörd ända in i själen. Då trängde tårarna fram. Jag skulle ha slagit Helena Bergström och Julia Roberts i vilken Bröl och Snor tävling som helst. Men nu mår jag bättre. =) 

Vill ni må lite bättre? Här kommer lite ögonbalsam från Portugal - en fantastisk hobbyfotograf! http://www.creative-factor.net/

Jag funderar fortfarande på att plocka fram kameran, eller kanske t.om köpa en ny?!

Imorgon går en vän till upp med sin avhandling. Hon måste vara jättenervös just nu! Det ska bli kul att lyssna på hennes disputation, hoppas att den går bra! Det känns skönt att jag fortfarande har kvar några år! Pustar ut över det.
På kvällen är det fest, på sendvaligt manér. Jag har sytt in ett par byxor ikväll som jag ska ha imorgon, till mina nya skor. Som jag verkligen diggar skarpt! De är som en blanding av 40-tal och balroomdancing-skor. Ropade in dem på Tradera för ett par veckor sedan.

Nu ska jag krypa i säng. Är jättetrött som vanligt. Förskyllningen är över men jag är fortfarande mycket trött, har svårt att sova om nätterna och fortfarande är jag lite yr till och från. Jag hoppas järntabletterna hjälper snart.

 

Idag är Hagamannens namn och foto publicerat i tidningarna. Jag vet vem han är. Vi gick i samma skola. När jag såg ett foto så blev det bara ett; "är det han?!" Om det känns lite smått ofattbart för mig, som bara vet vem han är, hur overkligt måste det inte vara för de som kände honom!? Tidningarna skriver hela tiden om honom som "helylle", "Svensson", "världens snällaste", och "han var ju så händig". Allt detta gör mig dock inte förvånad. Även om önskan var att det skulle vara någon "vidlyftig/OSvensson/världens dummaste/och med tummen mitt i handen" som stack ut och som tillhörde "de andra" och inte "vi". Så bör nog de flesta kunna förstå att i de grundaste vattnet går de fulaste fiskarna. Allt detta borde kanske få människor att förstå att även den finaste killen, mannen, brorshan - i ensamma stunder kan vara någon man inte tror. Och att vissa olykligtvis varit på fel plats, vid fel tid och får lida för det. Jag hoppas bara inte att folk tror att alla män är sånna. Att alla nu motorintresserade killar, som inte sticker ut och är snälla och timida kommer att betraktas som samhällets avskum. De killarna har inte gjort något fel. Vi får hoppas att så få personer som möjligt får ta konsekvenserna av det faktum att han är "som vem som helst". Vi får hoppas att de hittar mer teknisk bevisning i hans hem som verkligt tydligt knyter honomtill brotten. Så han kan bli straffad en gång för alla, att offren kan få upprättelse, skadestånd och bidrag till mera vård.

Det har varit en märklig dag idag. Polisen i Umeå har gripit, vad de tror är Hagamannen. Telefonerna gick varma på jobbet när anhöriga skulle meddela varandra den stora nyheten, och den lokala tidningens hemsida krashade under trycket av nyfikna.
Umeå andades ut.
Jag andades in, och säkert flera kvinnor med mig - för det är nu det gäller. Det är nu offren skall finna stryka. Jag blundar och sänder all min kraft till dessa kvinnor. Man får hoppas att dessa kvinnor inte hamnar i positionen att måsta bli förhörda av en toppadvokat under medias nyfikna nackar.
Men jag andas också in av förskräckelse, för att om detta nu är rätt man och förövare, så var det inte alls det man "önskat".  Man hade tänkt sig en enstöring, en socialt inkompetent som satt i en stuga utan el i skogen eller inne bakom lås och tröja med långa armar. Inte en man som hade jobb, arbetskamrater, fru och barn, och garanterat vänner, föräldrar, bekanta och grannar. Det är alldeles för nära...
Hur mår de alla just nu? Hur kommer de att må under lång tid framöver? Hur kunde det vara möjligt att ingen såg/förstod det tidigare, för flera år sedan? Vad kommer att hända nu?
Allt känns så overkligt.
I VK hyllas polisens insatser. Reportrar intervjuar kvinnor på stan och Umeå hyllar och jublar.
Jag jublar inte. Det är som någon skrev - "en sorgens dag" under all lättnad. Och jag håller med. Sorg för samhället, den påvisat otrygghet vi lever med och för alla de som drabbats av hans våld och deras nära och kära.
Det är en helvetisk dag för många idag, i Umeå men också runt om i Sverige. Först och främst för offren och vad det kommer att innebära för dessa och för hans familj, men också för alla kvinnor som någongång utsats för våld. Denna dag väcker smärta, frustration och varje rädsla till liv hos alla de som också utsats för våld - även om det inte varit Hagamannens. Oavsett anmält eller oanmält.
Vi behöver styrka en dag som denna, och natt då många kommer att ligga sömnlösa.
Offer likväl som gärningsmän. Kanske sida vid sida? Vägg i vägg?
Jag hoppas av hela mitt hjärta att den man som är gipen, är den man som utfört dessa brott. Så att ingen oskyldig familj blivit drabbad. Men framförallt hoppas jag, att det inte blir att offren bara fått en bitterljuv försmak och vad som kunde ha varit sant. Ni måste få gå vidare. Mobben måste lägga sig och förhandligarna ta vid. För det är mycket som måste göras. Innan vi alla kan känna oss trygga. Många gator som ska belysas och relationer som ska lagas. Så att män likväl som kvinnor blir nöjda och därigenom väljer att inte utföra dessa djävulska dåd. Och tyvärr finns det fler män som misshandlar. Fler kvinnor som kuvas, räds, misshandlas och våldtas. 
Nu ska inte Sverige och Umeå andas ut i ett kollektivt jubel och tänka att faran är över. Nu ska vi kollektivt andas in och ta i allt vad tygeln håller. För det är många, många som lider idag, som behöver kraft och mod att orka igenom ännu en dag - utan att bli påmind och kunna gå vidare i livet. Det finns många många fler våldsmän att gripa... 
Mina tankar finns ikväll hos alla offer. Jag jublar för er styrka. Ert mod.
Vi är många som ser och lyssnar, känner och gråter. Men vi ska klara det här.
Men visst önskar man att det var sommar, sol och värme där alla tidningsrubriker, förhör och dommar låg långt bakom oss, som ett svagt insnöat minne.

Imorgon ryker det. Jag vägrar vara Marilyn i håret. Jag ska kapa allt och jag länktar. Önskar att jag vågade Sinéad-kort, men jag är förstoss för feg. Jag är så trött på att det finns så få snyggt kortklippta kvinnor! Var är ni? Bläddrade igenom ett modemagasin idag där inte EN enda kvinna hade kort hår! Drog sedan fram en gammal Vouge från tidigt 90-tal och alla supermodeller hade snaggade skallar, och 80-talets svällande vågor var byegones! Det var tider det. Nu är det Jane Fonda som gäller, medan Rocky vågar vägra vågor! Vi får väl se hur det blir med det...

I helgen gick finalen av stapeln i Göteborg. Ingen av mina gamla bekanta fick uppträda igen. Det känns alltid lite blandat att se sina gamla klasskamrater stå där uppe, mer än 10 år efter att vi gick ut. Jätteroligt - och jätteförvånande. Det känns alltid om en skolkatalog varje år..."ja ha vilken av alla kommer att vara med i år då?" Så till ni underbara tjejer som dansade och sjöng bakom Pontare, Kayo, Patrik Isaksson mfl. vad jag är glad att se er! Det känns så härligt att se att ni fortfarande håller på!

Jag vet inte riktigt vad som hände här. Ena dagen är man förkyld, sen är man frisk och sen blir man riktigt sjuk. Jag har varit dålig i snart tre veckor och jag förstår inte vad jag dragit på mig. Kanske är det straffet jag får ta för att jag muckat med Herr Bacill ett tag nu, trott att jag klarat mig. Jorrå, det gick ju bra att lura sig själv det ett tag, sen bar det iväg med ved virusflyget;

vecka 1;
Feber? (check)
Ont i halsen? (check)
Ont i kroppen? (check)
Huvudvärk? (check)

vecka 2;
Feber? (check)
Virusblåsor i halsen? (check)
Början till urinvägsinfektion? (oh yea...check)
Lågt blodvärde? (check)
Ont i lungorna? (check)
Sönderstucket armveck av Tant Sjuksköterska? (check... t.o.m. armbåden under var blå!)
Fick mens? (*suck* check)

vecka 3;
Ont i halsen (still going strong...check)
Ont i hjärtat (check...)
Inlagd på medicinska avdelningen (över dagen)...men hamnade som satelitpatient på Stroak? (dubble check)
Orolig? (check)
Började äta starka järntabletter? (check)

vecka 4;
Sov inte på hela natten? (check)
Trött? (check)
Yr i bollen? (check)
Var helt slut efter att ha promenerat den lilla träckan till jobbet? (check-check)
Gick hem efter halva dagen? (check)
Ser fram emot att jobba imorgon? (---)

Ja, vad säger man? Jag måste verkligen bli frisk!